TOTT, Erik Axelsson


(1415–1481)


Riksföreståndare, riksråd, slottshövitsman


Erik Axelsson Tott hjälpte kung Kristian av Danmark till makten i Sverige och fick som belöning stora förläningar i Finland. Senare stärkte Erik Axelsson ytterligare sin ställning i Finland och kämpade om makten med Kristian. Hans mest bestående insats var att säkra östgränsen; en del av detta bestod i att han på 1470-talet inledde byggandet av gränsfästningen Olofsborg.

 

Erik Axelsson hörde till de stormän som fick en omsorgsfull utbildning; han studerade i Italien. Han var medlem av riksrådet redan 1449. På 1450-talet närmade han sig kung Kristian I politiskt och vände sig som en av upprorsledarna mot Karl Knutsson 1457. Erik belönades av Kristian med bl.a. Tavastehus och Viborg. På 1460-talet försämrades Kristians ställning, vilket småningom ledde till att Karl Knutsson återinkallades. Efter Karls död 1470 blev Sten Sture riksföreståndare. Han samarbetade nära med Erik Axelsson och dennes bröder fram till Eriks död 1481.


 

Erik Axelsson valdes själv till riksföreståndare i två korta perioder, men föredrog att samarbeta med den makthavare som han mer eller mindre själv utsåg och godkände. Från Viborg skötte Erik också rikets östpolitik och företog långa krigståg in på novgorodiskt område. Huruvida Erik Axelsson hade några mer vidlyftiga planer för sig och sina bröder är okänt. I praktiken balanserade han skickligt på konflikterna mellan unionskungarna och de olika stormannafraktionerna. Han kan anses representera unionstidens rådsaristokrati, vars främsta lojalitet gällde den närmaste familjekretsen.


 

Erik Axelsson tillhörde en adel som hade förbindelser och egendom i både Danmark och Sverige, en gränsöverskridande adel vars betydelse växte under unionstiden. Erik och hans åtta bröder, de s.k. Axelssönerna, bland dem Ivar och Laurens, lyckades tillsammans bygga upp en oerhört stark maktställning.


 

I likhet med några av sina ståndsfränder under senmedeltiden skaffade sig Erik högsta möjliga utbildning, och omkring år 1436 studerade han vid universitetet i Padua. Tidigare hade universitetsstudier i praktiken varit förbehållna medlemmar av det andliga ståndet. Resan till Italien innebar bl.a. att han studerade tidens mest avancerade befästningar. Vid återkomsten till Norden närmade han sig till en början kung Karl Knutsson och nämns 1449 som riksråd. Han deltog i expeditionen till Gotland efter Karl Knutssons tronbestigning. År 1450 fick han Åbo slottslän som förläning. Förläningar var förutsättningen för inkomster, vilket i sin tur var förutsättningen för en politisk karriär. Åbo tillhörde de slottslän som gav betydande inkomster, och Erik fick dessutom ytterligare inkomster genom sin finansiering av kaperiverksamhet på Östersjön. Eriks länskomplex växte ytterligare med Nyköpings slottslän.


 

Med tiden närmade sig Erik och hans bröder den danske kungen Kristian I och övergav Karl Knutssons politiska understödare. Han anslöt sig i stället till ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna), som inledde ett uppror mot kung Karl 1457. Karl Knutsson seglade till Danzig, och på ett rådsmöte i mars samma år utsågs Erik Axelsson och ärkebiskopen till riksföreståndare.


 

De bägge upprorsledarnas mål var från början att sätta kung Kristian på den svenska tronen, och riksrådet inledde därför förhandlingar med denne. Kungavalet kompletterades med ett särskilt kungaval i Åbo midsommaren 1457, förmodligen på Erik Axelssons initiativ. Av kung Kristian fick Erik Tavastehus och Viborg som förläningar, och utnämndes vidare till unionskungens hovmästare.


