Israel Hwasser studerade till läkare i Uppsala och blev endast 26 år gammal professor i medicin vid akademin i Åbo. Genom sin professur verkade Hwasser som ledamot av medicinalkollegiet i Finland. Inom läkarvetenskapen företrädde han naturfilosofiska uppfattningar. Han flyttade över till Uppsala för att försvara medicinens ställning där, vid den tid då man i Sverige planerade att flytta all medicinsk undervisning till Karolinska institutet i Stockholm. Hwasser framträdde även med några politiska betraktelser och försvarade Finlands förening med det ryska riket och unionen mellan Sverige och Norge.
Israel Hwasser föddes 1790 i Älvkarleby socken i Uppland, som son till församlingens kyrkoherde. Sin första undervisning fick han i hemmet, och som 14-åring avlade han studentexamen i Uppsala. Han inriktade sig genast på medicinska studier, avlade preliminärexamen i medicin, den så kallade medikofilen, 1807, kandidatexamen 1810, licentiatexamen 1812 och promoverades till medicine doktor 1813. Sveriges inträde i kriget mot Napoleon 1812–1813 förde honom som fältläkare först till Tyskland och sedan till Norge.
Efter att ha hemförlovats 1815 avlade Hwasser kirurgie magisterexamen – tidigare fältskärexamen – vid Karolinska institutet i Stockholm. Vid denna tid uppmanades han att söka den lediga professuren i Åbo efter den nyligen avlidne Gabriel Erik von Haartman. Professuren hade de senaste åren skötts av medicine adjunkt Jakob Sundius, som fakulteten emellertid inte ansåg lämplig för tjänsten. Eftersom man inte hade kännedom om andra sökande vände sig fakulteten till Uppsala universitet och bad om förslag på en lämplig kandidat. Hwasser intresserade sig för erbjudandet och reste 1816 till Åbo för att där försvara ett specimen för professuren. Följande år utnämndes han till professor i praktisk medicin. Samtidigt utnämndes han – i kraft av sin professur –till medlem av medicinalkollegiet, Collegium medicum, tidens medicinalstyrelse. Han var kollegiets vice ordförande 1824–1829. Åren 1822–1829 var han inspektor för Sveogotiska nationen vid Åbo akademi.
När universitetet efter Åbo brand 1827 flyttade till Helsingfors följde Hwasser med, men namnet på hans professur ändrades till en professur i teoretisk och praktisk medicin. Vid denna tid hade man i Sverige planer på att koncentrera all medicinsk undervisning till Karolinska institutet i Stockholm. Avsikten var att bredda och fördjupa militärläkarnas utbildning. Hwasser motsatte sig denna centralisering. Enligt honom skulle det splittra idén om universitetet – ”universitas” – med dess olika fakulteter. För att ha möjlighet att vara på plats och personligen kämpa emot sådana försök sökte han 1830 den lediganslagna professuren i teoretisk och praktisk medicin i Uppsala och utnämndes också till tjänsten. I Helsingfors stannade han till maj samma år och blev föremål för många vänskaps- och hedersbetygelser. Han bevarade sina kontakter till Finland under hela sitt liv och var på besök 1840, 1844 och 1845. Vid universitetets 200-års fest 1840 blev han promoverad till hedersdoktor. I Sverige fick han motsvarande hedersbevis. År 1848 kallades han till ledamot av Kungliga vetenskapsakademien och samma år blev han hedersledamot av Kungliga vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.
Israel Hwasser var inte bara läkare, han hade också politiskt inflytande. Han beundrade Karl XIV Johan som – visserligen genom krig – förenade Sverige och Norge med varandra i en mindre fast statsunion, och som avstod från planer på att återerövra Finland genom att 1812 sluta ett förbund med kejsar Alexander I. För sina politiska betraktelser, Om Allians-Tractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812, kritiserades Hwasser av historikern Erik Gustaf Geijer och Aftonbladet, samt av Adolf Ivar Arwidsson, under signaturen Pekka Kuoharinen, i artikeln ”Finland och dess framtid”. Hwasser svarade på kritiken genom att i tidskriften Mimer 1839 låta införa ”Om Borgå landtdag och Finlands ställning 1812”. Hans artikel spreds också som särtryck. För Hwasser framstod Finland efter 1809 som en av den ryska regeringsmakten oberoende stat. Om Sveriges och Norges statsförbund hade han en liknande uppfattning, och enligt hans övertygelse var ett sådant förbund ägnat att höja länderna kulturellt.
