Hagar Olsson var en av modernismens banbrytare i Finland. Både som författare och som kritiker slog hon vakt om att nya europeiska idéer fick rotfäste i hemlandet. Hennes introduktörsroll var betydelsefull i flera avseenden, men även hennes innovativa dramatik och konstnärligt uttrycksfulla prosakonst fick en betydande genomslagskraft. Olssons brottning med de existentiella frågorna och hennes vakthållning kring författarens moraliska ansvar väckte beundran och respekt även utanför Finlands gränser.
Hösten 1916 inföll den finlandssvenska modernismens födelse. Då debuterade Hagar Olsson och Edith Södergran. De två unga författarna kände inte varandra vid tiden för debuten, men några år senare kom de att bli bekanta och kämpade var och en på sitt håll för en ny diktning i den moderna tidens anda. För Hagar Olssons del fördes kampen för detta nya från början på två fronter: kritikens och det skönlitterära författarskapets. I kraft av sin polemiska förmåga och sina tändande idéer blev hon i över ett halvsekel en av de tongivande kritikerna och författarna, också på andra sidan språkgränsen.
Hagar Olsson var en omvittnat intuitiv begåvning. Hennes känselspröt för vad som rörde sig i tiden ledde henne fram till nya strömningar, ofta som en bland de första inom den dåtida kulturkritiken. Hon var en ytterst dynamisk person som omedelbart reagerade på skiftningarna i omvärlden. Hagar Olssons öppenhet för vad som rörde sig i tillvaron gjorde henne bekant med en mängd författare, konstnärer och opinionsbildare såväl i hemlandet som utomlands. Hennes omfångsrika korrespondens förstärker bilden av henne som ett kraftcentrum i ett imponerande kulturellt kontaktnät.
Kort efter Hagar Olssons födelse blev hennes far kyrkoherde i Föglö, dit familjen flyttade från Gustafs. Själv kom hon att inleda sin skolgång i Fruntimmersskolan i Åbo, hennes mors före detta hemstad. Sommaren 1906 – då Hagar Olsson stod på tröskeln till tonåren – flyttade familjen till Räisälä i Karelen. Skolgången fortsattes i Viborg där hon fick avgångsbetyg 1910 och avlade studentexamen 1913 efter att ha deltagit i Fruntimmersskolans privata fortsättningskurser.
Bevarade uppsatser och dagboksanteckningar från skoltiden visar med vilken målmedvetenhet Hagar Olsson ägnade sig åt studierna. Hon läste klassikerna och brottades enträget med frågan: ”Vem är jag?” Hennes tilltro till det skrivna och tryckta ordet var betydande, en tilltro som även senare återspeglade sig i hennes etiska och ansvarsfulla hållning till författarrollen. Hennes självständiga bildningssträvanden och håg för diktning kom väl till användning i hennes kamp för frigörelse från den auktoritative fadern, som satte henne i handelsläroverk och ville att hon skulle bli kontorsfröken. Efter examen vid Högre svenska handelsläroverket i Helsingfors våren 1914 revolterade hon – efter en längre kamp – och började studera humaniora vid universitetet i Helsingfors. Hon fullföljde aldrig de akademiska studierna, utan valde att slå in på publicist- och författarbanan.
Hagar Olssons recensioner och artiklar stod i en klass för sig inom den svenskspråkiga 1910- och 1920-talskritiken i Finland. Hon inledde sin kritikerbana i Studentbladet 1916 och redan hösten 1918 avancerade hon till ledande litteraturanmälare i Dagens Press (senare Svenska Pressen) där hon efterträdde Olaf Homén. Hon tillhörde de få i landet som kunde gå under benämningen yrkeskritiker. Det faktum att hon under längre tidsperioder huvudsakligen försörjde sig på att skriva kritik förklarar både omfattningen av hennes publicistiska verksamhet och den vida, redaktionellt betingade utblicken.
Hagar Olssons nit för den unga, modernistiska dikten var av största betydelse när det gällde att åstadkomma en opinionsförändring i det litterära klimatet. Hennes vapendragarinsatser för Edith Södergran tilldrog sig särskild uppmärksamhet, men också hennes förståelsefulla anmälningar av exempelvis Elmer Diktonius, Gunnar Björling och Kerstin Söderholm beredde marken för modernismen. Som introduktör av kulturbegivenheter på kontinenten bidrog Olsson aktivt till att bryta den andliga isoleringen i Finland. Hennes insatser i den tvåspråkiga tidskriften Ultra (hösten 1922) och hennes essäsamling Ny generation (1925) förtjänar särskilt att framhållas.
