Gustaf Wilhelm Finnberg var en av de första finlandsfödda bildkonstnärer som fick sin utbildning vid Konstakademien i Stockholm. Vid början av autonomins tid, på 1820-talet, utövade Finnberg en väsentlig inverkan på konstlivets uppvaknande i Finland. Med sina stämningsfulla porträtt samt bibliska motiv och landskap introducerade han i Finland en romantisk konstsyn, präglad av stark känsla och målerisk uttrycksfullhet.
Trots hans uppenbara begåvning var den konstnärliga banan allt annat än självklar för Gustaf Wilhelm Finnberg från Pargas. I Finland fanns ännu ingen konstskola, och Finnberg kom från anspråkslösa förhållanden. Hans far, sjömannen Johan Finnberg, var färjkarl och brovakt vid Kyrksundet i Pargas. Fadern hade gått i Åbo skola och ägnade sig i liten utsträckning åt att måla. Modern dog då sonen var endast sex år gammal, och även de flesta av syskonen dog unga.
År 1800 begav sig Gustaf Wilhelm Finnberg till Åbo för att bli målarlärling. Fem år senare erhöll han sitt gesällbrev efter föreskrivet prov, ett mansporträtt i rödkrita. Hösten 1806 inledde han sina studier vid Kungliga akademien för de fria konsterna i Stockholm. Utan privat ekonomiskt understöd hade detta inte varit möjligt. En av dem som understödde Finnberg under hans år vid konstakademin torde ha varit biskopen i Åbo, Jacob Tengström, som sägs ha varit Finnbergs beskyddare och vars porträtt Finnberg målade 1826.
Om Finnbergs begåvning vittnar att han, på rekommendation av konstakademins föreståndare Louis Masreliez, fick inleda sina studier på en högre nivå inom akademin, i den s.k. modellskolan. Studierna pågick en första period 1806–1808, och efter att ha vistats ett år i Finland kunde Finnberg med hjälp av privat understöd fortsätta med sina studier i Stockholm 1810–1814. Han utexaminerades aldrig officiellt från akademin, även om han bedrev sina studier med framgång. Efter 1814 nämns hans namn inte längre i elevmatriklarna, men 1815 deltog han ännu i en av akademin utlyst tävling, i vilken han vann första pris med verket ”Alexander besöker Diogenes”. Historiska motiv ägde högsta status inom konsten, och framgång inom denna genre sågs som en förutsättning för att få ett treårigt resestipendium för studier i Frankrike och Italien. Man vet att även Finnberg drömde om Rom. Han studerade t.o.m. italienska, men drömmen gick inte i uppfyllelse.
Till Finnbergs lycka verkade flera av den gustavianska tidens stora personligheter ännu som lärare vid akademin, bland dem skulptören Johan Tobias Sergel och Louis Masreliez. Genom dem kunde Finnberg få en inblick i det levande, kreativt tillägnade arvet efter antiken, även i den form antiken framträdde i renässansens och barockens konst. Sergels livfulla temperament känns igen hos Finnberg, speciellt i tolkningarna av historiska motiv, vilka främst bevarats i form av teckningar och laveringar. Andra viktiga lärare vid akademin var porträttmålaren Carl Fredrik von Breda och landskapsmålaren Elias Martin. De fick stor betydelse för Finnberg, och han blev egentligen den enda konstnär som utvecklade sina lärares syn på målarkonsten. En annan viktig inspirationskälla för Finnberg var säkerligen även det kungliga museets konstsamlingar, som inrymde bl.a. några målningar av Rembrandt och dit studerande på högre nivå vid akademin hade fritt tillträde.
I februari 1814 tog Finnberg anställning som teckningslärare i en internatskola för ynglingar i Mariefred och tjänstgjorde där fram till början av 1816. Från tiden i Mariefred finns flera miniatyrer bevarade, som torde representera hans tidigaste porträttkonst. Som modeller satt dottern till Mariefreds stadskirurg Carl Petter Welckewitz, liksom hennes make, samt rådman Anders Gussander med hustru. Signeringarna, från 1815 till 1819, visar att konstnären bodde en längre tid på orten. Redan av dessa tidiga arbeten framgår något av Finnbergs särprägel, en otvungenhet i karaktärsteckningen och en koloristisk uttrycksfullhet.
Miniatyrporträtten var i början av 1800-talet mycket populära, och Finnberg hade under studietiden haft möjlighet att bekanta sig med en av genrens mest betydande svenska konstnärer, Lorenz Sparrgren, som även han var professor och undervisade i teckning vid konstakademin. Av det som kommit i dagen av Finnbergs produktion från 1820-talet i Finland och från tiden därefter finns däremot inga miniatyrer.
