Anni Swan är den första betydande representanten för finskspråkig barn- och ungdomslitteratur som har fått en ställning som klassiker. Swan inledde sitt författarskap med en samling sagor, men gick sedan hon gift sig och lämnat sitt arbete som folkskollärare över till en i Finland ny litteraturgren, realistiska ungdomsberättelser. Som redaktör för barntidningar skolade hon unga medarbetare i skriftlig framställning.
Anni Swan är den första författaren till finländsk barn- och ungdomslitteratur som efter Topelius har uppnått en ställning som klassiker. Fadern, magister C. G. Swan, hade tillsammans med sin hustru Emmy Malin skapat ett finskspråkigt hem, trots att bägges modersmål var svenska. Som läroverkslärare och i synnerhet som tidningsredaktör arbetade C. G. Swan för finskhetsideologin och präntade även in i sina barn denna ideologi och ett intresse för samhälleliga frågor.
Paret Swan hade nio döttrar, ”nio svarta svanor”, av vilka Anni var den sjunde i ordningen. Systrarna var begåvade och med tanke på dåtida förhållanden mycket självständiga kvinnor; sedan de gått ut flickskolan skaffade de sig ett yrke, de flesta blev lärare. Anni och Nelma avlade studentexamen, vilket på den tiden var ovanligt för kvinnor. Saimi Swan gifte sig med konstnären Eero Järnefelt; Nelma som sedermera skrev barnböcker gifte sig med professor Christian Sibelius, bror till Jean Sibelius. Brevväxlingen mellan systrarna, som Anni Swans son Antero Manninen har publicerat, skildrar systrarnas, deras släktingars och den finländska intelligentians liv från 1880-talet till 1950-talet.
Anni Swan föddes i Helsingfors, men under hennes barndomsår bodde familjen på landsbygden i Tavastland, först i Janakkala och sedan i Vånå. Anni vistades gärna i skogen, och vid denna tid väcktes hennes innerliga kärlek till naturen, som även avspeglar sig i hennes produktion.
Anni Swans fantasi fick tidiga impulser av såväl moderns godnattsagor som litteraturen. Då C. G. Swan 1884 blev lärare vid privatlyceet i Villmanstrand och började ge ut tidningen Lappeenrannan Uutisia, hjälpte Anni honom i redaktionsarbetet, i synnerhet som översättare till finska. På sommarnöjet, villan Hopeavuori på en ö i Saimen, tillkom sedermera många av Anni Swans sagor.
Anni Swan blev bekant med prästgårdsmiljön, som hon har skildrat i sina ungdomsromaner, då hon vistades hos släktingar i bland annat S:t Michel, där hon efter hemundervisning gick ett par år i flickskola. Avgångsbetyg fick hon 1892 och efter en tid som guvernant avlade hon 1895 privat studentexamen vid Helsingin Suomalainen Yhteiskoulu. Efter detta studerade hon en tid humanistiska ämnen vid universitetet och arbetade på bank.
I Helsingfors hamnade Anni Swan mitt i ett livligt kulturliv och fick snabbt en känsla för tidens strömningar. Till hennes bekantskapskrets hörde många konstnärer och författare, framför allt Eino Leino och Otto Manninen, en gammal bekant från tiden i S:t Michel. Den mörka ungmön med tindrande ögon blev bägges musa.
I december 1899 begav sig Anni Swan, inspirerad av det samtida intresset för folkbildning, till Jyväskylä seminarium för att utbilda sig till folkskollärare. Hon genomgick den så kallade hospitantkursen 1900. Till sagoberätterska utvecklades hon på traditionellt sätt genom att dikta upp berättelser för släktingars och bekantas barn.
I Helsingfors hade Anni Swan bekantat sig med den begynnande symbolismen inom både konsten och litteraturen. Som en motreaktion till realismen lyfte symbolismen fram fantasin och sagan. Sagomotiv började förekomma även i finländsk litteratur. Anni Swan gav på 1890-talet och i början av 1900-talet ut fantasifulla berättelser, framför allt i tidningen Uusi Suometar, där det symbolistiska synsättet tydligt framträdde. Berättelserna omdanar centrala teman i vissa av hennes sagor. Juhani Aho uppmuntrade Anni Swan att ge ut den första samlingen Satuja (Sagor) 1901. Det var även Aho som skrev en positiv recension av sagosamlingen.
