Edith Södergran förnyade lyriken och var en banbrytare för den nordiska modernismen, och hon är den internationellt mest kända finländska poeten. Hon är också den som man forskat mest omkring, men under hennes livstid var det nästan ingen utanför den lilla finlandssvenska modernistkretsen som uppskattade henne. Tankarna på en förnyelse av alla värden och på en stark skapande individ förenades i ”den nya kvinnans” emanciperade sinne under Södergrans tidsålder. Södergrans produktion blev inte så omfattande, men den var visionär och radikal till sitt uttryck och den har förmedlat europeiska strömningar, som symbolism, expressionism och ryskt avantgarde till nordisk lyrik.
Edith Södergrans släkt kom från en finlandssvensk kustsocken. Den blivande författarens far Matts Södergran kom från Närpes i Österbotten och hade under många år arbetat på olika håll i Ryssland. Modern, Helena Holmroos, var från S:t Petersburg, där hennes förmögne far, som ursprungligen kom från Bjärnå, ägde ett gjuteri. Helena Holmroos hade erhållit en god petersburgsk utbildning och var mera intresserad av litteratur än av att sköta hemmet. När föräldrarna gifte sig 1890 var de inte längre unga. Hon var 29 och han var 43 år och bägge hade levt ett eget liv och upplevt svåra perioder: mannens första maka och barn hade dött, hustruns ungdomsförhållande hade resulterat i ett utomäktenskapligt barn, som dog. Den nya familjen hade problem att stadga sig. De bosatte sig i Raivola, på Karelska näset, där fadern var sågförvaltare. Dottern, som blev deras enda barn, gick om vintrarna i skola i S:t Petersburg, där modern bodde tillsammans med henne.
I Raivola blandades många nationaliteter, språk och sociala skikt i en naturskön miljö, som lockade villafolket. Svenskt, finskt, ryskt och tyskt fanns sida vid sida som påverkande faktorer i Södergrans uppväxtmiljö. Närmaste grannar var den ortodoxa kyrkan och kyrkogården och den ryska skolan. Den stora S:t Petriskolan i S:t Petersburg med sina 1 600 elever var känd för sin goda och mångsidiga språkundervisning och sitt religiösa fritänkande. Under skoltiden började Södergran skriva dikter på tyska, med Heines och Goethes fria versmått som modell. Denna poetiska kvarlåtenskap är intressant både vad gäller den unga flickans och poetens utveckling, och infuenserna från den tidiga ryska symbolismen och den tyska litteraturen.
Edith Södergran insjuknade i tuberkulos som 16-åring 1908. Fadern hade dött i samma sjukdom året innan. Nu började sanatorievistelserna, först i Nummela i Finland, sedan i det kosmopolitiska Davos i Schweiz 1911–1914, i moderns sällskap. Från Davos gjorde mor och dotter en månadslång resa till Italien 1913. Efter hemkomsten till Raivola vägrade Södergran att genomgå flera sanatoriebehandlingar. Hon ville leva så fullt som möjligt och ägna sig åt sitt diktarkall. Vetskapen om en förtidig död tyngde livet och gjorde det tragiskt genom sin ödesbestämdhet. Modern vårdade henne ömt och uppmuntrade hennes diktargärning genom alla livets skeden.
Flera händelser gjorde 1910-talet till en spänningsladdad tid: världskriget, ryska revolutionen, Finlands självständighet och inbördeskrig. Den avantgardistiska rörelsen och utopierna om den nya människan och den nya konsten strömmade ur samma brytningstid. Symbolistens aningar om tillvarons hemligheter och dess feminina principer, expressionistens inre glöd och visioner, futuristens exalterade rörelse, upproret i uttrycket och de brutala överraskningarna var inre krafter även i Södergrans lyrik. I dikten ”Förhoppning” meddelar hon: ”Jag vill vara ogenerad – / därför struntar jag i ädla stilar, / ärmarna kavlar jag upp. / Diktens deg jäser … / O en sorg – / att ej kunna baka katedraler … / Formernas höghet – / trägna längtans mål. / Nutidens barn – / har din ande ej sitt rätta skal? / Innan jag dör / bakar jag en katedral.”
