Johan Henric Kellgren var västgöte, men liksom sin far studerade han vid Åbo akademi. Han verkade som docent i vitterhet och som informator i Åbo. Som diktare tog han intryck av romersk och samtida poesi och av upplysningens idéer. Efter att ha flyttat till Stockholm kom Kellgren in vid hovet och han valdes till ledamot i Svenska Akademien och blev dess förste ordförande. Han hörde till redaktionen för Stockholms Posten och införde där egna bidrag på vers och prosa, kritik och satir, gärna med udden riktad mot kyrka och religion.
Johan Henric Kellgren föddes i Floby prästgård i Västergötland. Hans far ägnade sig åt litteratur och musik, och hade tagit sin magisterexamen vid Åbo akademi. Efter att Johan Henric hade genomgått gymnasiet i Skara flyttade också han till Åbo för att studera. Han promoverades till magister 1772. Två år senare, efter sin doktorsavhandling De Poësi philosophiae ubivis gentium praevia (Om poesin som filosofins föregångare bland alla folk) blev han docent i latinsk poesi och vältalighet. Under de cirka åtta år som Kellgren vistades i Åbo var han verksam som informator, bland annat i friherre Herman Flemings familj. Hans brev ger en satirisk bild av det dåtida sällskapslivet, inte minst av de akademiska kretsarna.
Kellgren intresserade sig mera för poesi än för en egentlig akademisk bana. Han valdes in i Aurorasällskapet 1773 och började publicera dikter i Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo. I kretsen kring Henrik Gabriel Porthan stiftade Kellgren bekantskap med Ossians sånger, som väckt mycken uppmärksamhet, men även med poesi av Edward Young och Salomon Gessner. Ännu större inflytande på honom hade upplysningens idéer, som han blev en förkämpe för, mer radikal än Voltaire och närmast en anhängare av Julien Offray de La Mettrie. Kellgrens tidiga diktning uppvisar intryck från romersk poesi och fransk rokokopoesi. Den omspänner allt från pessimistiska idédikter till satir och kärlekslyrik.
Till Kellgrens produktion under Åbotiden hör ”Ode til Hans Maj:t Konungen”, som författaren senare även kom att kalla ”Konsternes födelse”. I dikten, som betonar upplysningens möjligheter, har författaren strävat efter en högre stil. Han har varit medveten om tidens litterära diskussion om förträffligheten hos å ena sidan Pindaros och Horatius och å andra sidan Jean-Baptiste Rousseau och Voltaire. Även om Kellgren själv otvivelaktigt lutade mot Horatius och Voltaire, har han i ”Konsternes födelse” imiterat Pindaros ode ”Pythia I”. Som sådan har denna dikt av Kellgren en särskild ställning i den knappa finländska Pindarosreceptionen.
Liksom Abraham Niclas Clewberg och Georg Tihleman, som hörde till tidens mest lovande författare i Åbo, flyttade Kellgren till Stockholm och blev först informator. Där blev han också medlem av sällskapet Utile dulci och fick snart ett gott rykte om sig i de litterära kretsarna och inom kort också vid hovet. Han blev kungens teaterförfattare och skrev i samarbete med Gustav III operalibretton, bl.a. Gustaf Wasa 1782. År 1780 blev Kellgren kunglig bibliotekarie och 1785 kunglig handsekreterare och teatercensor. När Svenska Akademien instiftades 1786 blev Kellgren ledamot och genom lottdragning också dess förste ordförande. Några år senare blev han ledamot även av Musikaliska akademien. Kellgren var även känd för sitt utsvävande liv och sina många kvinnoaffärer.
Kellgrens främsta språkrör blev Stockholms Posten, i vars redaktion han ingick fram till sin död. Där hängav han sig åt kritikervärvet och skrev såväl om litteratur som om teater och musik. Kellgren blev en mästare på satirisk kritik i den franska upplysningens anda. Kritiken framfördes såväl på vers som på prosa, och riktades framför allt mot kyrkan och religionen, men även mot samtida litterära försök av lägre kvalitet. Han kritiserade också Carl Gustaf af Leopold som odediktare och råkade in i en långvarig polemik med poeten.
En annan som han polemiserade mot var poeten Thomas Thorild, som hade deltagit i Utile dulcis litterära tävling med en dikt på hexameter. I den fejden försvarade Kellgren de fransk-klassicistiska stilidealen. I anslutning härtill publicerade Kellgren en satirisk stilparodi med titeln ”Angående påbudet om snöskottningen”. Tillsammans med Nils von Rosenstein gick Kellgren till angrepp mot hemliga sällskap, swedenborgianismen och vissa förromantiska modeströmningar. Han grundade sällskapet Pro sensu communi, som hade John Locke som sin förebild. Bland Kellgrens satirer kan nämnas ”Dumboms lefverne”, ”Ljusets fiender”, samt ”Man äger ej snille för det man är galen” med udden riktad mot Emanuel Swedenborg.
Mot slutet av hans liv genomgick Kellgrens diktning vissa förändringar. Som bakgrundsfaktorer har nämnts hans kärlek till den unga borgarhustrun Hedda Falck och hans stora intresse för Christoph Willibald Glucks musikdramatik. Poesin blev nu snarast en känslornas tolk för Kellgren. I viss utsträckning förändrades även hans inställning till kyrkan och religionen. Resultatet blev framför allt ”Den nya skapelsen eller inbillningens verld”, en dikt som ansetts förebåda romantiken inom svensk diktning.
Kellgren skrev även dramatik och använde brevet som litterär diktform, något som var vanligt under den gustavianska tiden. Han försåg också den första utgåvan av Carl Michael Bellmans Fredmans epistlar med en uppskattande introduktion, och skrev en förtjusande prosatext, ett slags reseberättelse, med titeln Filosofen på landsvägen eller fria tankar i filosofi, litteratur och moral.
H.K. Riikonen
Johan Henric Kellgren, i källorna även Johan Henrik, född 1.12.1751 på Floby prästgård i Västergötland, död 20.4.1795 i Stockholm. Föräldrar prosten Jonas Kiellgren och Christina Elisabeth von Wulff.
PRODUKTION. De Poësi philosophiae ubivis gentium praevia (1774); Gustaf Vasa. Lyriskt skådespel (1786); Gustaf Adolf och Ebba Brahe. Lyriskt skådespel (1788); Till Kristina (1790); Dumboms lefverne (1791); Man eger ej snille för det man är galen (1787); Drottning Christina (1792); Ljusets fiender (1795); Nya Handels-Bibliotheket (1784); Samlade skrifter I−III (1911); Samlade skrifter (1860); Skrifter 1−2. Stockholm (1995).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. Burman, Västgöten Johan Henric Kellgren. Skara (1987); C. Burman, Vältalaren Johan Henric Kellgren. Uppsala (1988); S. Ek, Kellgrens Åbodiktning (1914); S. Ek, Kellgren. Skalden och kulturkämpen 1−2. Stockholm (1965, 1980); W. Lagus, Skalden Johan Henrik Kellgrens finska lefnadsminnen (1984); E.N. Tigerstedt, Johan Henric Kellgren. Stockholm (1954).
BILDKÄLLA. Kellgren, Johan Henric. Gravyr efter J.T. Sergels medaljong. Foto: J. Tiainen, 1980. Finlands nationalmuseum. Museiverket.