Sebastian Gripenberg intog under 1880- och 1890-talen en central plats inom såväl arkitekturen som politiken och det ekonomiska livet i Finland. Hans arkitektbana kröntes av utnämningen till överdirektör i Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Inom politiken hade han en lägre profil, men i ett flertal föreningar var han med om att bana väg för en finskspråkig högre bildning. Gripenberg ritade på 1880-talet en mängd offentliga byggnader i nyrenässansstil i Helsingfors. På 1890-talet tog Gripenberg likt många finsksinnade ett steg vidare från bildningsarbetet till bank- och försäkringsbranschen. Efter en tid som senator var han under återstoden av sitt liv chef för Helsingfors finska sparbank.
Vid 1800-talets slut fanns det tre gestalter som behärskade arkitekturfältet i Finland. Theodor Höijer var landets mest framgångsrike privatarkitekt, Gustaf Nyström var arkitekturprofessor och Sebastian Gripenberg överdirektör i Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Utnämningen av Gripenberg till överdirektör 1887 var politiskt betingad: de ryska makthavarna gynnade i sina tjänsteutnämningar från och med 1880-talet fennomaner, vilka ansågs vara lojala. Tidens finländska arkitektur och kultur präglades allmänt av en stark politisk motsättning mellan skandinaviskt orienterade svensksinnade och de betydligt färre företrädarna för en finsksinnad borgerlighet.
Sebastian Gripenberg var finsksinnad redan som barn. Hans far Sebastian Gripenberg d.ä. visade genom sitt exempel att man skulle ta hand om sina underhavande, undervisa dem på finska och även själv vara sparsam och flitig. Under sina ungdomsår greps de flesta av Sebastians syskon, såsom den kända kvinnosakskvinnan Alexandra Gripenberg, av de fennomanska idéerna.
Enligt den militära släkttraditionen utbildade sig Gripenberg först till officer, och fortsatte sedan vid militäringenjörsakademin i S:t Petersburg. En bana inom armén lockade honom dock föga, och han övergick därför till att studera arkitektur i Helsingfors för Frans Anatolius Sjöström och en kortare period i Wien under ledning av Carl von Hasenauer. Gripenberg anammade den allmäneuropeiska nyrenässansens formspråk. I likhet med Sjöström föredrog han en relativt enkel och klar arkitektur. Han var skicklig på att sammanställa rationella och ekonomiska grundplaner, vilket var till stor nytta vid projekteringen av statliga byggnader.
Gripenberg var privatarkitekt 1879–1908 och överdirektör i Överstyrelsen för allmänna byggnaderna 1887–1904. Han fick ett antal planeringsuppdrag under sin tid som ledamot i Helsingfors stadsfullmäktige och som medlem av olika statliga byggnadskommittéer. Över sextio av hans byggnadsprojekt förverkligades, och de allra flesta av dem uppfördes under en period av ekonomiskt uppsving på 1880-talet. Ungefär hälften av projekten utgjordes av statliga byggnader planerade av överstyrelsen. Dessutom verkade Sebastian Gripenberg länge som domare i arkitekturtävlingar och som ledargestalt i Arkitektklubben och behärskade därigenom hela det arkitektoniska fältet.
De byggnader Gripenberg planerade för de finsksinnade kretsarna återger strävandena hos denna politiska rörelse. Den finska fruntimmersskolan i Helsingfors sammanfaller med de tidigaste skedena i den finskspråkiga lärarutbildningen; planerna för Finska teaterns hus, som aldrig förverkligades, härstammar från den tid då teatern var det finsksinnade kulturlivets starkaste och mest inflytelserika område; Finska Litteratursällskapets hus i Helsingfors var under sina första år som mötesplats för finsksinnade samfund rentav en symbol för hela den finsksinnade kulturen. Det flertal planer för Nationalmuseet som kom till i Överstyrelsen för allmänna byggnaderna under Gripenbergs ledning 1889–1899 berättar å sin sida om den vid denna tidpunkt redan maktbärande finskspråkiga elitens förhoppningar om att åstadkomma en kulturhelgedom i Finland för den finska folkkulturen. Nationalmuseet byggdes slutligen i enlighet med Herman Gesellius, Armas Lindgrens och Eliel Saarinens nationalromantiska planer. Efter att det finskspråkiga näringslivets uppsving ritade Gripenberg bland annat försäkringsbolaget Suomis första huvudkontor och var i egenskap av försäkringsbolaget Pohjolas styrelseordförande med om att låta bygga ett kontorshus för Pohjola i ”finsk stil” (utfört av arkitektbyrån Gesellius, Lindgren & Saarinen).