Södergran skrev hela sin produktion i häftig takt under några få år. De ideologiska skedena och de ”medtänkare” hon beundrade, avlöste varandra. Påverkan från rysk och fransk symbolism samt från Arthur Schopenhauer kan ses i den melankoliska samlingen Dikter (1916). Det orörda landskapet är transparent mot den hemlighetsfulla framtid och det öde som det lyriska jaget riktar all sin tanke- och föreställningskraft mot: hur förvandla det vilande, statiska tillståndet till dynamik och uppåtsträvande. Tysk expressionism och framför allt Friedrich Nietzsche är viktiga från och med Septemberlyran (1918). Södergran använder tveklöst sina Nietzscheinfluenser för att skapa sin egen feminina och kritiska uppfattning om dikten och jaget. Ur de sena dikterna och ur breven till vännen, författaren Hagar Olsson framgår ett intresse för Rudolf Steiner och antroposofin och slutligen även för evangeliernas Kristus. Men mera varaktigt förblir intresset för Nietzsche och hans Dionysos. År 1921 skrev Södergran till Olsson: ”Är helt sönderbråkad av att tvinga mig till kristendomen, hungrig som en varg efter Dionysos.” Dikternas kallelse och besvärjelse, både känslan av kraft och dess avtagande, hade tagit intryck av de stora viljefilosoferna och estetiska siarna. I Södergrans diktarvärld intog konsten en position och en ställning som snarast kan jämföras med religionen. Konsten var andens transcendens, som kroppen och materien strävade mot.
Södergrans dikter följde inte något traditionellt mönster. Till hennes ambitiösa, intellektuella stil hör den fria rytmen, samt suggestiva, liturgiska upprepningar. Där finns en inre koncentration på en frodig fantasivärld. Kallelsen, besvärjelsen, klagandet, men också en brutalisering av bildspråket, ett förnekande av allting samt lekfulla vändningar ingår som viktiga element. Många dikter bygger på myt- eller sagovariationer i tre steg, eller definierar begrepp som lyckan, döden, smärtan, skönheten, mannen eller själen via paradoxala kataloger. Kraften i stilen är framsprungen ur de nietzscheanska tolkningarna av det tragiskt dunkla, dionysiska, som den apolloniska solen förvandlar till dityrambisk fest och skönhet. Dunklet och solen är återkommande bilder i dikterna. Södergrans moderna diktande bygger på bilden av en romantisk, genial, orfisk diktare – men detta skapande geni är samtidigt en kvinna som är förmögen att genomgå metamorfoser och bli ”en ny” och ”en annan”. I Septemberlyran sjunger Orfeus: ”Jag förvandlar ormarna till änglar. / Höjen edra huvuden! Resen er på stjärten! / En sekund … och ingen väser mer. [–––] Jag är Orfeus. Jag kan sjunga hur jag vill. / Mig är allt förlåtligt. / Tiger, panter, puma följa mina steg / till min klippas häll i skogen.”
Begreppet ’kvinna’ med olika variationer återkommer ofta. Dikterna går igenom olika roller i kvinnolivet och bygger upp en bild av en kvinna som når fulländning genom sin viljestyrka. I debutsamlingen Dikter uppträder ett kvinnoideal som är fritt från konventioner. ”Vierge moderne” förkunnar ett jag där motstridiga egenskaper och intentioner förenats. Jaget står utanför en könslig definition och är öppet för alla, jaget är samtidigt och överlappande ett barn, en ungdom, en man och en kvinna. Redan från början var grunden för Södergrans diktning en jagupplevelse som bekräftas av det erotiska. Kvinnan formar sin erotik till styrka och mod. Erotiken som skapande kraft kan leda till en hög form av andlighet. Den tidens konst behandlade även i övrigt bandet mellan femininiteten och skapandet; bakom det låg en utbredd uppfattning om den nya kvinnan, om kvinnans självkänsla och möjligheter. I konsten tog detta ofta gestalt i en idealisering eller demonisering av kvinnan.
Södergrans dikter mottogs med undran. De upplevdes överlag som svårbegripliga och författarens självsäkerhet som provocerande arrogant. Som person gjorde Södergran ett lika förbryllande och bestämt intryck som sina dikter. Författaren Jarl Hemmer träffade Södergran då hon hösten 1917 reste till Helsingfors, med avsikt att knyta kontakter med de främsta bland tidens konstnärer och författare. Hemmer berättade: ”Hennes tal liknade icke vårt: mellan hostattackerna vällde det fram i en vild kurragömmalek av paradoxer och orimligheter; kom man med något som liknade sunt förnuft, skrattade hon och ställde hela samtalet på huvudet.”
