Selim A. Lindqvists byggnader uppfördes främst i Helsingfors, men han hade uppdrag också på annat håll i Finland. Han specialiserade sig på byggnader för industri, handel och kommunalteknik, men ritade även ett antal bostadshus och affärshus.
Selim Arvid Lindqvist var född i Helsingfors och kom från anspråkslösa förhållanden. Hans far var före detta fältväbel och hans mor drev ett bageri. Lindqvist studerade till arkitekt vid Polytekniska institutet för F. A. Sjöström och Gustaf Nyström 1884–1888. Han gifte sig 1901 med den svenskfödda sångerskan Emmy Keen. Familjen fick fyra barn och bodde från 1908 i Sockenbacka utanför Helsingfors.
Det var förmodligen Lindqvists konstnärliga begåvning som styrde in honom på arkitektbanan. Han undervisade i teckning både vid Polytekniska institutet och vid Centralskolan för konstflit, och deltog som tecknare i Finska fornminnesföreningens konsthistoriska expeditioner 1887 och 1892. Lindqvist var öppen för internationella intryck. Oftast noterades tyska influenser i hans arkitektur eller intryck från Wienarkitekterna Otto Wagner och hans elever, Joseph Maria Olbrich och Josef Hoffmann. Lindqvists närmaste medhjälpare var Friedrich Lüsch, som hade flyttat till Finland från Tyskland.
Lindqvist var en flitig och produktiv arkitekt, som anpassade sin konstnärliga formgivning enligt uppdragets och byggplatsens karaktär. Av samtiden beskrevs hans arbeten som eleganta, stilfulla och funktionella. Nils Wasastjerna skrev i sin nekrolog över Lindqvist 1939 att många av hans arbeten särdeles väl representerade samtidens smak och teknik. Lindqvist löste de uppgifter som förelades honom, men eftersträvade uppenbarligen inte ett personligt uttryckssätt eller djärva experiment, vilket var det man värdesatte högst i början av 1900-talet. I den offentliga arkitekturbilden hamnade Lindqvist i skuggan av den mera heroiska arkitekttrion Herman Gesellius, Armas Lindgren och Eliel Saarinen, och Lars Sonck. Lindqvist deltog inte i Arkitektklubbens verksamhet, inte heller i diskussioner om arkitekturpolitik eller -teori. Han deltog veterligen inte heller i arkitekturtävlingar.
Ett genombrott för Lindqvist var Aktiebolaget Merkurius affärshus, i hörnet av Norra Esplanaden och Mikaelsgatan i Helsingfors, som stod färdigt 1890. I anslutning därtill inledde Lindqvist samarbete med byggmästaren Elia Heikel. Heikel ritade vanligtvis grundplanerna och konstruktionsritningarna, och Lindqvist svarade för exteriörerna och den övriga konstnärliga formgivningen. Lindqvist var i slutet av 1890-talet också delägare i den framgångsrika arkitektbyrån Grahn, Hedman och Wasastjerna, som hade många uppdrag i huvudstaden.
Under depressionsåren i början av 1890-talet företog Lindqvist, med stöd av F. A. Sjöströms resestipendium, en studieresa till Italien via Tyskland, Österrike och Ungern. Som ressällskap hade han den svenske arkitekten Gustaf Adolf Lindberg. Efter resan sökte bägge två arbete vid August Menkens byrå i Berlin, där de stannade i drygt ett års tid. Lindqvist uppges ha varit med om att rita minst två kyrkor. Arbetet i det dåtida snabbt växande Berlin var utan tvekan till nytta för honom inför återkomsten till Finland, där byggnadsverksamheten började återhämta sig omkring 1895. Till en början var Lindqvist dock verksam i Hangö, som disponent för Granit Ab, förrän han återvände till Helsingfors 1898.
Handlanden J. F. Lundqvists affärshus vid Alexandersgatan 13, som Lindqvist ritade tillsammans med Elia Heikel, var det första rena affärshuset i Finland, utan en enda bostadslägenhet. Huset stod färdigt 1901, och dess tegelfasad företrädde den samtida fria nygotiska stilen. Ovanligt stora fönster gav byggnaden dess karaktär av affärshus. Förebilderna fanns i vissa varuhus i Berlin. Byggmästare Heikel stod för husets byggnadskonstruktioner och allmänna planering, Lindqvist för exteriören och interiörens arkitektoniska utsmyckning. Det s.k. Lundqvistska huset uppmärksammades i arkitekturtidskrifter. Bertel Jung jämförde det med Gesellius, Lindgrens och Saarinens Pohjolahus, som stod på motsatta sidan av gatan och hade en fasad som uttryckte en primitiv, delvis rå och otämjd kraft. Det Lundqvistska huset var enligt Jung elegant och seriöst, och gav in i minsta detalj prov på nytta, funktionalism och skönhet.
