Född i ett anspråkslöst hem blev handelsmannen Johan Sederholm Helsingfors rikaste man och kungars gunstling. Sederholm förstod att dra nytta av det gynnsamma ekonomiska läge byggandet av Sveaborgs fästning medförde, och visade genom sin verksamhet på de möjligheter som Helsingfors hade att utvecklas till en betydande handelsstad. Som ett minnesmärke över hans gärning står hans ståtliga stenhus i Helsingfors centrum, sedermera en av Helsingfors stadsmuseums byggnader och ett av dess utställningsutrymmen.
Johan Sederholm var en av Finlands mest framstående näringsidkare under 1700-talet; han var verksam som handelsman, skeppsredare och fabrikör. På äldre dagar skrev han en kort levnadsbeskrivning i vilken han skildrar sin väg från knappa levnadsvillkor till rikedom. Biografin trycktes första gången 1807 i Åbo Tidningar och har därefter publicerats åtskilliga gånger.
Sederholm föddes i Helsingfors, som hade ödelagts under stora ofreden 1713–1721. Han var andre son till Erik Sederholm, besökare vid sjötullen, och Birgitta Ekman. Familjen bodde på Skatudden. Erik Sederholm var stockholmare; hans far hade varit vedbärare vid kungliga slottet. Birgitta Ekman var dotter till en smed från Karis socken; före sitt äktenskap hade hon varit hushållerska i Reval. Paret vigdes 1719 i S:t Petersburg, och kom efter freden i Nystad till Finland, först till Birgitta Ekmans far i Snappertuna och därefter till Helsingfors. För att försörja sin växande familj anhöll Erik Sederholm på 1740-talet om rätt att hålla krog.
I sina självbiografiska anteckningar berättar Johan Sederholm att han sattes i skola hos en avdankad furir vid namn Hartman. Redan då bidrog han till familjens uppehälle genom att efter skolan passa upp några herrar, som gav honom gamla kläder och pengar i lön. En tid senare började Sederholm i Helsingfors trivialskola; på lediga stunder metade han och samlade ved till familjen, samt tjänade pengar genom att sjunga. Han vandrade i Tavastland, i Kuhmois och Padasjoki socknar, där han fick tunnor med spannmål som lön för sina sånger.
Vid sexton års ålder blev Johan Sederholm bodbetjänt hos Gustav Johan Bock, Helsingfors rikaste handelsman och sedermera rådman. Hos Bock fick han utöver sin bodbetjäntssyssla sköta Bocks häst, hugga ved och företa kvarnresor mot en ringa lön. Handelslagstiftningen förutsatte då tolv års lärotid av en blivande borgare men Sederholm stannade bara knappa tio år hos Bock. Därpå inrättade han en handelsrörelse tillsammans med Nils Nilsson Burtz, son till en rik handelsman.
Ynglingarna reste till Stockholm för att skaffa varor på kredit; Bocks och Burtz fars namn vägde antagligen tungt i huvudstaden. Handlanden Joachim Sutthoff visade de nyblivna näringsidkarna sin bevågenhet, gav dem varor på kredit och rekommenderade dem dessutom till kryddkrämaren Gustaf Adam Eriksson. De unga handelsmännen återvände lyckligt till Helsingfors, sålde sina varor och betalade sin skuld. De fortsatte med kommissionshandeln och började få båtlaster från Östersjöns hamnar och rentav från England. Från Helsingfors skeppades åter framför allt trävaror till kreditgivarna.
År 1752 köpte kompanjonerna tillsammans en gård av Johan Julius Sunds dödsbo; på denna plats restes några år senare det Sederholmska huset. Vid sidan av handeln förstod de att dra nytta av byggmarknaden och grundade ett tegelbruk i Tölö. Det blev dock svårt för de två männen att rymmas under samma tak, Johan Sederholm hade gift sig hösten 1750 med Hedvig Solitander från Borgå. Brudens släktnamn var välkänt i affärskretsar. Hon tillhörde dock inte släktens förmögnaste gren, utan var dotter till handelsmannen Gustaf Solitander och Katarina Johansson, och hade som femåring blivit föräldralös. Hedvig Solitander avled 1767, då paret hade sju barn, det yngsta bara några månader gammalt.
Kompanjonskapet med Burtz upplöstes 1752 och Sederholm inledde handelsverksamhet på egen hand. Förhållandena i staden hade kraftigt förändrats sedan hans barndom: Helsingfors upplevde ett ekonomiskt uppsving i och med att den stora fästningen Sveaborg börjat uppföras vid stadens inlopp 1747. Sederholm köpte 1757 på auktion handelsman Aron Perons tegelbruk i Gammelstaden, anlade flera tegelfabriker och sågar, köpte andelar i flera fartyg och grundade med andra handelsmän ett skeppsvarv i Ulrikasborg.
