KURCK, Arvid 

(ca 1460–1522) 

Biskop i Åbo 

Finlands siste katolske biskop Arvid Kurck är mera känd för sin politiska verksamhet än för sina kyrkliga insatser. Som medlem av riksrådet i Sverige och som storman i Finland, deltog han i kampen för Sveriges ledarskap och unionens öde.

Arvid Kurck tillhörde en förmögen släkt från Laukko gård. Då han studerade i Paris uppskattades hans medhavda bursa (penningpung) till 13 sou, vilket var mera än någon annan dåtida student från Finland kunde visa upp. Hans börd och förmögenhet ställde i utsikt en lysande bana i kyrkans tjänst. Han avancerade dock inte så fort som han själv måhända hade förväntat sig. Ett högt ämbete erhöll han först efter att ha varit magister i ett tjugotal år. Vid biskops-valen 1489 och 1500 förrättades också val av domprost, men 1506 valdes Johannes Olavi direkt från det lägsta ämbetet till biskop. Han gick därmed förbi både domprosten och Arvid Kurck. 

Efter Johannes oväntat snabba bortgång kom Arvid Kurcks tur 1510, då han samstämmigt blev vald till biskop. Liksom 1506 förbigicks domprosten Henricus Wenne och ärkedjäknen Paulus Scheel. Kurcks goda möjligheter att skaffa fram den summa som påven krävde för att stadfästa utnämningen torde ha inverkat på valresultatet. 

Biskopsämbetet hade även politisk betydelse, speciellt i Finland. Åbobiskoparna hade länge företrätt Finland i riksrådet, och hade stor auktoritet i hemlandet. Arvid Kurck hade fått diplomatisk erfarenhet redan 1490, då han, med fullmakt av biskop Magnus Nicolai (Särkilahti) var i Livland för att medla i en tvist mellan riddarorden och staden Riga. Samtidigt torde hans uppgift ha varit att bereda jordmånen för ett förbund mellan Sverige och Tyska orden mot Ryssland. Följande sommar deltog han i riksrådets möte i Stockholm, där en konflikt mellan riksföreståndaren Sten Sture d.ä. och kyrkan redan kunde förnimmas. Under det stora ryska kriget 1495–1497 sändes Kurck till Polen, kanske också till Lettland, därifrån han vårvintern 1496 medförde en ”astronomisk bedömning” över situationen i Ryssland och Ivangorod, borgen som storfursten av Moskva låtit uppföra mittemot Narva. I augusti 1496 intog svenskarna borgen, men det är obekant huruvida Kurcks ”polska förning” var till någon hjälp. 

Biskopen i Åbo hade allt sedan Magnus Olai (Tavast) dagar vigts till sitt ämne av sin närmaste förman, ärkebiskopen i Uppsala. Arvid Kurck vigdes till biskop i Strängnäs den 5 oktober 1511. Samtidigt svor han påven och ärkebiskopen trohet. Den politiska situationen var vid denna tid mycket spänd. 

Meningsskiljaktigheterna mellan den av ärkebiskop Jakob Ulfsson ledda konservativa och kyrkliga falangen av riksråd och riksföreståndaren Svante Nilsson höll redan på att leda till den senares fall. Det var meningen att riksrådet, som sammankallats i Strängnäs, skulle fatta beslut om detta. Det blev ändå inte något av hela mötet, eftersom allmogens representanter uteblev. Noteras kan dock att avsikten var att biskopsvigningen skulle ske i anslutning till riksrådets möte i Strängnäs. 

Det var av allt att döma första gången Kurck deltog i ett riksrådsmöte, och ärkebiskopen hade i Strängnäs ett utmärkt tillfälle att framföra sina synpunkter till sin nya underlydande, biskopen. Den ed Kurck svurit hindrade honom från att utan tillstånd av ärkebiskopen skrida till åtgärder som berörde hela kyrkan i riket. 

