Pertti Salolainen hörde till Nationella samlingspartiets nya ansikten på 1970-talet, var partiordförande på 1990-talet och en central förhandlare när Finland anslöt sig till Europeiska unionen. Efter sin tid som aktiv politiker blev Salolainen Finlands ambassadör i London.
Helsingforsaren Pertti Salolainen studerade till ekonom och ekonomie magister och verkade på 1960-talet som journalist vid Rundradion. Han kom in i rikspolitiken under generationsskiftet kring 1970. Han torde ha haft nytta av sin tid som journalist, eftersom han redan var ett känt ansikte och hade fått omfattande internationell erfarenhet och vid utblick under sin tid som korrespondent i London 1966–1969. Han hade också under ett års tid verkat som radioredaktör vid BBC.
Salolainens huvudsakliga karriär ägde rum inom politiken. Han valdes in i riksdagen för Nationella samlingspartiet 1970 – samtidigt med partiets unga förnyare, de s.k. ”reparatörerna” Juha Vikatmaa och Ilkka Suominen. Salolainen tillhörde samma generation och företrädde i rätt hög grad likartade politiska värderingar, åtminstone jämfört med den gamla högern och de konservativa inom Samlingspartiet. Salolainen varnade också dessa för en alltför brysk antikommunism och ansåg att Samlingspartiet borde ställa sin verksamhet på en individinriktad grund. Enligt honom var detta den enda fråga som var typisk enbart för Samlingspartiet, medan de andra symbolfrågorna, såsom nationalism, religion och självständighet, också omfattades av andra politiska grupperingar. Å andra sidan upplevde Salolainen kring 1970 den starka kantringen vänsterut som en tid då den borgerliga reformandan bland de unga förnyarna inom Samlingspartiet utgjorde den enda verkliga motkraften bland ungdomen.
Salolainen intresserade sig från början av sin bana för naturskyddet men hans hjärtefråga var inte särskilt populär inom Samlingspartiet – framför allt inte bland partiets ekonomiska experter – och betraktades ofta i likhet med fredsrörelsen som radikalism för kommunister och drömmare. Salolainen gick rentav så långt att han via radion framförde förhoppningen att presidenten inte skulle fälla någon björn under en resa till norra Sverige. Kekkonens svar var närmast spydigt. Termen ”ekosocial marknadsekonomi”, som användes av Samlingspartiet på 1980- och 1990-talen, motsvarade enligt Salolainens mening väl innehållet i den dåtida konservatismen.
Trots att Salolainen hörde till den generation som kritiserat och förnyat det traditionella högertänkandet, kunde han inte helt förena sig med förnyarna. Enligt hans mening framstod de alltför mycket som pro-Kekkonen och renläriga. Salolainen motsatte sig visserligen inte att Kekkonen vid partikongressen 1975 också uppställdes som Samlingspartiets presidentkandidat, men han ifrågasatte den ständiga användningen av utrikespolitiken som ett vapen i den inrikespolitiska debatten.
Tack vare sin vistelse i London hade Salolainen otvivelaktigt bättre kännedom om västvärlden och bättre västliga kontakter än Samlingspartiets unga generation i allmänhet. Detta var dock på 1970- och 1980-talen inte något plus i den interna maktkampen inom partiet, tvärtom. Ilkka Suominens och Ilkka Kanervas vapendragare inom partiet betraktade Salolainen som en representant för högerflygeln, och de höga röstetal som han erhöll i alla riksdagsval förklaras troligen delvis av att han fick starkt stöd från det hållet inom partiet. Salolainens politiska linje förefaller dock inte att ha varit speciellt högervänlig, och han gick inte med i någon särskild fraktion inom partiet. Inom Samlingspartiet blev han emellertid ett slags motpol till Suominens anhängare.
Efter nederlagsvalet 1983 försökte Salolainen bli ordförande för Samlingspartiet, då många ansåg att orsaken till förlusten var Suominens påstådda svaga tv-framträdanden och nu önskade ett skifte. Kandidaternas anhängare förefaller ha fördelat sig så, att vänsterflygeln inom partiet röstade på Suominen och de högerinriktade på Salolainen. I synnerhet Samlingspartiets ungdomsförbund förde en uppmärksammad kampanj mot Salolainen både med utrikes- och socialpolitiska argument. De ungas språkrör, tidningen Tasavalta, fastslog: ”Något tillspetsat kunde man säga att Salolainen i sin inrikespolitik skulle vara som Margaret Thatcher, i utrikespolitiken som Johannes Virolainen, men till sin offentliga image som Harri Holkeri.” Även partimaskineriet stod helt bakom Suominen, och Salolainen förlorade till slut valet med siffrorna 613–365.