Under åren i Sverige på 1810-talet intresserade sig Finnberg även för den fornnordiskt präglade romantik som det 1811 grundade Götiska förbundet stod för. Detta intresse manifesteras i de två bevarade teckningarna vilka föreställer Oden respektive Tor (ca 1817). Ännu djupare verkar han ha tagit intryck av den nya, tyskinfluerade romantikens syn på landskapet som något som personifierar starka känslor samt uppfattningen att all god målarkonst egentligen avbildar ett själslandskap. Detta drag framträder egentligen i allt vad Finnberg skapade, oberoende av motiv och teknik. Hemma hade Finnberg sedan kontakt med representanter för den litterära Åboromantiken, en krets som bl.a. försökte väcka fosterlandskärleken till liv. År 1826 gjorde Finnberg förfrågningar hos Carl Axel Gottlund om finsk mytologi. I hans konstnärliga kvarlåtenskap förekommer den finska folkdiktningen dock inte, med undantag av en enda diktsekvens.
Finnbergs återkomst till hemlandet torde ha skett kring 1820. Konstnärens far avled den 2 oktober 1820, vilket kan ses som senaste tidpunkt för återvändandet. Finnberg hade en ateljé i Åbo, och åtminstone ännu under sommaren 1823 målade han i det av Carl Ludwig Engel planerade observatoriet, varifrån han senare flyttade in till stadens centrum. Från Åbo gjorde han utflykter, i målandets tecken, till herrgårdar som Rilax och Villnäs.
Till en början ställdes rätt höga förväntningar på Finnberg och han fick i Finland utföra flera altartavlor, men inte en enda av dessa har troligen bevarats. I mästerligt utförda teckningar kan man dock se vilka motiv han arbetade med: Golgata, Uppståndelsen, Låten barnen komma till mig, Nattvarden. En av hans mest storslagna bibliska målningar finns lyckligtvis bevarad. På Kimito kyrkas läktarskrank finns en serie i tretton delar kallad ”Kristus och apostlarna”, samtliga personer separat utförda i halvfigur. Den färgrikt och ståtligt målade serien speglar konstnärens romantiska entusiasm och torde med sitt speciella uttryck ha få motsvarigheter i den samtida nordiska konsten.
Konstnärens framställningssätt, som avvek från det traditionella i sin färgmässiga rikedom och sin intensitet förorsakade ändå bryderi, och man ansåg att Finnberg inte slutfört sina arbeten. Situationen satte säkerligen Finnberg i svårigheter eftersom man knappast betalade för ett verk som inte ansågs färdigt. Även Finnbergs långsamhet väckte förundran. I Kimito rotades yttrandet ”Int’ ä’ de så bråttom sa Finnberg” som ordstäv. Samma problem återkom med porträttbeställningarna. I värsta fall kunde det gå som med de porträttmålningar som beställts av greve Carl Erik Mannerheim, som till slut överläts till en annan konstnär att ”slutföra”. Finnberg hann utföra enbart porträttet av äldste sonen, Carl Gustaf Mannerheim, ett arbete som utfördes mellan 1823 och 1825.
Ett av Finnbergs mästerverk från tiden i Finland är porträttet som greve Carl Johan Aminoff omkring 1822 lät måla av sin fyraåriga dotter. Greven på Rilax var kanske den mest betydande konstkonnässören i Åboperiferin och ägde en ansenlig konstsamling. Till samlingen hörde även samtida svensk konst av den romantiska skolan. Möjligen var greve Aminoff även den som stod bakom beställningen av målningarna till Kimito kyrka. Målningen av Marie Elisabet Sophie Aminoff (1818–1902) hör till de finaste barnporträtt som åstadkommits i Finland. Med sina guldskiftande och djupgröna färger mot en landskapsbakgrund representerar detta det för Finnberg karakteristiska. Det gör även hans porträtt av Anton af Tengström, ett officersporträtt utfört som ett romantiskt hjältemotiv och målat i Åbo 1826. Från tiden i Åbo finns inalles tretton porträtt bevarade, av vilka dock flera skadats vid Åbo brand eller utsatts för åverkan eller övermålning.
Finnberg hade föredragit att ägna sig åt historiska motiv och naturmotiv. De skulle ha möjliggjort en större frihet, men efterfrågan på porträtt var större, och för att försörja sig var Finnberg tvungen att ägna sig åt konterfejande. Därtill undervisade han 1822–1823 i teckning. Två av hans elever var Carl Erik Mannerheims son August Mannerheim, som utvecklades till en originell collagekonstnär, och Gustaf Mauritz Armfelts dotter Wava Armfelt. Även Robert Wilhelm Ekman fick i Åbo handledning av Finnberg, möjligen också Magnus von Wright, bägge då ännu okända namn. För att trygga sin utkomst i Finland sökte Finnberg i flera repriser tjänsten som ritmästare vid Åbo akademi, dock förgäves. Han ansågs inte lämplig för uppgiften.
