Professorn i filosofi Thiodolf Rein är i första hand känd som administratör. Han var såväl prorektor som rektor vid universitetet och verkade i två repriser som vicekansler samt satt i flera statliga kommittéer. Rein var aktiv i kretsen kring kulturtidskriften Valvoja. I lantdagen var han ledamot av ridderskapet och adeln.
Thiodolf Rein valdes 1869 till professor i filosofi vid Kejserliga Alexanders-universitetet. Han efterträdde Johan Vilhelm Snellman efter en utdragen process. Mot varandra stod då å ena sidan Rein, som representerade Snellmans hegelianska idealism, och å andra sidan Wilhelm Bolin som företrädde en filosofi influerad av en senare tids liberalism och positivism. Rein kom sedan att i många avseenden ta upp arvet efter Snellman: hans synsätt när det gällde såväl filosofi som psykologi representerade idealismen, även om han senare i viss mån övergav den hegelianska skolan, och inom politiken hörde han till de finsksinnade. På det hela taget motsvarar han bilden av en intellektuell i Snellmans anda, genom att han aktivt verkade både som akademisk lärare och som administratör.
Som filosof har Rein främst gjort sig känd som grundare av den fortfarande verksamma Filosofiska föreningen i Finland. Han trivdes med diskussioner, och ville genom föreningen skapa ett forum där lärare och studenter kunde diskutera på jämställd bas. Senare blev föreningens möten öppna för allmänheten. Vid mötena dryftades både filosofins klassiska problem och angelägna livs- och samhällsfrågor, bland annat finska språkets ställning, kvinnofrågan, kärlek, demokrati, socialism och fredstanken.
I sin filosofiska produktion ägnade sig Rein främst åt psykologin. Under sin förhållandevis långa tid som professor, fram till år 1900, hann Rein föreläsa över många olika ämnen, men några nya och viktiga rön inom forskningen kom han inte att lägga fram. Under en studieresa i Tyskland kom han i kontakt med den tyska filosofen och fysiologen Hermann Lotze, och genom dennes inflytande kom han att ta avstånd från hegelianismen i dess renodlade form. Han blev öppen för en mera naturalistisk syn på människan, och accepterade också i viss mån betydelsen av Darwins läror. Hans främsta teoretiska verk förblev ofullbordat. Av en planerad introduktion till psykologin färdigställde han två band på ca 500 sidor var. Den tredje delen förblev opublicerad, men Rein var i alla fall med om att omforma psykologin i Finland till en vetenskap som beaktade kunskap som vunnits på empirisk och experimentell väg. Tidigare hade ju Snellmans psykologi varit ett rent teoretiskt läroämne. Av Reins produktion är det den omfattande biografin över Snellman, utgiven 1895 och 1899, som är bäst känd. Han skrev också en historik över filosofin i den gamla Åbo akademi.
Rein medverkade 1883–1897 i tidskriften Valvojas redaktion, 1885–1887 var han dess huvudredaktör. Kretsen kring tidningen var samhälleligt och språkpolitiskt mer frisinnad än huvudgruppen inom det finska partiet, och den var mer medveten om sociala missförhållanden. I sina memoarer karakteriserade Rein sin linje som en humaniserad fennomani. Han framförde även tidigt den åsikten, att ståndslantdagen borde ge vika för en tvåkammarlantdag. I språkfrågan intog han en medlande roll och t.ex. under ofärdsåren satte han de fosterländska intressena framför språkfrågan.
Reins tid som vicekansler vid universitetet sammanföll med ofärdsåren. Han ville på sitt karakteristiska vis medla och lindra förryskningssträvandena. Efter att ha undertecknat värnpliktsadressen, fick han 1901 en officiell näpst av generalguvernören W. von Plehwe, och två år senare blev han avskedad av Nikolaj Bobrikov som valde undfallenhetslinjens representant J. R. Danielson (senare Danielson-Kalmari) till t.f. vicekansler. När läget stabiliserats utnämndes Rein på nytt till tjänsten som han innehade ända fram till 1910.
För sitt långa dagsverke som universitetslärd och administratör belönades Rein med flera hederstitlar. Han utnämndes till kansliråd, statsråd och 1899 till verkligt statsråd. Till sitt temperament var Rein konciliant och relativt vidsynt. Han framhöll att Finlands första kvinnliga magister, Emma Irene Åström, hade varit hans elev. Rein hade en vänskapsrelation med Aleksis Kivi, och stödde honom i hans ekonomiska trångmål.
Jouko Aho och Lars Hertzberg
Karl Gabriel Thiodolf Rein, född 28.2.1838 i Helsingfors, död 18.11.1919 i Helsingfors. Föräldrar professor Gabriel Rein och Sedig Edla Ekblom. Gift 1864 med Hedvig Sofia Maria Florin.
PRODUKTION. Grunddragen af den filosofiska imputationsläran (1863); Om kunskapens möjlighet (1867); Om den filosofiska methoden i sitt förhållande till öfriga vetenskapliga methoder (1868); G. A. Wallins lefnad och resor berättade för ungdom (1872); Försök till en framställning af psykologin eller vetenskapen om själen (1876); Lärobok i den formella logiken (1882; 3. reviderade uppl 1908); Anteckningar i filosofi och historia (1889); Samhälls-spörsmål. Prostitutionsfrågan (1892); Johan Vilhelm Snellman I (1895); Johan Vilhelm Snellman II (1899); Uppsatser och tal (1903); Filosofins studium vid Åbo universitet. Åbo universitets lärdomshistoria X (1908); Leo Mechelin. Stockholm (1915); Lefnadsminnen (1918). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993); T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän efter 1828 (1925).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Thiodolf Reins arkiv 1866−1919, Nationalbiblioteket; J. Aho, Sieluun piirretty viiva (1993); A. Grotenfelt, Thiodolf Rein. Muistopuhe, Översikt av Finska Vetenskaps-societetens förhandlingar 12 (1922); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders Universitetet 1808−1917 (1989); I. Niiniluoto, Thiodolf Rein ja Suomen Filosofinen Yhdistys (1998); T. Rein, Lefnadsminnen (1918); W. Ruin, Th. Rein, människan och tänkaren. Festskrift tillägnad Th. Rein på 80-årsdagen den 28 februari 1918 (1918).
BILDKÄLLA. Rein, Thiodolf. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. Privat ägo.