Varvet kom Sederholm sedermera att äga ensam. Där byggdes under hans tid tretton skepp. Det största av dem var General Grefwe Friedrich Posse på 323 läster; det första finskbyggda skepp som seglade över ekvatorn. Ett annat fartyg, Hedvig, kapades till Marocko 1771, varvid kaptenen och två besättningsmän dödades. Sederholm lyckades emellertid få sitt skepp tillbaka, och lät även uppföra ett boningshus åt sjömännen. För att få tillräckligt med bräder, Helsingfors viktigaste exportvara, tillhandlade han sig på 1760-talet andelar i tre handelssågar.
Sederholm insåg de fördelar som ständerväldet gav manufakturerna. Han grundade 1774 en buldanfabrik utanför Esbo tull, som tillverkade grovt tyg av hampa för båtarnas segel och arméns tält. I fabriken fanns två stora salar samt en seltamp driven av två hästar. Också här uppfördes bostäder åt arbetarna. Sederholm ägde nu också Hertonäs lerkärls- och kakelfabrik, och Mariedals glasbruk i Sibbo, känt för sina fina produkter. Av väderkvarnen i Gammelstaden ägde han hälften. Då det var tillåtet idkade Sederholm lönsam brännvinsbränning, i Håkansböle, Gumtäkt, Bocksbacka, Hertonäs, och Sottungsby i Vanda. Han var också huvudaktionär i Helsingfors ölbryggeri, som byggde ett mälteri i två våningar av sten. Då Gustav III inrättade kungligt monopol på brännvinsbränning såldes huset till kronobränneriet.
En annan viktig inkomstkälla var fastighetsmarknaden. Många var de skuldsatta, bland dem bönder ända upp i Tavastland, som förlorade sina gårdar åt Sederholm. Han lät iståndsätta dem och sålde dem vidare, eller skänkte dem åt sina barn. Han ägde många storgårdar, senare stadsdelar i Helsingfors, såsom Bocksbacka, Håkansböle, Hertonäs, Gumtäkt, Kottby, samt Stensböle, Tallbacka, Mariefors och Kervo.
I sina självbiografiska anteckningar berättar Sederholm att han beslutade att upphöra med kramhandel 1775. I själva verket var det magistraten som förbjöd honom att idka matvaruhandel, efter att han hade lockat kunder genom förbjuden bondegästning. Han gav också kredit åt andra borgare och kom därmed i besittning av ytterligare hus i staden. Så klagade också Helsingfors fattigaste borgare över att några rika behandlade dem som sina vasaller och hotade dem med utmätning vid minsta protest.
Kungamakten såg emellertid med välvilja på Sederholms företagsamhet; staten var ju skyldig honom stora summor (enligt bouppteckningen även franska staten). Sederholm visade smidigt sin tacksamhet. Då Gustav III besökte Finland 1775 övernattade han på Håkansböle gård. Platsen döptes raskt om till Kungsbacka och försågs med ett nytt lusthus. Sederholm erhöll 1777 av kungen ärftlig ägorätt till Gumtäkts och Hertonäs allodialsäterier, trots sin brist på erforderligt adelskap, och blev därtill en av kronprinsens faddrar. År 1802 fick han kommerseråds titel, kort efter att den förutvarande kronprinsen, nu Gustav IV Adolf, och hans drottning Fredrika hade besökt Helsingfors. Enligt en släkttradition skulle Sederholm också ha blivit erbjuden adelskap med namnet von Gjöb, men dock föredragit att behålla sitt eget borgerliga namn.
Sederholms framgångar avspeglades i gatubilden i Helsingfors. Av sin tidigare kompanjon Burtz inlöste han (på nuvarande Alexandersgatan 16–18) en tomt åt sig själv och lät åren 1756–1757 där bygga sitt ståtliga stenhus; sådana fanns det tidigare bara tre av i staden. Den bevarade byggnaden omfattar 478 kvadratmeter i två egentliga våningar, därtill kommer en stor vind och rymliga källarvalv. Eftersom de eldsvådor som ofta förekom i städerna var mycket förödande gynnades stenbyggnation: år 1756 utlovades den som lät uppföra ett stenhus 20 års skattefrihet och möjligheten att införa byggnadsmaterial utan tullkostnader till staden.
Det Sederholmska huset gästades av betydande personer: år 1770 övernattade Gustav III:s danske svåger samt prins Henrik av Preussen där. Konungen själv sägs ha besökt huset 1788 och hans son, kronprins Gustav Adolf, år 1796. I stenhuset i två våningar, vartill även hörde stora uthusbyggnader av trä, bodde tidvis enligt mantalslängderna ett trettiotal fullvuxna. Redan på det gamla trähusets tid hade Sederholm haft 13 anställda, och i det nya huset dubbelt så många. Under sina sista år levde Sederholm mer anspråkslöst, med endast tre betjänter. Huset har fått stå kvar vid sydöstra hörnet av Senatstorget i Helsingfors, och fungerar som ett museum över livet i staden på 1700-talet.