Konstnärens allt mer trängda livssituation åskådliggörs av att han 1824 skrev under ett kontrakt i vilket han förband sig att sköta uppgiften som brovakt på sin hemort i Pargas och att han 1825–1827 utförde ordinärt målningsarbete, som en annan hantverkare, i Pargas kyrka. Samtidigt var Finnbergs ateljé i Åbo överfull av halvfärdiga porträtt av betydande personer i Finland. I Åbo brand i början av september 1827 förstördes hans ateljé och därmed även en betydande del av 1820-talets konst- och kulturhistoria i Finland, bl.a. fyra altartavlor. ”Ruiner af Åbo”, en litografi från 1827 av den ännu rykande, i ruiner liggande staden torde vara Finnbergs mest kända landskapsbild; några av de bevarade avdragen har konstnären själv kolorerat med akvarellfärger.
Från denna förstörelse reste Finnberg utblottad till Stockholm, där han, tyngd av hemlängtan, var verksam de sista sex åren av sitt liv. Man känner till ett tiotal oljemålningar från denna tid. Trots knappa omständigheter skapade han i Sverige flera av sina viktigaste verk, bl.a. grupporträttet av assessor Carl Jacob Lagercrantz med familj, som på ett tämligen verkningsfullt sätt i en och samma tavla införlivar även avlidna familjemedlemmar. Denna till formatet stora målning har tillkommit omkring 1830. I sitt suggestiva uttryck och i sin direkthet påminner målningen även om Rembrandts människoframställning – samt om Francisco Goyas konst. Originalverk av Goya torde Finnberg dock knappast ha sett.
I Sverige hann Finnberg under 1830-talet uppnå en viss ställning i konstnärskretsarna. Han noteras t.ex. i Målare-Lexikon til begagnande såsom Handbok för Konstidkare och Taflesamlare, utgiven i Stockholm 1833 av Fredrik Boye. Boken trycktes kort efter Finnbergs död, och han nämns i ett under tryckningen bifogat tillägg i slutet av boken. Gustaf Wilhelm Finnberg dog ogift, medellös och skuldsatt, i en ålder av 48 år.
I sitt hemland rönte Finnberg större uppmärksamhet först kring sekelskiftet 1900 och verklig uppskattning först efter att Magnus Enckell förevisat hans verk i samband med den modernistiska Septemgruppens utställning 1915. I Gustaf Wilhelm Finnbergs konst kommer romantikens målsättningar fram på ett även i internationellt perspektiv intressant vis. Till sin anda är hans målningar besläktade med såväl Delacroix som Goya.
Soili Sinisalo
Gustaf Wilhelm Finnberg, född 21.11.1784 i Pargas, död 28.6.1833 i Stockholm. Föräldrar sjömannen Johan Finnberg och Sophia Stenroos.
VERK. Representerad i Ateneum, Helsingfors; Åbo konstmuseum; Cygnaei galleri, Helsingfors; Finlands nationalmuseum, Helsingfors; Villa Gyllenberg, Helsingfors; Kimito kyrka; Helsingfors universitet; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Nationalmuseum, Stockholm; Göteborgs konstmuseum; Bohusläns museum, Uddevalla; Nasjonalgalleriet, Oslo.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Gustaf Wilhelm Finnberg 1784−1833. 200 års minnesutställning (1984); E. Nervander, Om finske målaren Gustaf Wilhelm Finnberg. Ateneum III (1900); R. Nummelin, Gustaf Wilhelm Finnberg. Den finländska målarkonstens föregångsman från Pargas (1984); S. Sarajas-Korte, Gustaf Wilhelm Finnberg. Museojulkaisu. Ateneumin taidemuseo 4/1959; S. Sinisalo, Gustaf Wilhelm Finnberg. Pinx. Maalaustaide Suomessa (2001); S. Sinisalo, G. W. Finnberg ja raamatunaiheet. Pinx. Maalaustaide Suomessa (2001); S. Sinisalo, G. W. Finnbergin suomalaisaiheiset maisemamuotokuvat. Museojulkaisu. Ateneumin taidemuseo 17/1972; S. Sinisalo, Varhaista romantiikkaa. Gustaf Wilhelm Finnberg. Ars. Suomen taide 3/1989; L. Wennervirta, Kustaa Wilhelm Finnberg. Suomen taiteen uranuurtajia (1943).
BILDKÄLLA. Finnberg, Gustaf Wilhelm. Oljemålning, självporträtt. Foto: Heikki Tyynysniemi, 1985. Uusi Suomis bildarkiv.