Herman Gesellius blev tidigt känd som en av delägarna i arkitektbyrån Gesellius, Lindgren & Saarinen, som verkade från slutet av 1896 till början av 1905. Under en kort tid kring sekelskiftet nådde arkitektbyrån en oöverträffad ställning som föregångare inom den nya arkitekturen i Finland. Byrån vann också internationellt anseende och fick internationella uppdrag.
Herman Gesellius föddes i Helsingfors 1874. Hans far, affärsmannen och grosshandlaren Herman Otto Gesellius, hade flyttat till Finland från Parchim i MecklenburgSchwerin 1862. Fadern dog 1902 och näst äldste sonen Rudolf blev chef för familjeföretaget, senare ett kommanditbolag med Rudolf som huvudägare. I affärsmannen Gesellius hem fanns sju barn. Dottern Louise (Loja) gifte sig med Eliel Saarinen 1904. Herman avlade studentexamen vid Svenska normallyceum i Helsingfors. Före arkitektstudierna arbetade han en tid i Nobels fabriker i S:t Petersburg och studerade maskinbyggnad vid Polytekniska institutet i Helsingfors. Han flyttade snart över till arkitekturavdelningen och blev arkitekt 1897, samma år som Armas Lindgren och Eliel Saarinen.
Beslutet att grunda arkitektbyrån Gesellius, Lindgren & Saarinen fattades i december 1896. Byrån hade genast framgång i en tävling som Julius Tallberg ordnade 1896–1897 om ett bostadshus på Skatudden i Helsingfors. Den borglika byggnaden, som stod färdig 1898, bär redan drag av den stil som Gesellius, Lindgren och Saarinen utvecklade senare. Den följde medvetet den nya internationella stilen, som kan karaktäriseras som art nouveau med lokalt anpassade finska inslag. Något senare byggdes Läkarnas hus vid Fabiansgatan 17 och hus för bostadsaktiebolagen Olofsborg och Eol på Skatudden, som är mer utvecklade versioner av den nya stilen. De kopierades ofta och blev stilbildande. Finlands paviljong vid världsutställningen i Paris 1900, vinnande bidrag i en tävling två år tidigare, och försäkringsbolaget Pohjolas hus från 1901 befäste arkitektbyråns rykte i Finland. Gesellius, Lindgen, Saarinen vann också tävlingen om Finlands nationalmuseum, som efter en utdragen debatt ordnades 1901–1902. Alla tre hade undertecknat, och tydligen också varit med och skrivit, pamfletten Vårt museum (1900). Arkitekttrion ritade också flera villor och stora lantgårdar. Den största var huvudbyggnaden på Suur-Merijoki nära Viborg (1904). Ungefär samtidigt, 1901–1903, byggde Gesellius, Lindgren och Saarinen ett förenat ateljé- och bostadskomplex åt sig själva i Hvitträsk i Kyrkslätt.
Hvitträsk användes för sitt ursprungliga ändamål endast en kort tid. Lindgren flyttade med sin familj till Helsingfors 1905. Dessutom skilde sig Saarinen och hans hustru Mathilda, som sedan gifte om sig med Gesellius, medan Saarinen gifte sig med Gesellius syster. Gesellius flyttade in i Lindgrens bostad i den norra tornförsedda gaveln på Hvitträsk och inredde den helt på nytt. Gesellius bostad, bevarad endast på fotografi, var ett utmärkt exempel på hans eleganta och rätlinjiga modernism. Efter att Gesellius och Saarinen så småningom hade avvecklat sin gemensamma arkitektbyrå och sina gemensamma projekt, arbetade de i var sin byrå som de åstadkom genom att dela husets stora ateljé med en mellanvägg. Tidvis arbetade de också i sina kontor i Helsingfors. Gesellius dog i Kyrkslätt och begravdes på Hvitträsk. Mathilda Gesellius sålde sin andel av Hvitträsk till Saarinen efter makens död.