Anni Swan blev inte genast fri författare, utan arbetade i nästan ett och ett halvt decennium som folkskollärare, först på Sveaborg och sedan i Helsingfors stad. Tack vare sin livliga, omedelbara och sociala personlighet hade hon lätt att få kontakt med barn. Till skolans fester skrev hon ett flertal barnpjäser.
Efter lång tvekan ingick Anni Swan 1907 äktenskap med poeten Otto Manninen. Efter det kom uppgifterna som husmor och värdinna för ett kulturhem att dominera hennes liv. Till familjen hörde tre söner. Antero, den äldste, var tjänsteman vid Helsingfors universitet och gav ut memoarer, facklitteratur och översättningar. Dikter efter Sulevi, som dog ung, har även publicerats (Levoton päivä, 1936). Mauno Manninen var konstnär, diktare och grundare av Imtiimiteatteri. Familjen bodde om vintrarna i Helsingfors, om somrarna – och under kriget – i Otto Manninens hemsocken Kangasniemi i Savolax, i en villa på ön Kotavuori.
Otto Manninen och Anni Swan hade för vana att läsa varandras manuskript och hade därmed betydelse som förhandskritiker för varandra. Anni Swan gav inalles ut sex sagosamlingar (1901–1923) och en slutgiltig, i viss mån förkortad version av dessa Sadut (1933). Hennes konstnärligt mest högtstående sagor är skrivna under symbolismens tidevarv under seklets tio första år; dessa är Aaltojen salaisuus (Vågornas hemlighet), Ihmekukka (Den förunderliga blomman), Lumolinna (Det förtrollade slottet), och Jääkukka (Isblomman). Med hjälp av bilder och symboler tolkar de kvinnors liv, längtan efter kärlek och rädsla genom att skildra en inre verklighet, själens värld. Handlingen i sagorna utspelar sig ofta i en skog eller en välbekant lantlig miljö.
Anni Swans sagor anknyter till och förnyar samtidigt traditionen från 1800-talet. Stundom använder hon sig av motiv och strukturer från folksagorna; av hennes förebilder verkar Andersen ha stått henne närmare än Topelius. Senare, från början av 1910-talet, övergick hon till en mer realistisk stilriktning. Hon skrev sagoböcker ända till 1950-talet, men sagans värld är nu förflyttad till barnkammaren.
Efter symbolismens falnande skedde en vändning till realismen, vilket motsvarade den allmänna utvecklingen inom litteraturen. I Anni Swans produktion kom detta till uttryck i att hon började skriva ungdomsberättelser. Inom denna genre hade hon inga nämnvärda föregångare i Finland. Utmärkande för hennes berättelser är romantiska vändningar i intrigerna, men berättelserna innehåller även livfulla, belysande skildringar av det bildade skiktet i huvudstaden och på landsbygden. Händelserna i den tidigaste berättelsen Arvingen till Tottesund (1914) utspelar sig i början av 1800-talet och baserar sig delvis på C. G. Swans släktminnen och delvis på en resa som författaren nyligen hade gjort till Grekland. De konstnärligt sett mest fulländade böckerna Pikkupappilassa (1922, På den lilla prästgården) och dess fortsättning Ulla ja Mark (1924, Ulla och Mark) skildrar Anni Swans livsmiljö under hennes barndom.
Handlingen i de flesta andra böckerna utspelas i nutid. Flickorna dominerar i hennes berättelser, trots att såväl flickor som pojkar står som huvudpersoner i dem. I pojkböckerna förekommer ofta traditionella barnarovs- och äventyrsteman. Ett uppfostrande syfte lyfts inte fram på ett moraliskt sätt, trots att tolerans, okonstlad äkthet och socialt ansvar framhävs. Karaktärssvagheter hos barnen förklaras med brister i uppfostran.
