NYSTRÖM, Gustaf


(1856–1917)


Arkitekt, professor


Gustaf Nyström var en av de mest betydande arkitekterna i Finland i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Han var lärare i arkitektur och behärskade det höga klassiska formspråket i sina offentliga byggnader men var samtidigt insatt i nya typer av byggnadsuppgifter och i progressiv byggteknik. Han var banbrytare inom stadsplaneringen och initiativtagare till många kommunala reformer i utbyggnaden av Helsingfors. Bland finländska arkitekter var han en framstående encyklopedist, mångkunnig och insatt i det mesta.

 

Gustaf Nyström utexaminerades 1876 som en av de första arkitekterna vid Polytekniska skolan i Helsingfors. Han praktiserade vid sin lärares Frans Anatolius Sjöströms byrå och övertog efter Sjöströms­ tidiga död 1885 på sätt och vis dennes position, även som lärare. Liksom mången annan kompletterade han sina studier utomlands. Han studerade i Wien 1878–1879 för professor Heinrich von Ferstel, som ritat många byggnader i Wien under senare hälften av 1800-talet. Senare inhämtade Nyström under många resor bakgrundskunskaper för sin undervisning och sina bygguppdrag. Särskilt god kontakt höll han med sina nordiska kolleger. Trots detta förefaller det som om just Wien­arkitekturen ständigt skulle ha gett honom nya impulser.


 

Under inemot 40 år var Nyström den ledande läraren i arkitektur i Finland. Redan 1879 blev han lärare i konstruktionslära vid sin gamla skola, som omvandlats till polytekniskt institut. År 1885 utnämndes han till äldre lärare i arkitektur. Denna befattning omvandlades till landets första arkitekturprofessur, som Nyström innehade intill sin död; samtidigt var han arkitektur­avdelningens prefekt. Polytekniska institutet omorganiserades 1908 till Teknisk högskola och Nyström blev vid sidan av sina andra uppgifter den förste rektorn för denna läroanstalt.


 

Det blev Nyströms uppgift att organisera arkitekturundervisningen under denna viktiga utvecklingsfas. Nyström kompletterade det konstbetonade tecknandet med konstruktionslära. Hans undervisning baserade sig i allt väsentligt på arkitekturens historia, men vid sidan av renässansens formspråk betonade han den finländska och skandinaviska arkitekturen. Nyström var den tongivande läraren för hela den nationalromantiska generationen och ännu för de arkitekter som studerade i mitten av 1910-talet. Den yngre generationen uppreste sig dock delvis mot Nyströms auktoritet. För kritiker med konstnärliga drömmar utgjorde hans position en lätt måltavla. Nyström förefaller inte ha fattat något större intresse för nationalromantiken. Enligt en seglivad tradition inom arkitektkåren ansågs hans undervisning vara föråldrad. Av ­Nyströms föreläsningsanteckningar framgår emellertid att han fördomsfritt behandlade också nya bygguppgifter och tekniska lösningar, till och med skyskrapor.


 

Nyströms grundliga och intellektuella grepp som lärare präglade honom också som arkitekt. I början av sin bana skapade han dekorativa trähus och av nyrenässansen inspirerade flervåningshus i Helsingfors. Annegatans folkskola (1881) var ett av hans första stora stenhus. Affärshuset Atlas vid Alexandersgatan, ritat i slutet av 1880-talet, blev känt för fasadernas rikliga­ förgyllningar. Den bara 30-årige arkitekten var då engagerad i en lång rad offentliga byggprojekt i huvudstaden. Statsarkivet och Ständerhuset fick en ståtlig, klassisk prägel som delvis motiverades av den intilliggande stadskärnans empirstil. Med interiörerna i dessa bastanta, murade byggnader framträder Nyström som en förkämpe för sirliga järnkonstruktioner. Han ritade de första täckta salu­hallarna i Finland, i Helsingfors (1888) och i Åbo (1896). Palmhuset i universitetets botaniska trädgård (1889) och vinterträdgården för Helsingfors stadsträdgård blev landvinningar inom järn- och glas­arkitekturen. Den här tiden utarbetades konstruktionsberäkningarna av arkitekten själv; först i och med den armerade ­betongens intåg blev konstruktörs­arbetet en separat syssla. Många av ­Nyströms nytto­byggnader från hamnmagasin till sjukhus och kolerabaracker väntar ännu på att bli utforskade. Alla dessa byggnader vittnar om stor noggrannhet i detaljerna, vilket var utmärkande för Nyströms arbete med nya byggnadsuppgifter och tekniska lösningar.


