Sankt Henrik är Finlands nationalhelgon. Hans ställning som helgon ansluter sig till det s.k. första korståget till Finland, vilket han enligt legenden företog tillsammans med kung Erik av Sverige. Mest bekant är Henrik dock genom sin död och den finska folktradition som ansluter sig därtill. Stommen i ”Kvädet om biskop Henriks bane” härstammar från 1200-talet, medan de strofer som förtäljer om hans ring och baneman har tillkommit senare.
I den äldre versionen av Finlands biskopskrönika, som möjligtvis härstammar från början av 1300-talet, berättas att Henrik var engelsman. Det finns knappast några skäl att betvivla detta, många av Sveriges tidiga biskopar var från England. Den nyare Henrikslegenden (Legenda nova), nedtecknad i mitten av 1400-talet, tillägger att Henrik kom till Sverige i sällskap med den påvlige legaten Nicolaus av Albano (Breakspear) och kallades till biskop i Uppsala. Enligt biskopskrönikan skedde detta 1148, men dateringen är felaktig, eftersom Nicolaus besökte Sverige 1153. Anknytningen mellan Henrik och Nicolaus är dock inte utesluten, Henriks vistelse i Finland brukar dateras till senare hälften av 1150-talet.
I ”Kvädet om biskop Henriks bane” (Piispa Henrikin surmavirsi) finns inga bestämda uppgifter om Henriks härkomst; han omtalas som utlänning och jämställs med kungen. Den liturgiska Henrikslegenden, som härstammar från övergången mellan 1200- och 1300-talet, berättar att Henrik varit biskop i Uppsala. Det är emellertid svårt att placera in honom i biskopslängden över Uppsalabiskoparna, ett faktum som antyder på möjligheten att han aldrig utövat detta ämbete. Enligt Henrikslegenden och den äldre Erikslegenden följde biskop Henrik kung Erik på hans korståg mot finnarna. Många svenska forskare har ifrågasatt kung Eriks överresa till Finland, medan merparten av de finska forskarna har godtagit såväl härtåget som tolkningen att Henrik kom till Finland i samband med det.
En del forskare har försökt göra Henrik och Erik till mytiska figurer. Enligt en sådan uppfattning baserar sig Henrikslegenden på uppgifter om ett flertal olika personer, exempelvis på biskop Henrik av Sigtuna. Omnämnandena om Sankt Henrik i skriftliga källor är fåtaliga, men tillsammans med en redan tidigt uppkommen muntlig tradition tyder omnämnandena på att Henrik var en historisk person, trots att närmare uppgifter om hans bakgrund saknas.
Det som legenden förtäljer om korstågets avsikt, att kung Erik och biskop Henrik ämnade omvända finnarna till kristendomen, håller dock inte streck. Kristendomen hade redan tidigare utbrett sig åtminstone till Egentliga Finland och till trakten av Kaland. Avsikten med kungens och biskopens härtåg till Finland var snarare att ansluta Finland till Sveriges kyrkliga organisation och till det svenska riket, samt att främja kristendomens utbredning i Finland. Detta stämmer även väl överens med de kyrkopolitiska målsättningar som man vet att låg till grund för Nicolaus av Albanos resa till de nordiska länderna 1152–1154. I nyare forskning har man även ansett det möjligt att Henrik som medhjälpare till Nicolaus varit missionsbiskop och i denna egenskap verkat i Finland. Som den finska traditionen antyder, kan korståget väl ha riktat sig mot Kaland och Satakunda.
Man har antagit att Eriks och Henriks härtåg till Finland företogs antingen 1155, 1157 eller 1158. Det förstnämnda årtalet går tillbaka på uppgifter i biskopskrönikan, enligt vilka Henrik i två års tid före korståget var biskop i Uppsala, det senare åter på kung Eriks levnadsöden. Då det årtal biskopskrönikan nämner är felaktigt, torde korståget inte kunna dateras med hjälp av dess uppgifter. Händelsen kan inte heller dateras närmare än till någon gång mot slutet av 1150-talet utgående från kung Eriks levnadsöden. Flera av källorna som berättar om Henriks åtgärder är historiskt opålitliga, eftersom deras främsta uppgift var att berätta om hans kyrkliga insatser och eftersom de ansluter sig till uppkomsten av hans helgonlegend. Utan nya källfynd förblir det omöjligt att få fram en helt tillförlitlig datering av Henriks verksamhet i Finland.
Enligt legenderna stannade biskop Henrik i Finland för att organisera de kyrkliga förhållandena, medan kung Erik återvände till Sverige med sina trupper. Den nyare legenden berättar att Henrik predikade, förstörde de hedniska kultplatserna och byggde kyrkor. Henrik led dock snart martyrdöden. Enligt legenderna ville han tillrättavisa en dråpare genom kyrkstraff, varvid denne antastade honom och dödade honom. ”Kvädet om biskop Henriks bane” däremot påstår att dråpets motiv var våldgästning och uppbörd av kyrkliga skatter. Kerttu, ”den odugliga husmodern” berättade om biskopens besök för sin man Lalli, som begav sig i väg efter biskopens följe. Flera drag i legenden pekar mot en tid då kristendomen redan var etablerad i Egentliga Finland och Satakunda. Detta påverkar följaktligen bedömningen av deras historiska tillförlitlighet.