Vid Hwassers överflyttning till Åbo hade de naturfilosofiska utgångspunkterna inom läkarvetenskapen ännu inte mognat hos honom. De blev först med tiden utmärkande för hans medicinska tänkande. Han var dock eklektiker, precis som en stor del av kollegiet, och tillägnade sig det i medicinen som vid olika tillfällen befanns riktigt. När han 1822 blev föremål för en mentalt störd students aggression och skadad genom ett värjhugg kom att bli sängbunden i flera veckor, fick han under den tiden möjlighet att tänka över läkarvetenskapens teorier och utgångspunkter. Hans förebild hade varit tysken Christian Reil, men nu fascinerades han av Friedrich Wilhelm von Schellings naturfilosofi, samt av andra läkares skrifter med samma inriktning, t.ex. Dietrich Georg Kieser.
Hwassers enda arbetsredskap var tanken, spekulationen. Resultaten hade inte något att göra med empirin, utan avsikten var uteslutande att försöka få teorins olika delar att passa ihop med varandra. Jordelivet framstod för honom som ett från Gud utgånget skapande, grunden för tillvaron, sjukdom däremot som självförstöring; den uppkom vid det förgängligas övergivande av det gudomliga, och därför är sjukdomens uppkomst identisk med det onda. Organismens drivande kraft är polariteten, där det positiva och det negativa väger upp varandra. Denna föreställning hade han inhämtat hos sina lärofäder. Hwassers system såg inte bara två poler, utan också den däremellan rådande spänningen och den neutralisering i vilken allting slutade. Här återspeglas säkerligen intryck från Hegels system av tes–antites–syntes. Hwassers medicinska teorier torde inte ha haft någon nämnvärd påverkan på hans praktiska läkarutövning, där han fortfarande var eklektiker. Som ett tecken på en upplevd motsättning mellan teori och praktik torde man kunna se det faktum, att han endast motvilligt fungerade som praktiserande läkare.
Hwasser var en omtyckt lärare och hans föreläsningar ansågs smått genialiska. Under hans tid ökade antalet medicinstudenter markant och han präglade många av sina lärjungars tänkande. Den mest betydande av dessa var Immanuel Ilmoni. Ett säkert tecken på den popularitet Hwasser åtnjöt var att studenterna bad honom om hans föreläsningsmanuskript för att få skriva av dem. Kopieringen utfördes av Frans Johan Rabbe och förvaras i handskriftssamlingen vid Nationalbiblioteket i Helsingfors.
Juhani E. Railo
Israel Hwasser, född 17.9.1790 i Älvkarleby, Uppland, död 11.5.1860 i Uppsala. Föräldrar kyrkoherden Lars Adolph Hwasser och Margareta Catharina Djurman. Gift 1817 med Anna Charlotta Wadsberg.
PRODUKTION. Om Carolinska Institutet. Betraktelse öfver det medicinska uppfostringsverkets närvarande tillstånd af E. R.U. F. Stockholm (1829); Om Allians-Tractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812. Politiska betraktelser öfver Nordens nuvarande ställning. Stockholm (1838); Om Borgå landtdag och Finlands ställning 1812. I anledning af herr Geijers recension af skriften “Om allians-tractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812”. Uppsala (1839); Om äktenskapet. Uppsala (1841); Om vår tids ungdom. Uppsala (1842); Afskedshelsning till lärjungar och studiikamrater (1856); Mannens ynglingaålder. Ett anthropologiskt försök. Uppsala (1856); Valda skrifter I−IV. Stockholm (1868−1870).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. von Bonsdorff, Läkare och läkekonst i Finland under 300 år 1640−1940 (1978); L.W. Fagerlund & R. Tigerstedt, Medicinens studium vid Åbo universitet. Åbo universitets lärdomshistoria I (1890); S.-E. Liedman, Israel Hwasser. Stockholm (1971); T. Rein, Filosofins studium vid Åbo universitet. Åbo universitets lärdomshistoria X (1908).
BILDKÄLLA. Hwasser, Israel. Oljemålning (detalj): Johan Erik Lindh, 1830. Helsingfors universitets museum.