Lindqvist ritade flera andra affärshus i Helsingfors växande stadskärna. Citybasaren (Centralgatan 6) var ett Wieninfluerat affärshus i en våning (1901). Syftet med de låga husen var att de tillfälligt skulle uppfylla byggnadsplikten på tomten. Saluhallen vid Kaserntorget representerade med sina mjukt böjda former och pelare med rundade kapitäl samma österländskt influerade wienska art nouveau-stil. De ljusa väggytorna var på båda husen på wienskt vis utsmyckade med en lätt stuckornamentik. År 1908 färdigställdes Ab Hamsterns affärshus vid Alexandersgatan 11, och vid samma tid uppfördes i närheten Ab Stellas trevåningshus, Ab Unions hus vid Alexandersgatan 7 och Ab Agros hotell- och affärshus, som alltjämt står kvar vid Mikaelsgatan 11. Med sina utstående fönster av bow window-typ har i synnerhet Hamsterns hus en tydlig angloamerikansk prägel.
Av Helsingfors stad fick Lindqvist flera viktiga uppdrag. Han ritade byggnaderna för Söderviks kraftverk, som uppfördes 1907–1913. I ledningen för projektet stod då ingenjör Bernhard Wuolle och för betongkonstruktionen svarade ingenjör Jalmar Castrén. Dessutom ritade Lindqvist förvaltningsbyggnaden för stadens tekniska verk vid Kaserntorget och anläggningarna för eldistribution i Tölö och Berghäll. Användningen av armerad betong var ett utmärkande drag för Lindqvists industribyggnader. Han arbetade med armerad betong redan i slutet av 1800-talet, när han ritade Kaukas trådrullefabrik i närheten av Villmanstrand.
Stadshuset i S:t Michel stod färdigt 1912. Det symmetriskt utformade huset är anpassat efter de intilliggande husen i empirstil, samtidigt som det i sina detaljer påminner om skotsk och österrikisk jugend. Samtidigt med stadshuset ritade Lindqvist ett vattentorn i armerad betong, som blev klart 1913. Vattentornet i S:t Mickel saknar alla de referenser till medeltida torn som annars var utmärkande för vattentorn från den här tiden. I den helt moderna formgivningen finns på sin höjd referenser till Otto Wagners arkitektur.
Affärsmannen Uno Staudingers Villa Johanna på Skepparegatan i Helsingfors var det förnämsta enfamiljshus Selim A. Lindqvist ritade. Byggnadens arkitektur får sin prägel av den för art nouveau-stilen typiska rumsgestaltningen med öppna trappuppgångar, en rik volymindelning och varierande material. Det privata förlossningssjukhuset Villa Ensi, som Staudinger lät bygga på Havsgatan nära Villa Johanna, uppfördes efter ritningar av Lindqvist 1910 och stod färdigt 1912. Den är en av de elegantaste Wieninfluerade byggnaderna i Helsingfors; dess grundplan har formen av en båt.
Ritva Wäre
Selim Arvid Lindqvist, född 19.5.1867 i Helsingfors, död 17.5.1939 i Helsingfors. Föräldrar fältväbeln Johan Fredrik Lindqvist och bageriägaren Maria Gustava Raumlin. Gift 1901 med sångerskan Emmy Hilda Helena Keen.
VERK. Ab Merkurius, Norra Esplanaden 33, Helsingfors (1888−1890); ”Primulas hörn” vid Femkanten, Helsingfors (1890); Lundqvistska huset, Alexandersgatan 13, Helsingfors (1898−1900); Restaurang Klippan, Helsingfors (1899); Sandvikens saluhall, Helsingfors (1903−1904); Kaserntorgets saluhall, Helsingfors (1906−1907); Affärshuset Hamstern, Alexandersgatan 11, Helsingfors (1909); Agros hus, Mikaelsgatan 11, Helsingfors (1909−1911); Tölö spårvagnshallar, Helsingfors (1911); Söderviks kraftverk, Helsingfors (1907−1913); Villa Johanna, Helsingfors (1906); Villa Ensi, Helsingfors (1910−1912); Kapellet på Malms begravningsplats, Helsingfors (1921−1923); Stadshuset i S:t Michel (1910−1912); Vattentornet i S:t Michel (1913). Förteckning över Lindqvists verk i A. Salokorpi, Selim A. Lindqvist. Arkkitehti (2001).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Arkitekten 1903− ; Kotitaide 1906−1912; Rakentaja 1902−1905; Teknikern 1901. L. Putkonen, Betonin kyttö talonrakennuksessa 1800-luvun lopulta 1930-luvulle. Betoni Suomessa 1860−1960 (1991); A. Salokorpi, Selim A. Lindqvist. Arkkitehti (2001); R. Sievänen, Arkkitehti Selim A. Lindqvist (1977); R. Wäre, Rakennustoiminta 1900−1917. Suomen kaupunkilaitoksen historia II (1983); R. Wäre, Arkkitehtuuri vuosisadan vaihteessa. Ars. Suomen taide 4/1989.
BILDKÄLLA. Lindqvist, Selim Arvid. Finlands arkitekturmuseum.