 

Kring sekelskiftet 1900 sökte Nyström nya arkitektoniska uttryck i sina byggnader. Föreningsbanken i Finland lät upp­föra ett hus (1896) vid Alexandersgatan, som blev det första i Helsingfors med fasader helt i inhemsk granit. I tull- och packhuset på Skatudden utvecklade Nyström sin personliga tegelarkitektur, grundad på traditionerna från Östersjöns hamn­städer, samtidigt som interiören förebådade jugend­stilens genombrott i Finland. Åbo konstmuseum, med granitklädda murar och glasade tak, är ett högt beläget, synligt element i stadsbilden och ett av huvud­exemplen på strävandena inom finländsk arkitektur i början av 1900-talet­ att använda ”äkta” material. I början av 1900-talet var Nyström också en av före­gångarna i användningen av armerad betong. Detta material bildar stommen i bland annat det granitklädda smörmagasinet i Hangö och universitetsbibliotekets (nuvarande ­nationalbibliotekets) bokmagasin, den s.k. rotundan i Helsingfors.


 

Som universitetets arkitekt blev det Nyströms uppgift att på många ställen komplettera stadsbilden i Helsingfors centrum. Det nya, nyrenässansinspirerade­ kemiska laboratoriet från 1880-talet går i stil med grannbyggnaden, ritad av C. A.  Edelfelt på 1860-talet. Senare exem­pel från 1900-talets första årtionden är rödtegelbyggnaderna, som med sina tak dominerar stadslandskapet på Broberget: fysiologiska institutionen som avslutning på Snellmansgatan och den borgliknande­ fysikaliska institutionen. I närheten av Engels byggnader håller Nyström sig till mycket klassiserande former, såsom i observatoriets nya torn (1887). Det mest betydande exemplet är den ovannämnda utvidgningen av universitetsbiblioteket. Nyströms sätt att förena sin utbyggnad med ett av Engels viktigaste verk är fort­farande en föredömlig lösning av den svåra uppgiften att tillfoga nya partier till äldre byggnader. Nyströms rotunda kompletterar på ett harmoniskt sätt Engels klassiska arkitektur, samtidigt som både byggtekniken och formspråket är klart moderna.


 

Nyström vidareutvecklade även bankbyggnaderna. Bakom fasader av natursten eller tegel placerade han vanligtvis en rymlig sal med glastak. Nordiska­ förenings­bankens hus i Helsingfors, ­Viborg och Tammerfors är från tiden kring sekelskiftet 1900. Under sin sista tioårsperiod ritade Nyström byggnaderna för Finlands Banks filialer i Viborg, Kotka, Björneborg och Åbo.


 

I början av 1900-talet sökte Nyström sina ideal inom den nordiska arkitekturen. Samtidigt var han väl förtrogen med de nya mellaneuropeiska arkitekturströmningarna. Det framgår t.ex. av de byggnader som familjen Nobel i S:t Petersburg beställde. Godset Kirjola på Karelska näset, ett jugendinspirerat barockslott, var Nyströms svar på sekelskiftets stora villor liknande Gesellius, Lindgrens, Saarinens Suur-Merijoki. Karaktärshuset, som uppfördes i etapper från 1903, och godsets alla övriga byggnader, förstördes under andra världskriget. Den kirurgiska kvinno­kliniken­ i S:t Petersburg (1912) med sin breda utskjutande taklist och terrakottadekor, vittnar för sin del om ett inflytande från Wienarkitekten Otto Wagner.