Krisen fortsatte följande år, då Sten Sture d.y. eftersträvade ämbetet som riksföreståndare efter sin far, som avlidit vid årsskiftet. Sommaren 1512 hölls i Stockholm ett valmöte, dit Kurck anlände i början av juli. Därförinnan hade riksrådet den 30 juni under ed förbundit sig att i unionsfrågan följa ärkebiskopens fredspolitik. De svenska delegaterna hade lovat att följande sommar, 1513, förverkliga unionen, eller betala Oldenburgarna en ersättning i penningar. Emedan riksrådets beslut förutsatte samstämmighet, behöver de enskilda medlemmarnas åsikt inte ha varit den samma som majoritetens ståndpunkt, men det faktum att Kurck anslöt sig till edsförbundet den 8 juli, visar att han personligen önskat identifiera sig med majoritetens ståndpunkt. Eftersom han inte var med om att fatta beslutet, hade han inte heller varit tvungen att ansluta sig till det. Han understödde alltså öppet ärkebiskopens linje. Motivet var uppenbart önskan om fred efter kriget med jutarna, som redan länge sönderslitit Finland. Även situationen vid östgränsen var oklar. Kurck har själv 1513 två gånger för Sten Sture betonat fredens betydelse ”på alla håll”. 

Kurck deltog i valet av riksföreståndare den 23 juli 1512 och därefter i förlänandet av Viborg och Olofsborg till Nils Bosson Grip. Avsikten var att skapa en motvikt till den nye riksföreståndarens Sten Sture d.y:s makt. Nils var en av de mest betydande medlemmarna i ärkebiskopens parti. Sten Sture reste därefter till Finland för att emotta folkets hyllning. På Tavastehus slott upphävde han riksrådets beslut genom att förläna Viborg till Tönne Eriksson Tott. Kurck var det enda riksrådet från Finland, som inte deltog i beslutsfattandet. Han var m.a.o. inte med om att genom ”de finska riksrådens kraft” svika hela riksrådets beslut, och hans namn finns inte heller i övrigt under något av de dokument, som avfattades i samband med Stens första resa till Finland. 

Kurck stod dock redan i mars 1513 i konfidentiell brevväxling med Sten angående de fredsdelegater som skulle sändas till Ryssland, och vid samma tidpunkt försäkrade Stens ”huvudförtroendeman” i Finland, Åke Jörgensson Tott, för riksföreståndaren, att Kurck var trogen och pålitlig. Den försonliga och fredsvänliga inledningen på Stens verksamhet som riksföreståndare, hade uppenbart förändrat Kurcks inställning. Han erhöll också någon socken i Finland av Sten i förläning. 

Trots det nya vapenstillestånd som slutits den 9 maj 1513, erhöll man återigen hösten 1515 oroväckande uppgifter om Kristian II:s försök, att locka Moskva med i ett militärförbund riktat mot Sverige. Ett sådant ingicks också i Moskva den 2 augusti 1516. Samma sommar cirkulerade också rykten om, att Kristian hade för avsikt att anfalla Finland, trots att vapenvilan med Danmark nyligen förlängts. Bägge parterna insåg att unionsfrågan till slut skulle lösas med vapen. Det fanns sannerligen orsak till oro angående Kurcks biskopsstifts öden. I Finland hade man jutarnas härjningståg i alltför färskt minne liksom också deras samarbete med Moskva under mer än ett par årtionden. 

Mot denna bakgrund kan Arvid Kurcks inställning till den konflikt, som 1516 hade uppstått mellan riksföreståndaren och Gustaf Trolle, den nya ärkebiskopen i Uppsala, förstås. Han hade svurit bägge parterna trohet. I praktiken slöt sig Kurck närmare riksföreståndaren, på vars begäran han med andra biskopar manade den nya ärkebiskopen i Uppsala Gustav Trolle till förlikning. Ett brev från Kurck hösten 1516 står tydligt i samklang med Stens politik, ty han ifrågasätter inte alls dennes påståenden om Trolles riksfientliga verksamhet. Då avgörandets stund sedan inträffade i Stockholm i november 1517, var Kurck redo att utan protester godkänna Trolles avsked och fängslande samt nedbrytandet av ärkebiskopens borg Stäket. 

Kriget mot Danmark började våren 1517, men avgörandet skedde först vintern 1520 på den svenska sidan. Med Kristian ingicks en överenskommelse om Stockholms kapitulation den 5 september 1520 och i denna lovade kungen benåda också Kurck. Kristian hade upprepade gånger under sommaren kallat de finska herrarna till sig, men de hade inte hörsammat kallelsen. Kurck skrev dock redan den 11 juni till Trolle, som hade frigivits från fängelset, och bad denne tala för sig inför Kristian. Den slutliga underkastelsen under det danska herraväldet skedde i oktober 1520 då Hemming Gadh i egenskap av Kristians ”befullmäktigade ambassadör” anlände till Åbo med danska trupper. 

