ILASKIVI, Raimo

(1928– )

Överborgmästare, riksdagsman, ­Europaparlamentariker

Raimo Ilaskivi inledde sin karriär i bankvärlden. På 1960-talet var han verkställande direktör för Bankföreningen i Finland, Industri-Hypoteksbanken i Finland och Helsingfors fondbörs. Ilaskivi gick med i politiken i riksdagsvalet 1962, och han var länge Samlingspartiets mest populära politiker i Helsingfors. År 1979 blev Ilaskivi vald till stadsdirektör i Helsingfors. Som pensionär har han varit presidentkandidat och europaparlamentariker för sitt parti.

 

Raimo Ilaskivi, ursprungligen Hämäläinen, föddes i Ruokolax i Södra Karelen. Hans liv är på många vis förbundet med de stora brytningsskedena i 1900-talets Finland. Fadern var anställd inom skogsindustrin, först på skogsavdelningens kontor vid Enso-Gutzeit och sedan vid Rauma-Repola. Modern var folkskollärare i Villmanstrand och Tainionkoski. Hemmet var fosterländskt och högersinnat, bland annat genom faderns verksamhet inom skyddskåren.

 

Efter fortsättningskriget flyttade familjen Hämäläinen till Raumo. Raimo Hämäläinen avlade studentexamen vid Raumo lyceum 1947 och bytte samma år namn till Ilaskivi. Samma höst började han studera statsvetenskap vid Helsingfors universitet, och efter tre års studier var han politices kandidat. En akademisk karriär öppnade sig då professor Bruno Suviranta erbjöd sin unge student en möjlighet att bli assistent i nationalekonomi. Ilaskivi var ingen egentlig studentpolitiker, men aktiv inom nationslivet. Satakunda nation var för Ilaskivi en plats för samvaro, ett andra hem.

 

Efter militärtjänstgöringen sökte Ilaskivi 1951 till Föreningsbankens statistikavdelning. Vid sidan av arbetet var han assistent vid universitetet. Ilaskivi erhöll ett Asla-Fulbrightstipendium för läsåret 1954–1955, med stöd av vilket han i Chicago kunde ägna sig åt sin licentiatavhandling. Doktorsavhandlingen Finanssijärjestelmän automaattinen vastavaikutus suhdanteiden vaihtelussa (Finanssystemets automatiska reaktion vid konjunkturväxling) godkändes vid Helsingfors universitet 1958. Ilas­kivi deltog i den lärda och samhälleliga diskussionen inom facket i Ekonomiska samfundet och Nationalekonomiska föreningen.

 

Från 1954 var Ilaskivi chef för informations- och forskningsavdelningen vid Bankföreningen i Finland. En kort tid var han statsministerns sekreterare i Rainer von Fieandts tjänstemannaregering; von Fieandt kom från Föreningsbanken i Finland. Ilaskivis andra vetenskapliga arbete Rahapolitiikka ja taloudellinen tasapaino Suomessa toisen maailmansodan jälkeen (Penningpolitik och ekonomisk jämvikt i Finland efter andra världskriget) utkom 1959, och han fick samma år en docentur vid universitetet.

 

Senast kring decennieskiftet 1960 blev Ilaskivi en framstående aktör inom bankvärlden. Tiden präglades av en kraftig strukturomvandling, migration, expansion av näringslivet och modernisering av det monetära systemet. Affärsbankernas samhälleliga ställning och ansvar rönte allt större uppmärksamhet i offentligheten. År 1961 blev Ilaskivi verkställande direktör för Bankföreningen i Finland. Sedan 1957 hade han varit vd för Industri-Hypoteksbanken i Finland Ab (senare Industribanken i Finland). Fler uppdrag kom 1956, då Ilaskivi kallades till vd för Finlands exportkredit Ab, grundat av affärsbankerna. År 1964 blev han också vd för Helsingfors fondbörs.