Biskopskrönikan daterar Henriks död till vintern efter hans ankomst och lokaliserar den till Kjulo träsk. Därtill berättas att Henriks gravplats finns vid Nousis kyrka. Eftersom biskopskrönikans årtal av allt att döma inte stämmer, kan också uppgiften om tiden för hans verksamhet ifrågasättas. Under dessa omständigheter är man tvungen att nöja sig med konstaterandet att Henrik sannolikt under 1150-talets sista år verkade en tid som Finlands missionsbiskop. Dödsorten Kjulo och gravplatsen i Nousis får däremot stöd av gamla traditioner, som det inte finns skäl att betvivla. Valet av Nousis kyrka som gravplats beror sannolikt på att Henrik hade använt Nousis som stödjepunkt.
Platsen för Sankt Henriks grav förklaras på ett i helgonlegender vanligt vis. Enligt ”Kvädet om biskop Henriks bane” var det enkelt att bestämma gravplatsen. Henrik föreskrev före sin död att hans kropp skulle läggas i en släde som först drogs av en hingst och sedan av en oxe. Där oxen stannade skulle en kyrka uppföras. Oxen orkade dra släden till Nousis.
Enligt legenderna började det genast efter Henriks död ske under med anknytning till honom. Henrik uppnådde under 1200-talet helgonstatus i Finland, och hans legend och officium nedtecknades vid övergången från 1200- till 1300-talet, eventuellt under biskop Magnus tid. I Finland blev den 20 januari Henriks liturgiska åminnelsedag, vilket torde basera sig på en gammal tradition, medan de Heliga Fabianus och Sebastianus fest flyttades till en annan dag. På grund av denna fest firades Sankt Henrik annorstädes den 19 januari, och även i Finland flyttades åminnelsedagen till detta datum i slutet av 1600-talet.
I början koncentrerades Henrikskulten av allt att döma till Kjulo och Nousis, men hans status som helgon förstärktes när en del av hans kvarlevor den 18 juni 1300 flyttades till Åbo domkyrka, vars skyddshelgon han blev, enligt en uppgift från 1320. Man kan ha införskaffat påvens tillstånd till flyttningen, men några uppgifter om att Henrik officiellt skulle ha kanoniserats som helgon existerar inte.
Sin hävdvunna ställning som Finlands nationalhelgon torde Henrik ha fått först vid 1400-talets början genom biskop Magnus Olai Tavast. Då anskaffades t.ex. till hans ursprungliga gravplats i Nousis kyrka en sarkofag prydd med mässingsplåtar, på vilka man framställt Henrikslegenden. Kulten av Henrik spreds i ett tidigt skede, redan på 1200-talet från Åbo stift till andra delar av Sverige. Det var en följd av att han, i enlighet med legenden, sammankopplades med Sankt Erik och att bägge helgonen vördades gemensamt. På den svenska sidan har handskrifter rörande Henrikslegenden bevarats från och med 1300-talet. Sankt Henriks ställning stärktes ytterligare under 1300-talets senare del, då han började hyllas som ett av rikets nationalhelgon.
Utanför Sverige hyllades Henrik även i Norge och Danmark. Omnämnanden om honom kan även påträffas i norra Tyskland, framför allt i Danzig. Därutöver finns uppgifter om kult av hans person även i England, alltså i landet där han har förmodats vara född.
Till de intressantare fynden med avseende på kulten av Henrik hör en samling reliker som påträffats i ett gömsle i sakristians vägg i Åbo domkyrka, varav de intressantaste är två överarmsben samt en skalle utan underkäke. Det är känt att biskop Magnus II på 1400-talet köpt två relikvarier av silver för Sankt Henriks huvud och armar. Undersökningar har fortgått sedan 1920-talet men endast modern dna-teknik torde kunna svara på frågan om vi här verkligen har att göra med Sankt Henriks kvarlevor. Enligt undersökningarna har den person vars ben hittades haft ett smalt ansikte, varit ca 170 cm lång och ungefär femtio år gammal.
Utöver ovannämnda reliker har en bit av ett armbågsben, som även tillskrivits Sankt Henrik, bevarats i biskop Hemmings relikskrin. Liksom de övriga relikerna ur domkyrkans sakristia har även denna relik på 1920-talet flyttats från Åbo till Nationalmuseum i Helsingfors. På Henriksdagen 2000 placerades den i det katolska stiftets huvudkyrka i Finland, i Sankt Henriks katedral och dess altare. Detta har gett upphov till stridigheter mellan den katolska och den evangelisk-lutherska kyrkan om rätten till relikerna.
