Martin Skytte var biskop i en kyrklig brytningstid. Han levde och verkade under övergångstiden mellan den katolska medeltiden och den nya tidens lutherdom. Skyttes betydelse för Finland gestaltar sig olika, beroende på om man betraktar honom som företrädare för en ny epok och dess idéer, eller som en av de sista representanterna för en äldre tid som höll på att vika undan.
Martin Skytte var dominikanmunk; han hade tillägnat sig den katolska kyrkans lära och fromhetslära och önskade förbli den trogen hela sitt liv. Hans tid som biskop inföll emellertid just då Gustav Vasa och hans medarbetare i sin kyrkopolitik kraftigast angrep den katolska kyrkan. Under Martin Skyttes biskopstid miste kyrkan, dess biskopar och prästerskap sin ekonomiska självständighet. Som en följd av detta blev de beroende av kronan, och biskoparna förlorade sin politiska ställning. En följd av den politiska och ekonomiska maktens sammanbrott var också att kyrkans andliga och religiösa auktoritet bröts.
Samtidens vittnesbörd om Martin Skytte var å andra sidan mycket berömmande. Skytte banade väg för allt det nya och uppbyggliga inom kyrkan som kungens kyrkopolitik och reformationens idéer gav upphov till. Även om han vände sig mot de åtgärder som syftade till att försvaga kyrkan, förefaller han ha varit mottaglig för förändringarna i kyrkans lära. Bland Skyttes medarbetare fanns unga män som senare blev den kommande generationens kyrkoledare och förnyare i Finland. Av dem var Mikael Agricola och Paul Juusten de mest ryktbara.
Händelserna som föregick Martin Skyttes utnämning till biskop i Åbo visade att den nya tiden redan brutit in. Sankt Henriks biskopssäte hade stått tom sedan Arvid Kurck hade drunknat vid ett skeppsbrott under unionskrigens sista fejder 1522. Till hans efterföljare hade man visserligen valt svensken Ericus Svenonis, men då påven inte hade stadfäst valet och biskopsinvigning således inte företagits, uppträdde Ericus endast som electus, vald biskop, i avsaknad av egentliga biskopliga rättigheter. Ställningen som electus visade sig med tiden vara ohållbar, och Ericus avstod från sitt ämbete före riksdagen i Västerås 1527.
Gustav Vasa och hans medhjälpare ansåg dock att rikets lediga biskopsämbeten skulle besättas och att man inte var tvungen att inhämta påvens stadfästelse. Under senare hälften av 1527 hade kungen utsett Martin Skytte, prior för dominikankonventet i Sigtuna, som lämplig för ämbetet. Ordinationen ägde rum i Strängnäs den 5 januari 1528 på försorg av biskopen i Västerås. Utom Skytte svor två andra nya biskopar eden, i vilken de lovade följa Västerås riksdags beslut från 1527 och predika evangelium samt visa kungen trohet. Biskopsämbetet hade fått ett nytt innehåll, och vid val och invigning av biskop visade man att man lösgjort sig från Rom och försvurit sig till kungen av Sverige. Kungens rådgivare i religiösa frågor, Laurentius Andreae, talade redan öppet om ett evangeliskt biskopsämbete. Denna inskränkning av ämbetet ändrades inte av att de ordinerade före sin invigning avgivit en hemlig försäkran, enligt vilken de hade tvingats till ordinationen och att de vid första tillfälle skulle söka stadfästelse från Rom. Likaledes lovade de även påven trohet. Det man vet om Martin Skyttes trosuppfattning gör att man väl förstår en sådan försäkran.
Biskopsvalet hade sedan gammalt hört till domkapitlets åligganden, men i detta fall har det inte bevarats några uppgifter om ett sådant. Såvida ett val överhuvudtaget förrättades, bör det ha varit en ren formalitet. Gustav Vasa utnyttjade nämligen hänsynslöst den makt han tillskansat sig, även vid tillsättandet av kyrkans ledande ämbeten, och valet av Skytte var åtminstone i sak kungens beslut.