 

Från Viborg arbetade Erik Axelsson målmedvetet på att stärka sin militära ställning. Slottet hade brunnit då Erik Axelsson intog det, och borgen måste därför förstärkas. Förhållandet till Novgorod var tidvis oroligt, och under vintern 1461 anfölls och härjades både Savolax och Österbotten. På våren stängde Erik Axelsson handelsrutten via Neva till Novgorod. Genom förhandlingar lyckades han dock nå ett nytt tidsbundet fredsavtal.


 

Kristians ställning försvagades på 1460- talet, och 1463 utbröt en ny kris. Karl Knutsson återinkallades men tvingades abdikera. Jöns Bengtsson blev riksföreståndare på nytt. Erik och hans bröder närmade sig igen Karl Knutsson, och på hösten 1466 gifte sig Ivar Axelsson med Karl Knutssons dotter Magdalena. Omedelbart efter bröllopet avsattes Jöns Bengtsson. Erik Axelsson valdes till ny riksföreståndare. Forskningen har diskuterat huruvida Erik och hans bröder syftade till att återinkalla Kristian I; de hade fortsättningsvis betydande intressen i Danmark. Erik avstod från posten som riksföreståndare, och utvecklingen ledde till att Karl Knutsson på nytt valdes till kung.


 

Karls kungadöme var i praktiken helt beroende av Axelssönerna. Ivar Axelsson fick stora maktbefogenheter. Karl dog 1470 och Sten Sture utsågs till riksföreståndare. Han var gift med Eriks brorsdotter och hade nära förbindelser med Axelssönerna. Kung Kristian seglade med sin krigsflotta till Sverige sommaren 1471. Förhandlingarna bröt samman och Erik Axelsson anförde personligen sina män i slaget vid Brunkeberg den 10 oktober.


 

Erik vistades efter 1470 långa perioder på sitt slott i Viborg och skapade sig en stark bas för sin maktutövning. Hans bror Laurens hade erhållit Raseborg 1468 och Ivar hade Gotland och Östergötland. Ivars svåger Arvid Trolle innehade Nyköpingshus. Tillsammans utgjorde bröderna i praktiken en stat i staten, men deras slutliga mål förblir oklart. Förmodligen var de principiellt unionsanhängare, men endast om unionskungen fogade sig i deras politiska krav. Som riksföreståndare var också Sten Sture helt beroende av dem under hela 1470-talet.


 

I praktiken skötte Erik Axelsson självständigt östpolitiken från Viborg. Storfurst Ivan III från Moskva erövrade Novgorod 1471 och förhållandet längs den ryska gränsen skärptes. Fredsavtalet från 1468 löpte ut 1473, och ryssarna gick endast med på att förlänga stilleståndet med ett år. Dessutom ställde de kravet att gränsdragningen skulle granskas. Våren 1474 var situationen allvarlig i Karelen. För att förstärka försvaret av Viborg började Erik Axelsson att uppföra en ringmur kring staden.


 

Förutom åt sin militära och politiska bana ägnade Erik Axelsson mycket tid åt att verka som domare i de finska länen. En förkommen medeltida dombok tillskrevs honom, och kopior av flera av honom utfärdade domar har bevarats.


 

För att förbättra försvaret av Savolax började Erik Axelsson 1475 att bygga en borg, Olofsborg, på en ö i Kyrönsalmi mellan Pihlajavesi och Haapavesi. Den stod till största delen färdig i början av 1480-talet. För arbetet hade Erik Axelsson anställt baltiska murmästare.


 

De bägge befästningsverken måste ha blivit oerhört kostsamma, ett tecken på att Erik ämnade skapa en fast och varaktig position för sig och sina bröder. Olofsborg är en av de få senmedeltida inlandsborgarna i det svenska riket och uppfördes enbart för att binda ryska trupper. Borgen kan inte ha haft någon större betydelse för den handelspolitiska tävlan som utspelade sig på Finska viken. De omfattande arbetena på de nya starka befästningarna kan också ha haft en avskräckande effekt, och de kan ha varit en bidragande orsak till att storfurst Ivan under vintern 1475–1476 gick med på en femårig förlängning av fredsavtalet.