 

Nyström var också en föregångare inom stadsplaneringen i Finland. Han förenade sina kunskaper om stadsplanering och kommunalteknik med tidstypiska, måleriska kompositioner av gator och öppna platser utgående från terrängforma­tionerna. I Helsingfors syns detta i de norra delarna av Berghäll och särskilt i Tölö, där han var en av huvudplanerarna. Han var med om att utveckla stadsplaner och byggnadsordningen även i andra städer. Som kommunalpolitiker i Helsingfors tog han initiativ till att lösa arbetarnas bostadsfråga, något som ledde till byggandet av området Trä-Vallgård. ­Nyström bidrog också till att restaureringen­ av byggnadsminnes­märken fick en ny inriktning. Som ledamot av Arkeologiska kommissionen krävde han att restaureringarna skulle grunda sig på byggnadsantikvariska undersökningar. Redan som lärare vid Poly­tekniska institutet införde han som en del av utbildningen att varje blivande arkitekt skulle delta i dokumenteringen av Finlands historiska byggnadsminnen genom uppmätningar och teckningar.


 

Gustaf Nyström anförtroddes redan tidigt betydande uppdrag, och vann erkännande för dem. Strax efter att Statsarkivet och Ständerhuset blivit färdiga förlänade S:t Petersburgs konstakademi honom akademikers värdighet 1892. Inom den arkitekturhistoriska forskningstraditionen som betonat nationalromantiken och den yngre arkitektgenerationens reformer har Nyström dock inte setts som banbrytare. Den nyaste forskningen och en mer ingående analys av Nyströms verk i samband med omsorgsfullt planerade restaureringar innebär en omvärdering och en återupprättelse. Inom den generation av tekniker som i slutet av 1800-talet förmedlade kontinentala reformer till det agrara Finland var han kanske den viktigaste bland arkitekterna. Även om hans skapelser inte är särdeles originella, kan man endast beundra hur konsekvent han i sina viktigaste byggnader behärskade det valda formspråket. Det viktigaste i Statsarkivet och Ständerhuset är de imponerande rumssekvenserna av trapphus och salar. Den tidstypiskt mångfärgade koloriten och den rika ornamenteringen bidrar till helheten, som hålls samman av de klassiska formerna. Tull- och packhuset i Helsingfors kan anses jämbördigt med nationalromantikens främsta verk. I universitetets biblioteksrotunda och kliniken i S:t Petersburg ger Nyström sekelskiftets reformistiska arkitektur en av kontinental senjugend inspirerad, personlig prägel.


 

Vilhelm Helander


 

Karl Gustaf Nyström, född 21.1.1856 i Helsingfors, död 30.12.1917 i Helsingfors. Föräldrar polis­konstapeln, gårdsägaren Gustaf Nyström och Fredrika Grönroos. Gift 1881 med Augusta ­Maria Lovisa Melan.


 

VERK. Riksarkivet, Helsingfors (1885−1890); Ständerhuset, Helsingfors (1886−1891); Saluhallen, Helsingfors (1888−1889 och 1900); Vinterträdgården i Djurgården, Helsingfors (1887−1889); Tull- och packhuset, Helsingfors (1897−1900); Läroverket för gossar och flickor (Brobergska samskolan), Helsingfors (1904); Universitetsbibliotekets Rotunda, Helsingfors (1902−1906); Tölö stadsplan, Helsingfors (1898−1902); Saluhallen, Åbo (1893−1896); Åbo Konstmuseum (1900−1904).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Gustaf Nyströms samling, Finlands arkitekturmuseum, Helsingfors. V.  Helander et al., Säätytalo (1999); V. Lukkarinen, Classicism and History. Anacronistic ­Architectural Thinking in Finland at the Turn of the Century. Jac Ahrenberg and Gustaf Nyström (1989); V.  Lukkarinen, Riksarkivets hundraåriga byggnad (1990); S.  Ringbom, Stone, style and truth (1987); E. M.  Viljo, Kaupungistuvan yhteiskunnan rakennnustaide. Ars.Suomen taide 4/1989; R.  Wäre, Arkkitehtuuri vuosisadan vaihteessa. Ars. Suomen taide 4/1989.


 

BILDKÄLLA. Nyström, Carl Gustaf. Foto: Ateljé Apollo. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4721-1416928957327

 

Upp