Domkapitlet i Åbo hade dock knappast orsak att motsätta sig Skyttes utnämning. Han var trots allt en lärd och uppskattad kyrkoman, och därtill från Finland. Han var bördig från Hauho, där hans hemgård troligen var Skyttälä. Hans far Jöns Olofsson Skytte tillhörde det finska frälset och verkade som domare i Sääksmäki härad.
Martin Skytte gick först i Raumo klosterskola, sedan i Åbo skola, den högsta utbildning som stod till buds i Finland. Huruvida den unge adelsmannen syftade till ett världsligt eller andligt värv är okänt. I Paul Juustens biskopskrönika, där uppgifterna om skolgången hämtats, uppges att Skytte från Åbo begav sig till dominikanklostret i Sigtuna. Klostrets ledning sände därpå den begåvade unge brodern till Tyskland och Italien för att studera vid dominikanernas läroinrättningar. Skyttes fleråriga studieresa var uppenbart framgångsrik; man vet att han gav egna föreläsningar vid universitet i Neapel 1500.
Dominikanerna var kända för sin avancerade teologiska utbildning; många av den medeltida kyrkans största teologer hörde till denna orden. Man kan därför sluta sig till att Skytte hade fått en gedigen humanistisk och teologisk bildning, vilket hans ämbetsbana också vittnar om.
Martin Skytte hade uppenbarligen under studietiden förbindelser med dominikanernas s.k. observansrörelse, som fordrade en strängare inre tukt, men hans senare toleranta inställning till reformationen pekar framförallt på inflytanden från den humanistiska reformrörelsen. Såväl under studietiden som i samband med sina senare utlandsresor hade han stiftat bekantskap med de strömningar inom den katolska kyrkan som utmynnade i kyrkomötet i Trient.
Efter att ha återvänt från sin studieresa slog sig Skytte ned i Sigtuna kloster. Han åtnjöt stor aktning och hade en viktig ställning inom klosterorganisationen, och sändes därför att representera Nordens dominikaner, ordensprovinsen Dacia, vid dominikanernas generalkonvent i Genève 1513. Här var han i tillfälle att på nytt knyta förbindelser med organisationens ledande män, bl.a. med mötets ledare Thomas de Vio, som senare i reformationens historia blev känd som Luthers motståndare, kardinal Cajetanus.
Skytte hade redan före sin avfärd till Genève, åtminstone från 1508, varit prior i sitt kloster. Uppgiften som prior var inte alltid av bestående natur utan kunde cirkulera mellan de mest betydande klosterbröderna. Sålunda förefaller det som om en annan munk hade fungerat som prior i Sigtuna 1510. Av denna anledning är det svårt att säkert avgöra under vilka år Skytte var prior. Under alla omständigheter stod han åter i ledningen för sitt kloster åtminstone från 1520. Sedan reformationens idéer hade trängt in även i klostervärlden, uppstod en tävlan om de ledande uppdragen i klostren mellan den strängare katolska riktningen och ”undfallenhetslinjen”. Med kungens stöd kunde Martin Skytte behålla sin ställning. År 1525 blev han t.o.m. befordrad, då Gustav Vasa förordnade honom till visitator inte endast för rikets dominikankloster utan för hela provinsen Dacia. Genom att på detta sätt ingripa i utnämningsförfarandet förbigick Gustav Vasa ordens eget interna val, varför Skytte mottog uppgiften motvilligt. För detta fick han naturligtvis en tillrättavisning av kungen.