 

År 1480 förenade sig Erik Axelsson med hansestäderna och Tyska orden i krigsoperationer mot Moskva. Riddarorden anföll Pskov och Erik Axelsson anföll mot Neva, och trängde där över hundra kilometer in på ryskt territorium. Detta blev Eriks sista krigståg. Han avled på Viborgs slott i mars 1481.


 

Erik Axelsson representerade den stormannagrupp i unionstidens Norden som i sin politiska bana förenade släktband och personlig duglighet. De studier han idkat under sin resa till södra Europa gjorde honom kompetent att förnya fortifikationsväsendet, och hans ekonomiska tillgångar gav honom den militära kapacitet som gjorde honom till kungamakare och -avsättare. Han framstår som en durkdriven realpolitiker för vilken den reella maktutövningen var viktigare än titeln som kung eller riksföreståndare.


 

Lena Huldén


 

Erik Axelsson Tott, riksföreståndare i Sverige 1457 och 1466−1467, född ca 1418 i Varberg, död 1481 i Viborg. Föräldrar danska riksrådet, riddaren Axel Pedersson Tott och Ingeborg, dotter till lagmannen i Östergötland Ivar Nilsson. Gift före 1444 med Bengta, dotter till riksrådet Mats Ödgislesson Lillie och Ingeborg Gregersdotter av Aspenäsätten, före 1455 med Elin, dotter till riksrådet, riddaren Gustav Algotsson Sture och Märta Ulfsdotter Sparre.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. N. Ahnlund, Rättegångsbrevet den 7 augusti 1471. Historisk tidskrift 1952; G. Carlsson, Karl Knutssons testamente. Historisk tidskrift 1943; H. Christensen, Len og magt i Danmark 1439−1481. Århus (1983); P. Enemark, Kriseår 1448−1451. En epoke i nordisk unionshistorie. København (1981); P. Enemark, Fra Kalmarbrev til Stockholmsblodbad. Den nordiske trestatsunions epoke 1397−1521. Lund (1979); C.J. Gardberg, Finlands medeltida borgar (1993); H. Gillingstam, Ätterna Oxenstierna och Vasa under medeltiden. Stockholm (1952); K. Hagnell, Sturekrönikan 1452−1496. Lund (1941); L. Huldén, På vakt i öster. Medeltiden (2004); A.-V. Koskivirta, Linnanpäälliköt. Viipurin valtiolliset vaiheet Pähkinänsaaren rauhan jälkeen. Viipurin kaupungin historia I (1982); K.G. Lundholm, Sten Sture den äldre och stormännen. Lund (1956); E. Lönnroth, Slaget på Brunkeberg och dess förhistoria. Scandia 1938; E. Olesen, Unionskrige og stændersamfund. Bidrag til Nordens historie i Kristian I´s regeringstid 1450−1481. Århus (1983); K. Pirinen, Savon keskiaika. Savon historia I (1988); H. Pohjolan-Pirhonen, Olavinlinnan historialliset vaiheet (1973); A. Sinisalo, Piirteitä keskiaikaisen Olavinlinnan rakennushistoriallisesta asemasta. Konsthistoriska studier 4. 1978; L. Törnblom, Erik Axelssons domar och dombok – en förkommen domboks proveniens och innehåll (otryckt proveniensarbete för högre arkivexamen, Riksarkivet, Helsingfors 1990); H. Yrwing, Gotlands medeltid. Visby (1978).


 

BILDKÄLLA. Tott, Erik Axelsson. Sigill. O.A. Forsström, Kuvallinen Suomen historia vanhimmista ajoista nykyaikaan saakka 2. Suomen keskiajan historia (1898).