Södergran hade försett Septemberlyran med ett okonventionellt förord, i vilket hon beskrev sin poetik: ”Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”
Gränsöverskridandet och jagmedvetandet förstärktes i de följande samlingarna Rosenaltaret (1919) och Framtidens skugga (1920) och når kosmiska visioner, solen, stjärnorna och rymden. Dikterna präglas av extatiska syner av att vara utvald och allsmäktig, även om dödens intighet finns som en underström. Kroppen är ett mysterium genom vilken Eros kraft föder en människa med skaparkraft och vilja och med henne – för ett ögonblick – en ny värld. Annan kunskap eller säkerhet finns inte. Endast genom att drömma och leka och genom att skapa konst överbryggas och förenas motsättningarna, och framtidens människa och kultur kan växa fram. Kvinnan bär denna frikostiga extatiska förnyelse och rikedom i sig själv, i sin kvinnlighet: ”Då jag ligger trött på mitt läger, / vet jag: i denna tröttande hand är världens öde. / Det är makten, som darrar i min sko, / det är makten, som rör sig i min klännings veck, / det är makten, för vilken ej avgrund finns, som står framför eder.” Författaren sammanfattade även sitt synsätt i aforismer i Brokiga iakttagelser (1919).
I samband med den indignation som Septemberlyran väckte och som Södergrans egna förhandsskriverier i Dagens Press ytterligare underblåste, mötte författaren i Hagar Olsson sin viktigaste samtida meningsfrände. Olsson blev också hennes verkliga kvinnliga musa. Mellan Södergran och Olsson uppstod en intensiv brevväxling. Man kan läsa breven som en författares intima arbetsdagbok, med allt från uppfattningar om attityder och motiveringar till växlingar i det psykiska och fysiska tillståndet. Hagar Olsson hade formulerat sin expressionistiska konstuppfattning i känslostarka essäer och pjäser. Hon ansåg att konstens uppgift var att uppenbara för mänskligheten de gemensamma kollektiva värderingarna och på så sätt styra framtiden på rätt väg. Båda författarna upplevde att livet fick sitt helgande i konsten och att en konstnär innerst inne har kraften att vara vägvisare för andra. Korrespondensen var livlig och innehöll öppenhjärtiga diskussioner om den tidens litteratur och tankar, bland annat om mystiken. År 1919 skrev Södergran: ”du låter icke det som är ditt hjärta tränga fram till din hjärna. [–––] Mitt hjärta vidgar sig och kräver det omätliga och jag vill det, om vilket vi intet veta.”
Vänskap mellan de två författarna var intensiv ända till Södergrans död. Speciellt Rosenaltaret innehåller dikter som är inspirerade av detta ”systerskap”. Olsson besökte Södergrans flera gånger och fick en realistitsk bild av den yttre misär under vilken mor och dotter samt katter och hundar levde. Olsson fungerade som Södergrans ombud till de litterära kretsarna, hon försökte ordna översättningsarbeten och på andra sätt hjälpa till. Hon lockade också med sig Södergran till den tvåspråkiga modernistiska tidskriften Ultra (1922), där även Elmer Diktonius, Rabbe Enckell och Gunnar Björling var verksamma. Diktonius gjorde ett vördnadsfullt besök i Raivola våren 1922. Mötet ledde till vänskap och brevväxling. Södergran blev en beundrad kraftgestalt i kretsen kring Ultra.
Södergran sände sina opublicerade dikter och aforismer om naturen till Ultra. I dem återvänder hon till tanken om konstens helgedom och den universella naturen som grunden för allt. Eros, instinkterna, sinnena, materien och kroppen var det som i Södergrans begreppsapparat lett till denna grund – men via det storslagna i människolivet. Nu skriver författaren: ”Naturen är hälsan själv och förnimmer döden lika sunt som livet”, ”Om vi icke bliva naturbarn komma vi icke i himmelriket, ty de religiösa hemligheterna äro naturhemligheter” och ”Människohjärtat som söker Gud har att kämpa mot subjektiviteten. Men naturens väg är fredad.”
