Sakari Pälsi har vunnit ett bestående rykte på många områden; i honom förenades vetenskapsmannen, äventyraren, fotografen och författaren. Pälsi började som stenåldersarkeolog, men snart blev etnologin det huvudsakliga föremålet för hans resor och undersökningar. Utöver de vetenskapliga bidragen gav resorna också upphov till livfulla reseskildringar, som gjorde Pälsi känd som författare.
Sakari Pälsi föddes i Sajaniemi i Loppis. Han torde redan i skolan ha inspirerats till sin bana, eftersom hans lärares son, Julius Ailio, var den första egentliga stenåldersforskaren i Finland. Pälsi var som Ailios medhjälpare med om stenåldersutgrävningarna i Kaukola i Riukjärvi och i Piiskunsalmi, som han senare fortsatte på egen hand. År 1936 färdigställde han även sin doktorsavhandling utgående från detta material. Han skördade beröm som en noggrann forskare under myrutgrävningarna i Vuoksenranta i S:t Andree i Karelen 1914, där han påträffade resterna av ”världens äldsta fisknät”. Han gav prov på sina talanger som författare genom boken Kulttuurikuvia kivikaudelta (Kulturbilder från stenåldern), som utkom 1916.
Redan 1909 hade Pälsi fått följa med språkforskaren G. J. Ramstedt till Mongoliet för att leta efter fornturkiska inristningar. Vid sidan av det egentliga forskningsarbetet iakttog han omgivningen och publicerade kort efter hemkomsten sin första reseskildring. Det vetenskapliga manuskriptet försvann däremot för årtionden och kunde delvis publiceras först i början av 1980-talet, kompletterat med andra anteckningar.
Arkeologin inspirerade även hans andra långfärd. År 1917 begav sig Pälsi ”till naturfolken i nordöstra Sibirien för att insamla det material som en primitiv kultur har att erbjuda för att underlätta studiet av förhistorien i Finland”. Då den ryska revolutionen avbröt förbindelserna till hemlandet och rubelns kollaps var förödande för reskassan, tvingades Pälsi livnära sig bland annat med pälshandel i Kamtjatka. Samtidigt byggde han upp en omfattande samling av benskulpturer och andra föremål, dokumenterade omgivningen med sin kamera och lyckades rentav även få tjuktjerna att teckna bilder från sitt liv. Han gjorde också en film som efter att ha varit försvunnen påträffades 1976 och lyfte fram honom som en av pionjärerna inom dokumentärfilm. År 1919, efter att han fått ihop tillräckligt med pengar, återvände Pälsi sjövägen hem och redan samma år utkom hans skildring från resan, Pohjankävijän päiväkirjasta (Från en nordfarares dagbok). De senare utlandsresorna till bl.a. Kanada och Balkan var inte lika äventyrliga, men vid sidan av reseberättelserna resulterade även de i många föremål och fotografier till olika samlingar. Mot slutet av 1920-talet tog Pälsi också färgfotografier i Bosnien och publicerade även en pålitlig handbok i fotografering 1930.
Trots att Pälsi innehade en tjänst vid Arkeologiska kommissionens förhistoriska avdelning och även verkade som dess chef 1936–1946, behandlade hans forskningar i huvudsak etnologin. Under sina resor färdades han från Finska vikens isar till Petsamo, än längs karelska vintervägar, än i timmerskogar och längs flottningsleder. Han var med om att grunda ett etnologiskt filmbolag och regisserade och filmade även själv kortfilmer om gamla arbetssätt och fritidssysslor. Han behandlade också förhållandena på landsbygden mot slutet av 1800-talet i sin litterära produktion, där småpojksperspektivet i boken Fallesmannin Arvo ja minä (Länsmannens Arvo och jag) står sig väl vid sidan av Tom Sawyer eller Emil i Lönneberga. Inte heller arkeologin glömdes helt bort, utan Pälsi fortsatte med sina utgrävningar, de sista 1944 i Vuoksenranta mitt under kriget, men rapporterna blev knapphändiga.