Som överdirektör i Överstyrelsen för allmänna byggnaderna blev Gripenberg ordförande i ett flertal branchföreningar, där han var mer en administratör som jämkade mellan olika åsikter än en synlig ledare. Språkfrågan var viktig inom byggbranschen, där cheferna och planerarna var svenskspråkiga, liksom även terminologin, medan arbetarna för det mesta talade finska. I sina finskhetssträvanden undervisade kretsarna kring Gripenberg i byggmästar- och hantverksskolor på finska och grundade även tidskriften Suomen Teollisuuslehti 1882, som riktade sig till hantverkare, samt samfundet Suomenkielisten Teknikkojen Seura 1896, avsett för ingenjörer och arkitekter. Samfundet var en ideell parallellorganisation till den svenskspråkiga Tekniska föreningen i Finland.
För arkitekturens del innebar finskhetssträvandena till en början att finska språket togs i bruk, därefter att finansieringsmöjligheter för finskspråkiga byggare skapades i form av egna bank- och försäkringsbolag, till slut även att man började gynna inhemska byggnadsmaterial och skapa en inhemsk arkitektonisk stil. Gripenberg hann under sin karriär tala och verka för allt detta, även om skapandet av den så kallade finska stilen efter sekelskiftet 1900 blev en uppgift som föll på den yngre arkitektgenerationen – Gripenbergs egen arkitekturuppfattning var alltför konservativ för att i grunden låta sig påverkas av några radikala förnyelser. Trots sin moderata framtoning var Gripenberg ändå en reformator genom att skapa en gynnsam jordmån för yngre finsksinnade kollegor.
Som arkitekt ville Gripenberg vara med om att bygga upp en västerländsk högkultur, som utgjorde en utvecklad, moderniserad version av den klassiska konsttraditionen. Arkitekturen bestod enligt honom av en samling prövade och välfunna lösningar, som inte skulle överges bara för att man strävade efter något nytt, såsom de radikala arkitekturförnyarna vid sekelskiftet hotade göra. Gripenberg kände sig främmande för de unga arkitekternas nya stil, där man övergav traditionella, beprövade lösningar och högtidligheten, och därutöver återgick till tidiga ”barbariska” stilar. Detta innebar samtidigt att man inte gav lika tydligt uttryck som förr åt den sociala hierarkin i samhället. Trots sin goda sociala vilja ville Gripenberg inte överge de tydliga ståndsskillnaderna – för honom var arbetarklassens uppgång lika förfärande som den så kallade primitiva konstens frammarsch på högkulturens estrader.
Gripenberg deltog i Gammalfinska partiets verksamhet från 1880. De politiskt inflytelserika i huvudstaden samlades på Finska klubben i Helsingfors. Gripenbergs bäste vän bland klubbmedlemmarna var konsthistorikern Eliel Aspelin-Haapkylä. Gripenberg blev som representant för Finska partiet invald i stadsfullmäktige, och på 1890-talet deltog han som sin ätts representant i lantdagen. Allt detta medförde i sin tur att han fick förtroendeuppdrag där det krävdes arkitektonisk sakkunskap. På det politiska fältet, där man gärna gav uppdragen att planera offentliga byggnader till sina egna favoriter, ställdes Gripenberg ofta emot arkitekten Gustaf Nyström, som länge suttit som representant för Svenska partiet både i stadsfullmäktige och i lantdagen.