Den postuma diktsamlingen Landet som icke är (1925), som Elmer Diktonius redigerade och till vilken Hagar Olsson skrev ett inspirerat förord, innehåller dikter alltifrån åren före debuten till den helt sista tiden. De sista dikterna präglas av ett lugn och en förtröstan som kommer från naturen. Först den postuma samlingen ledde till en bredare acceptans av Södergrans lyrik. Även om kretsen kring Ultra använde Södergran för sina egna ändamål, så var det via dem som kunskapen om Södergran och hennes betydelse för litteraturhistorien började sprida sig.
Hagar Olsson publicerade Ediths brev 1955, med sina egna hågkomster som kommentarer. Gunnar Tideströms levnadsteckning Edith Södergran kom ut 1949. Levottomia unia (Oroliga drömmar), ett urval dikter översatta till finska av Uuno Kailas kom ut 1929. Södergrans samlade dikter på finska, Elämäni, kuolemani ja kohtaloni (Mitt liv, min död och mitt öde) kom ut först 1994 i översättning av Pentti Saaritsa, Uuno Kailas och Aale Tynni och Ediths brev 1990, översatta till finska av Pentti Saaritsa.
Edith Södergran har påverkat finländsk och nordisk modernism genom hela 1900-talet. Inom den finländska kvinnolyriken har Södergran i flera decennier utgjort ett latent stöd för kvinnomedvetandet. Hon har ingjutit mod och stått modell för ett skrivande som övervinner såväl inre som yttre hinder. I förhållande till svenskspråkiga manliga lyriker har hon fått både beundran och ambivalens till del.
Forskningen har intresserat sig för Södergrans modernism, men också för hennes kvinnolyrik (Witt-Brattström 1997), hennes medvetna lyriska mål och konstfilosofi (Hackman 2000) samt den romantiska traditionen som bakgrund till hennes modernism (Lillqvist 2001).
Tuula Hökkä
Edith Irene Södergran, född 4.4.1892 i S:t Petersburg, död 24.6.1923 i Raivola på Karelska näset. Föräldrar mekanikern, sågförvaltaren Mathias (Matts) Södergran och Helena Holmroos.
PRODUKTION. Dikter (1916); Septemberlyran (1918); Brokiga iakttagelser (1919); Rosenaltaret (1919); Framtidens skugga (1920); Landet som icke är [Efterlämnade dikter] (1925); Min lyra. Dikter i urval (1929); Edith Södergrans dikter (1940); Triumf att finnas till. Dikter i urval (1948); Samlade dikter (1949); Ediths brev. Brev från Edith Södergran till Hagar Olsson (1955, till fi. 1990); Samlade dikter (1957); Dikter 1907−1909 (1961); Dikter och aforismer. Samlade skrifter 1 (1990); Som en eld över askan. Edith Södergrans fotografier (1993); Edith Södergrans brev. Samlade skrifter 2 (1996).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Edith Södergrans manuskript, Svenska litteratursällskapet i Finland, Historiska och litteraturhistoriska arkivet. E. Brunner, Till fots genom solsystemen. En studie i Edith Södergrans expressionism. Stockholm (1985); O. Enckell, Esteticism och nietzscheanism i Edith Södergrans lyrik (1949); B. Hackman, Jag kan sjunga hur jag vill. Tankevärld och konstsyn i Edith Södergrans diktning (2000); H. Lillqvist, Avgrund och paradis. Studier i den estetiska idealismens litterära tradition med särskild hänsyn till Edith Södergran (2001); V. Haapala, Kuinka jumala kirjoitetaan. Romanttinen moderni. Kirjoituksia runouskäsityksistä (2001); T. Hökkä, Lyriikan vallankumouksellinen – Edith Södergran. ”Sain roolin johon en mahdu”. Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja (1989); Levottomia unia, övers. U. Kailas (1929); E. Ström, Edith Södergran. Stockholm (1994); G. Tideström, Edith Södergran (1949); E. Witt-Brattström, Ediths jag. Edith Södergran och modernismens födelse. Stockholm (1997); C. Backman & S. Storå, Åttio år Edith Södergran. Verk och reception 1916−1995. En biografi (1996). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).
BILDKÄLLA. Södergran, Edith. 1912–1914. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.