I Hagar Olssons litteraturkritiska verksamhet spelade estetiska och formella aspekter en underordnad roll. Det centrala var diktverkets förmåga att på ett djupare, inre plan beröra sina läsare. Som kritiker och essäist arbetade hon intensivt på att förhöja den litterära smakbildningen och försökte härvidlag göra en skarp åtskillnad mellan förströelselitteratur och verklig dikt. Den sistnämnda är framsprungen ur ett inre tvång och träffar läsaren djupt inne i den existentiella hjärteroten. För Hagar Olsson existerade blott en kritisk metod: den spontana inlevelsen. Med intuitionen som värdemätare gav hon sig i kast med det kritiska uppdraget. Resultatet präglades av en ohöljd subjektivitet, men engagemanget och den vida utblicken var inte att ta miste på.
Samtidigt som Hagar Olsson inledde sin kritikerbana debuterade hon som författare med den lilla prosaberättelsen Lars Thorman och döden (1916). Steget till hennes sista bok Ridturen och andra berättelser (1968) var tidsmässigt långt, men innehållsmässigt uppehöll hon sig envist vid de existentiella frågorna. Hennes inalles 22 arbeten i bokform kom att omfatta ett brett spektrum av genrer (med undantag för de lyriska uttrycksformerna). I sitt skönlitterära skapande upptogs hon genomgående av de stora livsfrågorna: frågan om död, frågan om kärlek, frågan om tro. Det var ingen tillfällighet att hela tre av hennes arbeten kom att ha ordet ”död” i titeln, lika litet som det faktum att Aleksis Kivis sista ord på dödsbädden – ”Jag lever” – kom att sysselsätta henne djupt i den kulturkritiska studie Jag lever (1948) som i allt väsentligt sammanfattade hennes egen syn på vad det innebär att vara människa i ett Europa som genomlidit två världskrig. Att hennes andliga testamente till eftervärlden ingalunda förlorat sin bärkraft visade en nyutgåva av bokens titelessä i Sverige 1987.
I sin ungdomsdramatik gestaltade Hagar Olsson de modernistiska uttrycksformer som hon introducerade i sin kritik. Inspirerad av exempelvis Strindberg, O’Neill och Pirandello skapade hon Hjärtats pantomim (1927), ett drama i fyra tablåer omgivna av ett förspel och ett efterspel i vilka hon strävade efter att återge människans innersta. Wäinö Aaltonens dekor vid urpremiären på Svenska teatern i Helsingfors (1928) accentuerade styckets förmåga att fånga upp tidens signaler. Det samtidsaktuella i form av paneuropeiska och pacifistiska strömningar slog ut i full blom i Hagar Olssons följande drama, S.O.S. (1928), som betraktats som den finländska expressionistiska dramatikens mest samhällsmedvetna verk. Stycket uppmärksammades vintern 1930 även på finskspråkigt håll i en uppsättning på Turun teatteri (Åbo teater) med dekor av Alvar Aalto och med Emmi Jurkka i rollen som Maria. Hagar Olssons sinne för tidshändelserna firade en triumf i dramat Lumisota (Snöbollskriget), vars repetitioner avbröts hösten 1939 då verkligheten plötsligt visade sig komma ifatt dikten. Stycket uruppfördes långt senare i Jyväskylä (1958) och på svenska i Kaisa Korhonens regi i en prisad uppsättning på Lilla teatern i Helsingfors (1981).
I Hagar Olssons skönlitterära prosa har tre verk efterhand utkristalliserat sig som klassiker: romanen Chitambo (1933), Karelenberättelsen Träsnidaren och döden (1940) och den självbiografiskt finstämda berättelsen Kinesisk utflykt (1949). Romanen Chitambo blev Hagar Olssons genombrottsverk. I skildringen av Vega Maria Dyster beskrev författaren en utvecklingshistoria i vilken unga – i dag som är – kan känna igen sig: fadersrevolten, frigörelsen från modern, den första förälskelsen, ungdomsdrömmarna och de första stapplande stegen in i vuxenvärlden. De olika tidsplanen i boken – i början av trettiotalet en romanteknisk innovation – bidrar fortfarande till djupperspektivet.
Förlusten av Karelen efter vinterkriget fick Hagar Olsson att i lyriska tongångar återskapa det landskap som betytt så mycket för henne. I Träsnidaren och döden (1940) berättas legenden om Abel Myyriäinen och hans sökande efter en ny mening i sitt konstnärskap. Skildringen av träsnidarens möte med en bysantinskt färgad kultursfär innefattade en omprövning av människans ”här” och ”nu” som tilltalade mången läsare. Boken blev en av författarens största framgångar och har översatts till finska, tyska, engelska och danska.
Hagar Olssons förmåga att i mytisk förklädnad och på ett allmänmänskligt plan gestalta närliggande skeenden rönte stor framgång också i Kinesisk utflykt. I denna självbiografiskt förankrade saga nådde Hagar Olssons språk en gnistrande skönhet, som även tillvaratas i Eeva-Liisa Manners tolkning till finska med den välfunna titeln Silkkimaalaus (1954). Berättelsen lanserades i en nyutgåva i Sverige 2011.