Att Gustav Vasa på detta sätt visade Skytte sitt förtroende visar att denne inte hörde till de hetsigaste motståndarna till kungens kyrkopolitik. Genom sin medgörlighet visade han sig lämpad för förnyelseperiodens kyrkliga ledarvärv. Då det gällde att snabbt finna en lämplig person för det lediga biskopssätet i Åbo, var kungens val till förmån för den från Finland härstammande Skytte en konsekvent uppföljning av det förtroende kungen redan tidigare visat honom. Efter att ha vistats i Åbo endast ett par år blev Skytte på nytt föremål för befordringsspekulationer. I enlighet med Uppsala domkapitels val, samt säkert också efter eget övervägande, erbjöd Gustav Vasa Skytte ärkebiskopsämbetet i Uppsala. Situationen var ömtålig, för enligt den kanoniska lagen var ärkebiskopsstolen inte ledig så länge företrädaren ännu var i livet, oberoende av om han förvisats från riket. Att ta emot utnämningen hade inneburit en öppen konflikt med påven, och till det var Skytte, som några år tidigare i sin hemliga protest i Strängnäs hade lovat vara påven trogen, inte beredd, varför han undanbad sig ämbetet. Kungens bevågenhet behöll han det oaktat ända till slutet av sitt liv. Trots att kyrkans och biskoparnas ekonomiska ställning, som var beroende av kungen, avsevärt försvagades under Skyttes episkopat, erhöll han sådana ekonomiska förmåner av Gustav Vasa, att man tydligt ser att förtroendet mellan kungen och biskopen fortsättningsvis bestod.
När Skytte blivit biskop märkte han strax att andra tider randades. Gustav Vasa hade befallt att Kustö biskopsborg skulle rivas, och sålunda jämnades denna Åbobiskoparnas residensborg och samtidigt symbolen på deras yttre makt, bokstavligen med marken. Biskopen fick lov att bo i Åbo, och Skyttes biskopsgård låg alldeles intill domkyrkan, på dess norra sida. Detta var naturligtvis ägnat att föra biskopen och domkapitlet närmare varandra, en förbindelse som förefaller att ha varit fastare än under Skyttes föregångare.
I samband med att borgen revs indrog kungen dess landbondehemman till kronan, men i övrigt fick Skytte behålla de inkomster som tidigare tillfallit biskopen. Kronan började visserligen beskatta dessa, liksom också domkapitlets inkomster, och under hela sitt episkopat fick Skytte uppleva att kronans grepp om kyrkans inkomster blev allt stramare. Församlingarnas och domkapitlens förmögenhet, t.o.m. kyrkklockor och kyrksilver konfiskerades för kronans räkning. Biskopen blev även personligen tvungen att för kronans bottenlösa behov överlåta silverkärl och silverskedar liksom de bälten, band och kedjor av silver som hörde till biskopsskruden. Under sina sista år upplevde Skytte också att biskops-tiondet indrogs. Allt detta innebar samtidigt för stiftets ledare att det blev svårare för dem att bedriva sin verksamhet. Biskopen blev tvungen att klaga över att t.o.m. hans möjligheter att företa visitationsresor, vilket hörde till hans centrala ämbetsuppgifter, blivit allt sämre.
Kungens grepp om kyrkans angelägenheter var märkbart också i fråga om stiftets övriga ärenden. Det låg naturligtvis i Gustav Vasas intresse att förkovra rikets ekonomi på kyrkans bekostnad och därtill att främja den nya evangeliska trosuppfattningen. Bägge var aktuella vid tillsättandet av ämbeten i såväl domkapitlet som församlingarna. Genom att påverka utnämningarna kunde kungen dirigera utvecklingen i riktning mot reformationen, men samtidigt kunde han bestämma grunderna för hur tjänsterna skulle avlönas och prästerna beskattas. Under Skyttes tid ledde utvecklingen till att utnämningsärendena småningom de facto övergick till kungen, samtidigt som biskopens tidigare beslutanderätt blev en formalitet. De som ivrigast fikade efter ämbeten kunde t.o.m. helt förbigå biskopen och sända sin ansökan direkt till kungens kansli.
Skyttes verksamhet som biskop hämmades med andra ord svårt av att kungen undertryckte den katolska kyrkan, av ekonomins sammanbrott samt av minskat handlingsutrymme för biskopen och stiftets övriga ledning. Domkapitlet, vilket vid sidan av biskopen lett kyrkan, blev redan på 1530-talet, och ännu kraftigare på 1540-talet, föremål för inskränkningar. Kanikbefattningar och andra ledigblivna högre ämbeten besattes inte, utan till dem hörande inkomstkällor jämte jordegendomar indrogs till kronan. Fram till början av 1540-talet hade antalet ledamöter i domkapitlet minskat från tolv till åtta, vid slutet av samma decennium var antalet endast fyra. Kort därefter upphörde domkapitlets verksamhet helt.