 

Som inflytelserik bankman moderniserade Ilaskivi pressinformationen och började bedriva lobbyverksamhet och informationsförmedling till samhälleliga makthavare. Redan på 1950-talet hade han i Bankföreningen i Finland visat att han behärskade den moderna kommunikationens och intressebevakningens metoder. Han var med om att utforma ”Utgiftsmätaren” för enkel hembokföring. Journalister inbjöds till Bankföreningens pressdagar, och på olika orter arrangerades bankkaffekvällar för kunder. Kundtidningar (Kuvastin och Spegeln) skapades för affärsbankerna, och man drev en ideologisk kampanj då 1960-talets nyvänster ville placera bankerna under samhällets kontroll. Under ledning av Ilaskivi skred man till försvar, framhävde betydelsen av bankernas breda ägarspridning, ”folkkapitalism”, sparande och ett brett aktieägande. För Bankföreningen lade Ilaskivi upp många kampanjer, som syftade till att forma en ekonomisk-politisk opinion och höja affärsbankernas image.

 

Ilaskivis expertis kom till nytta i banklags­kommittén, som på 1960-talet under ledning av Reino Rossi beredde ett förslag till ny banklag (1969). Han var länge medlem i förvaltningsrådet för Statsgarantianstalten, som grundades 1963.

 

På det internationella fältet deltog Ilaskivi i både nordiska bankmöten och möten för ledningen i bankföreningar i olika länder i Europa. Han var med om emissionen av det första obligationslånet som en privat finsk kreditanstalt riktade utomlands. Han var också verksam inom Finfacts Institute, som huvudman för näringslivets internationella informationsverksamhet och pressrelationer. Han var också med i redaktionsrådet för tidningen Talouselämä.

 

De tre hörnstenarna i Ilaskivis verksamhet, Börsen, Bankföreningen och Industribanken, möjliggjorde en framträdande bankkarriär med stort inflytande vid en tid då finansmarknaden i Finland avreglerades. Han var med om att bryta statens monopol på den inhemska obligationsmarknaden, förnya kommunernas inhemska och utländska långsiktiga finansiering och modernisera fondbörsens verksamhet. I början av 1960-talet hade Ilaskivi, vid 32 års ålder, uppnått en framträdande plats i centrum av huvudstadens bank- och näringsliv.

 

I slutet av 1961 vände sig Samlingspartiet till Ilaskivi för att utröna hans intresse för att kandidera i riksdagsvalet. Man behövde honom för att fylla ett tomrum i listan på kandidater från näringslivet. Han antog kandidaturen efter löfte om stöd och insatser från partiorganisationen. Hans lyckade kampanj hade skattefrågor som främsta tema.

 

När Ilaskivi kom in i riksdagen 1962 var han nästan okänd. Han var Samlingspartiets röstmagnet i Helsingfors (9 500 röster) och slog ut erfarna riksdagsmän. Ilaskivis specialområde under första perioden blev finans- och skattefrågor. Inom partiet anpassade han sig inte särskilt väl till gruppdisciplinen och fick snart rykte om sig som självständig tänkare.

 

I valet 1966 hade Ilaskivi fortsatt framgång. I detta landets första tv-val intog han en framträdande plats vid sidan av partiordförande Juha Rihtniemi och fick mest stöd i landet, nästan 17 000 röster. Resultatet gav honom en position som förhandlare och förste vice ordförande i riksdags­gruppen samt ordförande i bankutskottet och medlem i talmanskonferensen.

 

Som riksdagsman tillägnade sig Ilaskivi medieålderns metoder, såsom när han hösten 1967, i fotoblixtarnas ljus, tillsammans med Harri Holkeri och Rihtniemi rev sönder statens budgetproposition på trappan till riksdagen. Segertåget som röstmagnet fortsatte i elektorsvalet inför presidentvalet 1968, där Ilaskivi med 33 000 röster stödde Kansallis-Osake-Pankki-direktören Matti Virkkunens kandidatur.

 

Ilaskivi fick många röster även i riksdagsvalen 1970 och 1972. Så starkt var det politiska stödet för honom efter valet till riksdagsgruppens ordförande att han 1971 fick en förfrågan om han ville bli Samlingspartiets ordförande. Han avböjde och lämnade sålunda plats för partisekreteraren Harri Holkeri i ordförandekonkurrensen. Ilaskivi lämnade riksdagen inför valet 1975.