I umgängeslivet präglades Hagar Olsson av en liknande nyfikenhet och öppenhet som inom kritiken. Hon knöt talrika kontakter med sin tids konstnärer och kulturintresserade. Till hennes närmaste vänner genom åren räknas – förutom Edith Södergran – Wäinö Aaltonen, Karin Allardt Ekelund, Jörn Donner, Honorine Hermelin och Olof Lagercrantz. I sin ungdom var hon förlovad med R. R. Eklund.
Hagar Olssons dynamiska livsattityd och en lynnig och hypokondrisk läggning satte ofta vänskapsrelationerna på hårda prov. Bevarade brev visar det tålamod som mången gång krävdes av den som ville upprätthålla kontakten med henne. Beundran och respekt för hennes författar- och kritikertalang tycks på det privata planet ha lockat fram ett betydande mått av överseende.
Hagar Olssons vapendragarinsatser för Edith Södergran har genom åren bidragit till att hennes eget författarskap hamnat i skuggan av väninnans. Detta bottnar kanhända också i att Hagar Olssons 22 böcker är ojämna och sinsemellan väldigt olika. Det faktum att hon även i ett nordiskt perspektiv var tidigt ute och introducerade flera av modernismens portalgestalter och stilgrepp innebär ingalunda att hon tillhör enbart litteraturhistorien. Tvärtom rymmer flera av hennes arbeten en allmänmänsklig problematik och ett direkt tilltal som har de bästa förutsättningar att nå fram till nya läsare. Flera av kärnfrågorna i Hagar Olssons författarskap – kvinnofrågan, fredsfrågan, internationaliseringen och frågan om författarens moraliska ansvar – har långt ifrån mist sin aktualitet. Likaså finns det i hennes kritik och essäistik, till exempel i volymer som Arbetare i natten (1935) och Möte med kära gestalter (1963) en civilisationskritisk sprängkraft och en kärlek till dikten med förutsättningar att fortsättningsvis engagera.
Roger Holmström
Alli Hagar Olsson, född 16.9.1893 i Gustafs, död 21.2.1978 i Helsingfors. Föräldrar kyrkoherden, prosten Karl Sixtus Olsson och Anna Erika Holmberg.
PRODUKTION. Lars Thorman och döden (1916); Själarnas ansikten (1917); Kvinnan och nåden (1919); Ny generation (1925); Mr Jeremias söker en illusion (1926 på fi. 1927); S.O.S. (1928 på fi. 1929); På Kanaanexpressen (1929); Det blåser upp till storm. Stockholm (1930); Det blåa undret (1932); Chitambo (1933 på fi., ty., eng. och da.); Arbetare i natten (1935); Lumisota (handskrift 1939; Snöbollskriget 1967); Träsnidaren och döden (1940 på fi. 1941); Rövaren och jungfrun (1944); Hurskaat herjaajat (1946); Jag lever (1948); Kinesisk utflykt (1949 på fi. 1954); Kärlekens död (1952); Tidiga fanfarer och annan dagskritik (1953); Hemkomst (1961); Tidig dramatik (1962); Möte med kära gestalter (1963); Tidig prosa (1963); Drömmar (1966); Ridturen och andra berättelser (1968). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993); R. Holmström, Hagar Olssons manuskript. Kommenterad förteckning (1989).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. O. Barck, Dikt och förkunnelse (1936); O. Enckell, Den unga Hagar Olsson (1949); L. Fridell, Hagar Olsson och den nya teatern. Göteborg (1973); R. Holmström, Karakteristik och värdering (1988); R. Holmström, Europa rycker närmare, Horisont 40/1993; R. Holmström, Hagar Olsson och den öppna horisonten (1993); R. Holmström, Hagar Olsson och den växande melankolin (1995); J. Meurer-Bongart, Wo Atlantis am Horisont leuchtet. Utopisches Denken in den Schriften Hagar Olsson (2011); J. Mjöberg, Den befruktande döden. Bonniers Litterära Magasin 8/1943; Nordisk kvinnolitteraturhistoria III (1996); K. Olsoni, Hagar Olsson-trotserska och trösterska, Horisont 40/1993; H. Svensson, Bilder av Karelen i Hagar Olssons Träsnidaren och döden, Horisont 25/1978; J. O. Tallqvist, Hagar Olssons uppbrott från Svenska Pressen. Horisont 40/1993; Y. Varpio, Hagar Olssonin näytelmä S.O.S (1928) ja sen suhde ekspressionismiin (1975); M. Wegelius, Civilisation kontra inre människa (1991).
BILDKÄLLA. Olsson, Hagar. Foto: Ateljé Sigurd Rasmussen. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.