Skytte hade å andra sidan lyckan att uppleva de första yttringarna av den nya kyrkliga kulturens uppsving. Den lutherska reformationen fick fotfäste i Finland, och på försorg av den närmaste kretsen kring Skytte skapades en bas såväl för det lutherska församlingslivet som för den nationella kulturen, i form av en finskspråkig litteratur.
När Skytte utnämndes till biskop hade Peder Särkilax, den förste företrädaren för reformationens idéer i Finland, redan inlett sin predikoverksamhet i Åbo. Fastän domkapitlet då fortfarande var alltigenom katolskt sinnat, började Särkilax inflytande småningom märkas. Domkapitlets medlemmar började ingå äktenskap, och t.o.m. priorn för dominikankonventet i Åbo, Michael Michaelis Karpalainen, som stod Skytte nära, lämnade sitt kloster, gifte sig och blev församlingspräst. Man har ansett att det var Skyttes förtjänst, att han erbjöd de unga prästerna en möjlighet att resa till Tyskland för att studera och där inhämta den nya läran. För att understöda dessa studenter ställde Skytte domkapitlets medel till förfogande.
De lutherska präster som återvände från utlandet började energiskt förverkliga den nya läran och genomföra de reformer den förutsatte. Den mest betydande av dessa reformer var Mikael Agricolas insats för det finska skriftspråket och litteraturen. Största delen av sina skriftliga arbeten skrev Agricola under Skyttes biskopstid. Förnyelsen av gudstjänsten i enlighet med den lutherska läran var den tydligaste förändringen i församlingslivet. I Åbo hölls den första finskspråkiga mässan i slutet av 1530-talet, och med stöd av kungens bestämmelser spred sig inflytelserna småningom även annorstädes. Skyttes andel i dessa reformer har bedömts olika. Han var ju inte någon egentlig förnyare, men utan hans medgivande eller medverkan hade det inte varit möjligt att genomföra dem. Även Juusten vittnar att Skytte älskade den kristna tron och främjade den rätta gudstjänsten.
I mitten av 1540-talet började den åldrige biskopens krafter avta och han planerade att dra sig tillbaka från stiftets ledning. Han förefaller att ha förhandlat om sitt avsked och sin pension redan vid ett besök i Stockholm 1544, och kungen godkände hans planer. De inkomster man lovat honom som pension tillfredsställde honom dock inte, och han stannade kvar i sin tjänst ännu under flera år. Under några av årtiondets sista år fick hans medhjälpare, närmast Mikael Agricola, sköta hans åligganden. Skytte avled den 30 december 1550 och begravdes i Kristi lekamens kor i Åbo domkyrka.
Fastän han var en representant för en äldre generation och den katolska tron åtnjöt Martin Skytte både aktning och förtroende hos den nya generation av lutherska präster som växte upp kring honom. Genom att bereda plats för allt detta nya och oundvikliga, företrädde han på ett vackert sätt traditionen inom kyrkans lära.
Jukka Paarma
Martinus Johannis Skytte, Martin eller Martti Skytte, född ca 1480 troligtvis i Hauho, död 30.12.1550 i Åbo. Föräldrar domaren i Sääksmäki härad Jöns Olofsson Skytte och Brita Eriksdotter.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Juusten, Catalogus et ordinaria successio episcoporum Finlandensium. Red. S. Heininen (1988); Suomen piispainkronikka, suomentanut S. Heininen (1988); J. Gallén, Vem var biskop Martin Skytte. Historisk tidskrift för Finland 1935; E. Matinolli, Turun tuomiokapitulin matrikkeli (1976); K. Pirinen, Turun tuomiokapituli uskonpuhdistuksen murroksessa (1962); K. Pirinen, Suomen kirkon historia I. Keskiaika ja uskonpuhdistuksen aika (1991).
BILDKÄLLA. Skytte, Martin. Sigill. R. Hausen, Finlands medeltidssigill (1900).