Arkitektbyrån Gesellius och Saarinen var som aktivast 1905 och 1906. Samarbetet fortsatte en tid i och med gemensamma projekt. Till de största uppdragen hörde stationshusen i Helsingfors och Viborg och Nationalmuseum, som engagerade Lindgren under byggnadsskedet. Arbetarföreningens hus i Kotka och stadshuset i Villmanstrand hörde också till deras gemensamma projekt. I de flesta projekt som Gesellius och Saarinen stod för tillsammans har våningsplanerna tillskrivits Gesellius, medan Saarinen stod för fasadarkitekturen och vanligen också interiörerna. Det sista och kanske mest representativa gemensamma projektet var författaren och poeten Paul Remers hus utanför Berlin 1905–1907. Gesellius skrev en kort presentation av Remers hus som publicerades i dagstidningar och facktidskrifter i Finland. Uppdraget var att rita ett hus vid en sjö som låg i en barrskog. Huset skulle vara så bekvämt som möjligt och den modernaste tekniken skulle utnyttjas, men byggherren undanbad sig all onödig lyx. Byggnads- och inredningsarbetet utfördes av lokala krafter och övervakades av Gesellius. Remers ”tyska skogsslott”, som det kallades, blev höjdpunkten i Gesellius och Saarinens samarbete och fick stor uppmärksamhet i Tyskland. Med putsade vita väggar och torn påminner det om Suur-Merijoki, men de medeltida valven och fönsterformerna har här bytts ut mot rätlinjiga former och dekor. Särskilt det branta taket bär också drag av tysk lantgård. Fasadernas centrala motiv är fönstren i olika storlek som är indelade i små rutor med vitmålade spröjsar. Huvudentrén flankeras av stadiga, släta kolonner.
Efter att samarbetet med Saarinen upphört deltog Gesellius bl.a. tillsammans med Lindgren i lantdagshustävlingen i Helsingfors, som avgjordes 1908. Saarinens förslag vann, men förverkligades aldrig. Andra pris fick Gesellius och Lindgrens förslag ”Vox populi”. Det fick beröm för lyckade våningsplaner och fasader som var anpassade till byggnadens inre. Saarinens fasader fick beröm medan rumsindelningen ansågs vara misslyckad. Gesellius tycks inte ha deltagit i några andra stora arkitekturtävlingar under de sista åren av sin bana. Han största arbete var målerifirman S. Wuorios affärshus vid Unionsgatan 30, uppfört 1909 bredvid Nordiska aktiebanken, som ritats av Gesellius, Lindgren, Saarinen. Bredvid bankhusets värdiga, palatslika täljstensfasad placerade Gesellius en affärshusfasad med granitpelare och stora fönsterytor som passade ihop med bankens fasad men representerade en modernare stil. I hörnet av Annegatan och Nylandsgatan i Helsingfors byggdes 1910 ett affärs- och bostadshus. Också här visade Gesellius prov på sin utmärkta känsla för omgivningen när han anpassade den vertikalt indelade fasaden med obruten taklist till gatubilden.
Herman Gesellius dog endast 42 år gammal 1916 i en form av tuberkulos som han hade lidit av sedan 1912. Under sina sista år vistades han ofta utomlands. Hans arkitektbana omspände alltså endast en femtonårsperiod. Delvis därför har han inte uppmärksammats lika mycket som Lindgren och Saarinen. Gesellius är också den enda i arkitekttrion som fortfarande inte i början av 2000-talet har fått en egen biografi. Hans karriär har nästan helt smultit samman med trions verksamhet, undantaget hans sista uppdrag.