Utvecklingen under slutet av 1980-talet verkade dock till Salolainens fördel. År 1987 blev han utrikeshandelsminister i Harri Holkeris blåröda regering som Samlingspartiet bildade tillsammans med socialdemokraterna; sedan socialismen kollapsat i Östeuropa och Ryssland 1989–1991 blev västrelationerna guld värda. Salolainen var med tanke på integrationspolitiken och medlemskapet i Europeiska unionen en av de naturligaste förgrundsfigurerna för den nya riktningen bland partiets toppnamn. Vid partikongressen 1991, efter partiets försmädliga valnederlag, segrade Salolainen också överlägset i valet av ordförande. Han fick 679 röster mot motkandidaterna Ilkka Kanervas 167 och Sirpa Pietikäinens 114.
Partiets ordförandeval sammanföll med Salolainens andra stora projekt, förhandlingarna om medlemskap i EU. Han representerade Holkeris och Esko Ahos regeringar i integrationsförhandlingsdelegationen och i förhandlingsdelegationen med Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) samt agerade som ordförande och förhandlande minister för den finländska EU-förhandlingsdelegationen. Dessa förhandlingar kan i beaktande av hans egen målsättning anses som framgångsrika, ty EU-medlemskapet förverkligades till slut trots de svåra frågorna i synnerhet om jordbruket och misstänksamheten inom det ledande regeringspartiet Centern i Finland.
Det framgångsrika EU-projektet skadade dock Salolainens partiledarskap. I och för sig stod Samlingspartiet enhälligt bakom EU-medlemskapet, men många inom partiet ansåg att Salolainen i alltför hög grad koncentrerade sig på uppdragen som minister och EU-förhandlare på bekostnad av att leda partiet. Även hans ledarstil kritiserades för att vara alltför resonerande; pondus och riktning saknades. Salolainen avgick från partiledningen vid en extraordinarie partikongress 1994. Samma år förlorade han mot Raimo Ilaskivi i Samlingspartiets primärval för uppställande av en presidentkandidat – då understöddes han dock av dem som tidigare betraktat honom som alltför högerorienterad.
Salolainen hade egentligen hela tiden den inre oppositionen inom partiet emot sig. Suominens gamla partimaskineri hade alltid upplevt honom som sin motståndare och förmådde inte på allvar godta honom som partiledare oberoende av hans verksamhet. Även inom ungdomsförbundet och studentförbundet Tuhatkunta fanns det under Salolainens tid som ordförande sådana som aktivt arbetade för att bringa honom på fall. Salolainen formulerade ställningarna i sitt avskedstal till partifolket: en del, visserligen bara en ringa del, hade aldrig ens haft för avsikt att ge honom en chans. Större förståelse rönte Salolainens politik från riksdagsgruppens och partiets ministergrupps sida, bland vilka det uppkommit eller höll på att uppkomma en mer ”högervänlig” riktning: Ben Zyskowicz, Iiro Viinanen, Kimmo Sasi, Kari Häkämies och Sauli Niinistö. Vid partikongressen 1994 efterträddes Salolainen av Niinistö.
År 1996 inträdde Pertti Salolainen in på diplomatbanan och återvände efter ett kvarts sekel till sina gamla kvarter: han blev Finlands ambassadör i London. På denna post stannade han till 2004. Samma år tilldelades han hederstiteln minister.
Vesa Vares
Pertti Edvard Salolainen, född 19.10.1940 i Helsingfors. Föräldrar överkonstapeln Edward Paavali Salolainen och företagaren Ella Elisabeth Lundqvist. Gift 1964 med laboratoriesköterskan Anja Orvokki Sonninen.
PRODUKTION. Utställningar av fotografier med naturmotiv i Helsingfors (1995), Bonn, Berlin, Åbo, Kuusamo (1996) samt London (1997).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Smolander, Suomalainen oikeisto ja ”kansankoti”. Kansallisen kokoomuksen suhtautuminen pohjoismaiseen hyvinvointivaltiomalliin jälleenrakennuskaudelta konsensusajan alkuun (2000); R. Summanen, Paraatiovi. Kokoomuksen hallitustie (1983); Kaksi askelta edellä. Kokoomuksen nuorten liiton historia 1928−96. Red. V. Vares (1999).
BILDKÄLLA. Salolainen, Pertti. 1979. Uusi Suomis bildarkiv.