Enligt Aarne Äyräpää var Pälsis sätt att arbeta mer impulsivt än systematiskt. Som forskare var han inte någon teoretiker, utan granskade de arkeologiska fynden med praktikerns ögon. Med etnologins hjälp reflekterade han över knutarna i fisknätet från S:t Andree, täljde skaft till stenföremål och tecknade en rekonstruktion av en kåta, utgående från resterna av stödpålar som kommit i dagen på en boplats från stenåldern. Romanen Kova mies ja Nimetön (Den hårde och Den namnlöse), där händelserna är förlagda till omgivningen kring stenåldersboplatsen i Sarsa i Kangasala kan betraktas som ett sammandrag av Pälsis uppfattning om livet på stenåldern. För sina vetenskapliga insatser tilldelades han professors titel 1962.
Pälsi var till den grad bohem och äventyrare att han inte trivdes på sitt tjänsterum. Resorna gav omväxling, och de var inte alltid enbart vetenskapliga. År 1921 följde han med frivilligkåren till Vitahavskarelen som krigskorrespondent, och 1941–1942 verkade han vid 59 års ålder som frivillig vid ett informationskompani. Som en man med många järn i elden levde han inte ett lugnt familjeliv: det första äktenskapet gick i kras redan i början av 1930-talet, trots att den officiella skilsmässan trädde i kraft först 1944.
Matti Huurre
Sakari Lemmitty Pälsi, född 9.7.1882 i Loppis, död 22.4.1965 i Helsingfors. Föräldrar rusthållaren Jooseppi Pälsi och lärarinnan Iida Hällfors. Gift med (1) författarinnan Aino Maria Gabrielle Anttila 1907, (2) kassörskan Elsa Eliina Mattsson 1944.
PRODUKTION. Mongolian matkalta (1911); Riukjärven ja Piiskunsalmen kivikautiset asuinpaikat Kaukolassa (1915); Kulttuurikuvia kivikaudelta (1916); Pohjankävijän päiväkirjasta. Matkakuvia Beringiltä, Anadyrilta ja Kamtshatkasta (1919; 2 uppl. 1982); Arktisia kuvia. Alkeellisia taideteoksia koillisesta Siperiasta (1920; 2 uppl. 1983); Ein steinzeitlicher Moorfund bei Korpilahti im Kirchspiel Antrea, Län Viborg. Finska fornminnesföreningens tidskrift 28/1920; Vanhaa ja katoavaa (1921); Karjalan talviteillä (1922); Tukkimetsistä ja uittopuroilta (1923); Suomenlahden jäiltä (1924); Suuri, kaunis ja ruma maa. Kuvia ja kuvauksia Kanadan-matkalta (1927); Päivänpaisteen mailla. Matkakuvia Unkarista, Serbiasta ja Sardiniasta (1928); Merillä ja erämaissa. Retkiä ja harhailuja Kaukaisessa Idässä (1929); ”Bosna ponosna”. Matkakuvia Bosniasta, Hercegovinasta ja Dalmacijasta (1930); Petsamoon kuin ulkomaille (1931); Fallesmannin Arvo ja minä (1932); Esihistorian tutkimuskentiltä (1939); Työtä ja juhlaa hämäläiskylässä (1940); Eräelämän perinteitä (1943); Omaa työtä (1947); Valkoiset arot. Muistoja Mongolian matkalta (1949); Kova mies ja Nimetön (1950); Puukko (1955); Sauna (1960). Se även E. Nikkilä, Memoria saecularis Sakari Pälsi (1982).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Aalto, Sakari Pälsi näppäili hyviä kuvia (1985); H. Halén, Memoria saecularis Sakari Pälsi. Aufzeichnungen von einer Forschungsreise nach der nördlichen Mongolei im Jahre 1909. Nebst Bibliographien (1982); T. I. Itkonen, Sakari Pälsi. Kalevalaseuran vuosikirja 43 (1963); C. A. Nordman, Archaeology in Finland before 1920. The History of Learning and Science in Finland 1828−1918 14a (1968); Sakari Pälsi 1882–1965. Kuvia kotoa ja kaukaa (1982); Sakari Pälsi-viikko Helsingissä 11–17.10.1982 (1982); K. Vilkuna, Muistopuhe Sakari Pälsin siunaustilaisuudessa 6.5.1965. Kalevalaseuran vuosikirja 46 (1966).
BILDKÄLLA. Pälsi, Sakari. Uusi Suomis bildarkiv.