I sina hågkomster berör Sederholm inte med ett ord sin roll i den häftiga maktkamp som ägde rum i Helsingfors under andra hälften av 1700-talet. Enligt ett sätt att se på saken strävade ett fåtal rika handelsmän att överta kontrollen över stadens förvaltning. Den borgmästare som tillsattes 1767, Johan Kuhlberg, började dock kraftigt begränsa deras inflytande. Till följd härav skrev handelsmännen och några medlemmar av stadens äldste (borgerskapets representanter i stadens styrelse), skarpa besvärsskrifter över den av borgmästare Kuhlberg ledda magistratens ämbetsåtgärder och krävde att några av dess medlemmar skulle avhållas från tjänsteutövning eller helt skiljas från sitt uppdrag. Man har ansett att Sederholm stod bakom företaget. Ett par av besvärsskriftens undertecknare förnekade senare sitt deltagande genom att påstå att de bara velat vara Sederholm till lags och undertecknat skrivelserna utan att läsa dem.
Konflikten mellan magistraten och handelsmännen löstes slutligen genom ett avtal som ingicks 1783. Därmed lät sig Sederholm inte nöja. Även om hela det övriga borgerskapet ansåg att borgmästare Kuhlberg retroaktivt skulle få lön också för att ha skött tjänsten som politieborgmästare, överklagade Sederholm ensam beslutet, och fick det också upphävt. Då man på landshövdingens initiativ börjat låta sådana åkrar som låg på stadens ägor men som fallit i privata händer återgå till staden, besvärade sig Sederholm och fick även den åtgärden annullerad. Hans motivering var att han med sina stora affärer inte klarade sig utan hästar, kreatur och betesmarker.
Sederholm sökte själv aldrig något ämbete, utan nöjde sig med att verka som en av stadens äldste. Förgäves framställdes krav på hans avgång från detta förtroendeuppdrag 1775, en följd av hans många konflikter med staden. Åren 1769, 1778 och 1786 valdes han till stadens representant vid riksdagen. Det var vid 1778 års riksdag som han blev fadder för kronprinsen. Den minnesmedalj han erhöll vid denna tilldragelse satte han högt värde på. Gustav IV Adolf utnämnde honom 1799 till riddare av Vasa orden.
Sederholms familj blev med tiden mycket stor. Efter sin första hustru Hedvig Solitanders död ingick han 1768 ett andra äktenskap, med Maria Magdalena Wendelia, dotter till tullförvaltaren Lars Wendelius och hans hustru Maria Borgström. Brudens bror var kommerserådet Jakob Wendelius, hennes syster var gift med handelsmannen Petter Heidenstrauch. Också svärmoderns släkt i Borgå kunde uppvisa flera betydande handelsmän. Dess mest kände representant, kommerserådet Henrik Borgström, som sedermera flyttade till Helsingfors, var Maria Magdalenas kusinbarn. En bröllopsdikt, ”Ägtenskapets Nytta och Nödvändighet,” som skrevs till bröllopshögtiden, publicerades 1995.
Brudgummen var vid tiden för bröllopet 46 år gammal och bruden 20 år. Paret fick fem barn. Trots att maken var avsevärt äldre var det han som 1789, för andra gången, blev änkling. Familjens gravar låg ursprungligen i södra hörnet av Ulrika Eleonora kyrkogård, men då kyrkan revs för att ge rum åt det stora Senatstorget flyttades Sederholms grav 1812 till en ny plats i Gamla kyrkans park, där ett gravkapell ritat av C.L. Engel uppfördes.
Ilkka Mäntylä och Anneli Mäkelä-Alitalo
Johan Sederholm, född 26.10.1772 i Helsingfors, död 17.2.1805 i Helsingfors. Föräldrar inspektören vid sjötullen Erik Sederholm och Brigitta Ekman. Gift 1750 med Hedvig Solitander, 1768 med Maria Magdalena Wendelia.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Hornborg, Helsingfors stads historia II (1950); K. Hilpi, Johan Sederholms efterkommande (1996); K. Hilpi, Johan Sederholms släkt från 1600-talet till våra dagar (2005); Johan Sederholms biographie (1871); J. Kosunen, Johan Sederholm (1998); M.-L. Lehto, Två hustrur och tolv barn. Johan Sederholm och hans familj. Narinkka 1995; E. Lodenius, Johan Sederholms hus (1912); T. Merisalo. Sederholmska stenhuset. Borgarhusets öden från nyttans tidevarv till 1990-talet. Narinkka 1995; I. Mäntylä, Pormestari Johan Kuhlbergin pahoinpitely. Valtataistelu Helsingissä 1700-luvulla (1981); J. Sederholm, Genealogiska anteckningar rörande slägten Sederholm och dess utgreningar. Stockholm (1880); Sederholmska huset. Utställningskatalog (1996).