År 1904 blev Gripenberg invald i senaten. Han upplevde sig som senator ha nått karriärens höjdpunkt, men gammalfinnarnas politiska makt smulades sönder redan året därpå, till stor del på grund av arbetarrörelsen, som gav de första proven på sin kollektiva styrka. Gripenberg drog sig tillbaka såväl från dagspolitiken som från arkitekturen. Bank- och försäkringsbranschen erbjöd honom arbete och en trygg, respekterad ställning för resten av hans liv.
Sebastian Gripenberg hade dragits in i affärslivet på 1890-talet via universitetskretsarna. De finsksinnade bland huvudstadens högsta skikt var rätt få och därför fanns det en beställning på en högt uppsatt tjänsteman som liksom Gripenberg var väl insatt i byggnaders värde och i kostnadsberäkningar. Han var med om att grunda Kansallis-Osake-Pankki, försäkringsbolaget Pohjola och Helsingin Suomalainen Säästöpankki och nådde även en hög position inom bolagen. Något om de första tidernas nationella idealism säger det faktum att Gripenberg ritade försäkringsbolaget Pohjolas huvudkontor gratis, för den goda sakens skull.
Gripenberg var en uppenbart sparsam människa som – trots sin friherrliga släktbakgrund – under början av sitt liv varit tvungen att leva mycket anspråkslöst. Mycket tack vare sin goda aktieportfölj kunde han till slut skapa sig en ansenlig förmögenhet.
I offentligheten var den rödhårige och korpulente Gripenberg en stel ämbetsman, men bland vänner kunde han vara en gladlynt sällskapsmänniska som uppskattade musik, teater, bildkonst och roddturer i närheten av sin romantiska sommarvilla. Till sin hustru förhöll han sig som till en jämlik kompanjon och deltog i många sociala tillställningar tillsammans med henne. Detta var ovanligt för en tid då det offentliga livet var avsett nästan enbart för herrsällskap. Med hans kulturintresse och ekonomiska sinnelag förenades ett ansvar för de mindre bemedlade. För honom var pengar framför allt ett sätt att skapa kultur och välmåga, inte ett mål i sig.
Sirpa Haila
Odert Sebastian Gripenberg, född 8.3.1850 i Kronoborg, död 12.7.1925 i Helsingfors. Föräldrar senatorn, friherre Johan Ulrik Sebastian Gripenberg och Maria Lovisa Örnberg. Gift 1880 med Hilma Johanna Lindfors.
VERK. Väinölänniemi teater, Kuopio (1881); Ekenäs stadshus (1882); Villa Billnäs, Pojo (1882); Suomalainen tyttökoulu, Georgsgatan 18, Helsingfors (1883); Mariefors gård, Tusby (1884); Finska Litteratursällskapets hus, Helsingfors (1890); Frikyrkoförsamlingens kyrka, Helsingfors (1886); Sparbankens i Åbo huvudkontor (1888); Villmanstrands dragonregementes kasernbyggnader (tills. med Jac. Ahrenberg,1889−1893); Donnerska huset, Norra kajen 12, Helsingfors (1889); Langinkoski kejserliga fiskestuga (tills. med M. Schjerfbeck och Jac. Ahrenberg 1889); Försäkringsbolaget Suomis hus, sedermera Helsingin Sanomats huvudkontor, Ludvigsgatan, Helsingfors (1892); Bernhardsgatan 7, Helsingfors (1894); Pyhäjärvi kyrka (1895); Posthuset i Åbo, (1899); Prästhuset för Helsingfors ortodoxa församling (1903); Omapohja, Kansallisteatteris annexscen, Helsingfors (1906).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Haila, Suomalaisuutta rakentamassa. Arkkitehti Sebastian Gripenberg kulttuurifennomanian lipunkantajana (1998).
BILDKÄLLA. Gripenberg, Sebastian. Foto: Ateljé Randel. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.