Redan samtiden ställde frågan om de tre arkitekternas individuella andelar i de gemensamt signerade projekten. Saarinen ansågs vara den mest konstnärliga, Lindgren expert på historiska stilar medan Gesellius var byråns praktiker. Birger Brunila, som var personligt bekant med arkitekterna, skriver dock att Gesellius hade en icke obetydlig andel i trions konstnärliga framgångar eftersom han var mycket idérik och hade en säker känsla för form och harmoni som kom till uttryck särskilt i inredningarna. Albert Christ-Janer, den första forskaren som ägnade sig åt Eliel Saarinens arkitektur, beskriver Gesellius som en arkitekt med ett praktiskt tänkesätt, som i sina otaliga diskussioner med Saarinen hjälpte honom att forma hans idéer. Under senare år har forskare konstaterat att det är hart när omöjligt att skilja mellan de tre arkitekternas insatser utgående från det bevarade materialet: få skisser har bevarats av andra än Lindgren och nästan inga alls av Gesellius.
I motsats till många av sina samtida hann Herman Gesellius sällan skriva om arkitektur även om han hade både kunskap och förmåga. Han skrev en skarp kritik i Teknikern 1900 om sin före detta lärare Gustaf Nyströms vinnande förslag i arkitekttävlingen om konstmuseet i Åbo. Gesellius hade tillägnat sig den moderna arkitekturens huvudkrav, att formen endast kunde bestämmas av behovet och att andefattiga dekorationer skulle förkastas: ”Hvartill tre ingångsdörrar, då endast en är af nöden, hvartill dessa kransbeprydda medaljonger med sina små änglar och amoriner?” Gesellius skrev också 1901 i Ateneum om restaureringsplanerna för Åbo domkyrka utgående från John Ruskins kritiska syn på restaureringar. Samtidigt angrep Gesellius stilbegreppet och högaktningen av stilar i allmänhet. Hans lätta och intelligenta sätt att skriva ger intryck av en begåvad och bildad man.
Ritva Wäre
Herman Ernst Heinrich Gesellius, född 16.1.1874 i Helsingfors, död 24.3.1916 i Kyrkslätt. Föräldrar affärsmannen Herman Otto Gesellius och Emelie Struckmann. Gift 1904 med Mathilda Tony Charlotta Gyldén.
VERK. Tillsammans med Armas Lindgren och Eliel Saarinen bl.a.: Finlands paviljong på världsutställningen i Paris (1900); försäkringsbolaget Pohjola, Helsingfors (1901); Hvitträsk, Kyrkslätt (1902−1904); Hvittorp, Kyrkslätt (1902); Voikka pappersbruk, Kuusankoski (1902); Suur-Merijoki, Viborg (1902); Viborgs järnvägsstation (1908−1909); Nordiska Föreningsbankens hus, Unionsgatan 32, Helsingfors (1904, rivet); Nationalmuseum, Helsingfors (1906−1912); affärshuset Wuorio, Unionsgatan 30, Helsingfors (1909); bostadshusen Lotsgatan 5, (1903), Hamngatan 7 (1898) och ”Olofsborg” Köpmansgatan 7 (1902), samtliga Helsingfors.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. Brunila, Arkitekter och annat folk (1966); A. Christ-Janer, Eliel Saarinen. Finnish-American Architect and Educator. Chicago (1979, 2.uppl.1984); H. Gesellius, Åbo nya konstmuseum och ritskola. Teknikern 1900; H. Gesellius, Cathedralis St Henricus. Ateneum 1901; M. Hausen, Hvitträsk. Jahrbuch für finnisch-deutsche Literaturbeziehungen 32 (2000); Hvitträsk, Koti taideteoksena. The Home as a Work of Art (1987); R. Nikula, Armas Lindgren 1874−1929. Arkkitehti – architect (1988); N.-E. Wickberg, Byggnadskonst i Finland (1959); R. Wäre, Arkkitehtuuri vuosisadan vaihteessa. Ars. Suomen taide 4/1989; R. Wäre, Rakennettu suomalaisuus. Nationalismi viime vuosisadan vaihteen arkkitehtuurissa ja sitä koskevissa kirjoituksissa. Finska Fornminnesföreningens tidskrift 95/1991.
BILDKÄLLA. Gesellius, Herman. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. Museiverket.