 

Ilaskivis karriär inom kommunalpolitiken började brytningsåret 1968. Framgången var densamma som i riksdagsvalet, och han var Samlingspartiets lokala röstmagnet. Ilaskivi hade blivit invald i stadsstyrelsen redan 1967. Samma år hade han blivit ordförande för Samlingspartiets Helsingforskrets. Den kommunalpolitiskt oerfarne Ilaskivi blev ännu inte kallad till tunga uppdrag, men siktet var klart inställt på tjänsten som stadsdirektör.

 

Ilaskivi blev 1979 vald till stadsdirektör i Helsingfors med det knappa röstetalet 42–40 i stadsfullmäktige. Den 51-årige stadsdirektören, som nu inledde tredje fasen i sitt liv, antog som stadsdirektör rollen av finansman. De första åren var politiskt livliga, då de förmodade oegentligheterna med metrobygget började redas ut i offentligheten och domstolarna. Ilaskivi satte sin prestige på spel i en process som smulade sönder den traditionella förhandlingspraxisen inom kommunalpolitiken och förde in en inflammerad och populistisk atmosfär i huvudstadens förvaltning. Under Ilaskivis ledning fann stadsdirektörerna i huvudstadsregionen en fungerande förhandlingspraxis, och samarbetsdelegationen reformerades för att fungera bättre.

 

På Ilaskivis tid övergick man från att genomföra stora projekt till att lägga större vikt vid servicen. Ilaskivi fick stor publicitet våren 1989, då statsrådet kallade honom till utredningsman med uppgift att göra en utredning av huvudstadsregionens mark- och bostadspolitik.

 

Efter pensioneringen 1991 fortsatte Ilas­kivi sin offentliga karriär på nya områden. Han kandiderade för Samlingspartiet i presidentvalet 1994, då presidenten för första gången utsågs genom direkt folkval. Opinionsundersökningarna gjorde socialdemokraternas Martti Ahtisaari och Svenska folkpartiets Elisabeth Rehn till förhandsfavoriter. Ilaskivi och centerns Paavo Väyrynen konkurrerade om positionen som den näst mest populära borgerliga kandidaten. Rehn och Ahtisaari gick vidare till presidentvalets andra omgång.

 

Raimo Ilaskivi var ledamot av Europaparlamentet 1996–1999. Han är alltjämt aktiv som opinionsbildare och samhällsdebattör, med intresse för både religiösa frågor och moralfrågor. Ilaskivi tilldelades 1980 titeln överborgmästare.

 

Laura Kolbe

 

Raimo Hämäläinen, från 1947 Ilaskivi, född 26.5.1928 i Ruokolax. Föräldrar kontorschefen Ragnar Alfred Hämäläinen och folkskolläraren Elli Aleksandra Lahtinen. Gift 1957 med polities magister Airi Ellen Uimonen.

 

PRODUKTION. Finanssijärjestelmän automaattinen vastavaikutus suhtanteiden vaihtelussa (1958); Rahapolitiikka ja talouden tasapaino Suomessa toisen maailmansodan jälkeen (1959); Me ja mahdollisuutemme (1969); Välikysymys (1971); Hyvät ja pahat eli ajatuksia tiestä sosialismiin (1974): Huomisen haasteet. Ajatuksia 1980-luvulle siirryttäessä (1979); Helsingin herrat (1983); Kolme elämää. Ajatuksia menneestä aikajanasta ja tulevasta (1991).

 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Raimo Ilaskivi, Kolme elämää. Ajatuksia menneestä aikajanasta ja tulevasta (1991); L. Kolbe & H. Helin, Helsingfors stads historia efter 1945. III. Kommunalförvaltning och politik, kommunalekonomi (2004); M. Sainio & J. Uusi-Rintakoski, Raimo Ilaskivi. Kuka on tuo mies (1993).

 

BILDKÄLLA. Ilaskivi, Raimo. Foto: Mauri Vuorinen, 1992. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5425-1416928958031

 

Upp