Sankt Henrik har levt vidare i folktraditionen. På 1700-talet förlade Christfried Ganander Henriks martyrdöd till 1158. Som en fortsättning på kvädet berättade han om biskopens ring och de under den fört med sig. Lalli högg med sin yxa av biskopens tumme för att få den värdefulla guldringen, men tappade den på isen. Ringen hittades följande vår av en blind man som återfick sin syn då han vidrörde ögonen med den avhuggna tummen.
Berättelsen hör till en folklig tradition som ansluter sig till Henrikslegenden och kom att få en ovanligt stor betydelse. Ett vapen med Sankt Henriks avhuggna tumme har hört till Åbo ärkestifts heraldiska representation. Den officiella legenden uppräknar elva under som inträffat efter Henriks död, men det har säkerligen förekommit flera berättelser om underverk i anslutning till honom. Helgonförklaringen förutsatte dylika under och de utgör alltså en vedertagen del av den katolska helgonkulten.
Ari-Pekka Palola och Jussi Nuorteva
Henrik, i källorna Henricus, Sankt Henrik, född i England, död i Kjulo.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Maliniemi, De S. Henrico, episcopo et martyre. (1924); Suomen kansalliskirjallisuus IV (1930); Piispa Henrikin surmavirsi. Suomen muinaisrunoja I (1930); E. Ahl, Henrik, kirves ja Lalli? Sata vuotta arkeologiaa Köyliössä. Suomen Museo – Finskt Museum 2006; S. Carlsson, Erik den helige. Stockholms kyrkoopera. Stockholm (1976); H. Edgren, Sankt Henrik. Helgonet och hans bild. Suomen Museo – Finskt Museum 2006; Erik den helige. Historia, kult och reliker. Stockholm (1954); J. Gallén, De engelska munkarna i Uppsala. Historisk tidskrift för Finland 1976; J. Gallén, När blev Åbo biskopssäte? Historisk tidskrift för Finland 1978; J. Gallén & T. Lundén, Sankt Erik konung. Stockholm (1960); M. Haavio, Piispa Henrik ja Lalli. Piispa Henrikin surmavirren historiaa (1948); S. Heininen, Den hagiografiska litteraturen som källmaterial för tidig nordisk medeltid. Rapporter til den XX nordiske historikerkongres Reykjavik 1987 1, Reykjavik (1987); S. Heininen, Suomalaisen historiankirjoituksen synty. Tutkimus Paavali Juustenin piispainkronikasta (1989); T. Heikkilä, Pyhän Henrikin legenda (2005); T. Heikkilä, Vördnaden av Sankt Henrik i det Svenska riket. Suomen Museo – Finskt Museum 2006; H. Huntuvuori, Suomen apostoli (1923); M. Jokipii, Ruotsin ja Länsi-Suomen lähetyspyhimysten muistoja. Suomen Museo – Finskt Museum 1989; C. Krötzl, Pilger, Mirakel und Alltag (1994); K. Kumlien, Biskop Karl av Västerås och Uppsala ärkesätes flyttning. Stockholm (1967); S. Lahti, Pyhän Henrikin reliikit materiaalisena läsnäolona. Suomen Museo – Finskt Museum 2006; T.M.S. Lehtonen, Latinet och folkspråken. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); T.M.S. Lehtonen, Finlands erövring och frälsningshistoria. Sankt Henrik, Finlands kristnande och uppbyggandet av det förflutna. Suomen Museo – Finskt Museum 2006: T. Lindqvist, Erik den heliges Sverige. Makten och riket. Suomen Museo – Finskt Museum 2006; T. Lundén, Svenska helgon. Stockholm (1972); A. Maliniemi, Henrik, S:t, Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid 6. Viborg (1981); A. Neovius, Akter och undersökningar rörande Finlands historia intill år 1401, Historiallinen arkisto 23 (1912); K. Pirinen, Piispa ja lähetyspiispa. Pastor et episcopus animarum. Studia in honorem episcopi Pauli Verschuren (1985); K. Pirinen, Suomen kirkon historia 1 (1991); J. Rinne, Pyhä Henrik. Piispa ja marttyyri (1932); S. Suvanto, Ensimmäinen ristiretki. Tarua vai totta? Muinasirunot ja todellisuus. Suomen kansan vanhojen runojen historiallinen tausta (1987); T. Riska, Den helige biskop Henriks sarkofag i Nousis kyrka. Hikuin 17 (1990); T. Talvio, Pyhän Henrikin rahat. Suomen Museo – Finskt Museum 2006 ; K. Vilkuna, Vuotuinen ajantieto (1985).
BILDKÄLLA. Sankt Henrik. J. Peringskiöld, Monumenta Ullerakerensia cum Upsalia nova illvstrata, eller: Vlleråkers häradz minnings-merken, med nya Vpsala, vti Vplands första del Thiundaland. Stockholm (1719).