Arvid Kurck deltog inte i Kristians kröningshögtidligheter i november. Vid de grymma massavrättningar av medlemmarna i Sturepartiet som då ägde rum, miste även två av rikets biskopar livet. Bl.a. hade de som varit med om riksdagsbeslutet 1517 förkunnats vara oförbätterliga och bannlysta samt allmänna kättare och dömts till döden. Verkställningen av domen fortsatte efter blodbadet i Stockholm bl.a. i Finland, men Kurck, som enligt domen klart var skyldig, besparades. Orsaken torde ha varit Kristians politiska beräkning, ty han ansåg sig behöva biskopens auktoritet i sin Finlandspolitik. 

Kurck gav också det förväntade stödet fram till hösten 1521. Han var till och med beredd att sända trupper, skepp och vapen som hjälp till det av Gustav Vasa belägrade Stockholm. Men då de av Nils Arvidsson ledda landstigningstrupperna under senhösten anlände till trakten av Åbo, sände Kurck väpnad hjälp från biskopsborgen Kustö till belägringen av Åbo. Han vände sig också till rådet i Reval och bad om hjälp mot Kristian, som han stämplade som en grym tyrann. Följande sommar fördrev dock Sören Norby befrielsetrupperna från Finland, och Kurck var tvungen att fly från Kustö, först till Satakunda. Sedan skulle han ta sig vidare över till Sverige, där domkapitlet i Uppsala hade valt honom till ärkebiskop. Kurck steg ombord på ett skepp i Närpes, men drunknade emellertid med sitt följe i närheten av Öregrund den 22 juli 1522. 

Arvid Kurck var den siste biskop som vigdes under den katolska tiden. Det fanns inte något i hans verksamhet och kyrkolivet som skulle ha varslat om, att reformationen stod för dörren. Den mest betydelsefulla festen under hans episkopat, saligförklarandet av biskop Hemming i Åbo domkyrka 1514, var fortfarande ett utslag av ett fullständigt medeltida tankesätt och fromhetsliv. Att stiftets liturgiska handbok Manuale Aboensis utkom ur tryck 1522 var en betydande händelse, trots att dess innehåll fortfarande var traditionellt. Den livliga kyrkobyggnadsperiod som inletts på 1400-talet fortsatte ännu under Kurcks tid, och då erhöll även kyrkorna i Raumo, Hattula och Lojo sin värdefulla målningsskrud. 

Seppo Suvanto 

Arvidus Kurck, Arvid Kurck, Arvid Kurki, född ca 1460 på Laukko i Vesilax, drunknade 22.7.1522 vid Öregrund i Kvarken. Föräldrar Fogden på Åbo slott, lagmannen i övre Satakunda Klaus Jäppeson Kurck och Elin Jönsdotter. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K.A. Bomansson, Piispa Arvid Kurjen vanhemmista ja ”Elinan surma”-nimisestä kansan-runosta. Historiallinen arkisto I (1866); J. Nuorteva, Suomalaisten ulkomainen opinkäynti ennen Turun akatemian perustamista (1997); G. Olsson, Stat och kyrka i Sverige vid medeltidens slut. Göteborg (1947); K. Pirinen, Turun tuomiokapituli keskiajan lopulla (1956); K. Pirinen, Suomen kirkon historia I (1991); H. Pohjolan-Pirhonen, Suomen poliittinen asema pohjoismaisen unionin loppuvaiheessa 1512−1523 (1953); H. Pohjolan-Pirhonen, Arvid Kurki ja vuoden 1510 piispanvaali. Historiallinen aikakauskirja (1955); L. Sjödin, Kalmarunionens slutskede. Gustav Vasas befrielsekrig I−II. Uppsala (1943−1947); R. Stensson, Peder Jakobsson Sunnanväder och maktkampen i Sverige 1504−1527. Uppsala (1947); S. Suvanto, Suomen poliittinen asema Sten Sture vanhemman valtakautena 1483−1497 (1952); Ur nordisk kulturhistoria i. Universitetsbesöken i utlandet före 1660 (1991) L. Wennervirta, Suomen keskiaikainen kirkkomaalaus (1937); G. Westin, Riksföreståndaren och makten. Politiska utvecklingslinjer i Sverige 1512−1517. Lund (1957); G. Wieselgren, Sten Sture d.y. och Gustav Trolle. Lund (1949). 

BILDKÄLLA. Kurck, Arvid. Sigill med inskriften ”S. Arvidi dei gra. epi. aboensis.” G.E. Bergroth, Suomen kirkko I (1902).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-3997-1416928956603

Upp