I vissa av Anni Swans sagor kan man ana sekelskiftets frihetslängtan efter ”den nya kvinnan”. I ungdomsberättelserna framställs könsrollerna på ett traditionellt sätt; trots det anpassar sig inte flickorna efter snäva mönster, utan är självständiga personligheter. Familjeidyll skildras i Pikkupappila, men faderns gestalt ses ofta i ett kritiskt ljus, i synnerhet i Ritvan suojatit (1933, Ritvas skyddslingar). Anni Swan gav inalles ut elva ungdomsberättelser, den sista 1949.
En viktig del av sitt livsverk utförde Anni Swan som redaktör för barntidningar. Till en början redigerade hon tillsammans med Helmi Krohn tidningen Pääskynen (1907–1917), från 1919 Nuorten Toveri, som 1926 fick namnet Sirkka och utkom ända till 1945. Tidningens upphov fanns i 1918 års händelser; Anni Swan ville delta i försoningsarbetet efter inbördeskriget och ansåg att detta arbete skulle starta med den nya generationen. Tidningen som hade grundats för detta ändamål fick läsare från olika kretsar i samhället. Den var riktad till en tämligen bred åldersgrupp, från barn i sagoåldern till tonåringar och den gav mycket utrymme för läsarnas egna alster. Anni Swan var hela tiden huvudredaktör och satte sin egen personliga prägel på tidningen. Hon hade personlig kontakt med många läsare, även per korrespondens. Nuorten Toveri och Sirkka har tjänat som författarskolor för många senare opinionsbildare i kulturlivet.
Som författare fick Anni Swan ett gott mottagande bland såväl kritiker som läsare. Hennes produktion har haft en stor betydelse för den finländska barn- och ungdomslitteraturen och har även påverkat senare författargenerationer. Hennes sagor och berättelser har till största delen bevarat en uppskattad ställning och popularitet bland läsarna; nya upplagor av dem ges fortfarande ut. I den finländska litteraturens historia intar Anni Swan en ställning som en symbolistisk sagoberätterska och skildrare av de bildade klasserna.
Maija Lehtonen
Anni Emilia Swan, från 1907 Manninen, författarnamn Anni Swan, född 4.1.1875 i Helsingfors, död 24.3.1958 i Helsingfors. Föräldrar lyceikollegan, redaktören Carl Gustaf Swan och Emilia (Emmy) Charlotta Malin. Gift 1907 med poeten, professor Otto Manninen.
PRODUKTION. Satuja lapsille luettavaksi (1901); Satuja lapsille luettavaksi II (1903); Satuja (1905); Lasiukko (1906); Petri ja velho (1906); Pikku lasten tarina (1906); Älykäs haukka (1906); Tarinoita lapsille (1912); Tottisalmen perillinen (1914, Arvingen till Tottesund 1916); Iris rukka (1916, Iris Klewe 1918); Satuja ja tarinoita (1917); Kaarinan kesäloma (1918, Karins sommarferier 1920); Ollin oppivuodet (1919, Olles öden och äventyr 1921); Sagopåsen jämte andra sagor och berättelser (1920); Satuja (1920); Pikkupappilassa (1922); Satuja (1923); Ilmarin matka kuuhun (1924); Ulla ja Mark. Pikkupappilassa II (1924); Sara ja Sarri (1927, Solstrålarna på Stenkulla och Solstrålarnas hemlighet på Stenkulla. Stockholm 1948); Sara ja Sarri matkustavat (1930); Anni Swanin sadut (1933); Me kolme. Ritvan suojatit (1937); Kaksi pikku miestä (1938); Pauli on koditon (1946); Arnellin perhe (1949); Kotavuoren satuja ja tarinoita (1957); Kootut kertomukset 1−9 (1937); Kootut kertomukset 1−11 (1955−1956). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Antero Manninens privata arkiv; Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv. S. Ahola, Anni Swan. Sain roolin johon en mahdu. Red. M.-L. Nevala(1989); M. Lehtonen, Anni Swan (1958); M. Lehtonen, Anni Swan – symbolisti? Katsomuksen ihanuus. Red. P. Lyytikäinen et al. (1996); A. Manninen, Hyväonnisen miehen muistikuvia (1984); Mustat joutsenet ja heidän jälkipolvensa. Red. A. Manninen (1995); Yhdeksän mustaa joutsenta. Red. A. Manninen (1993); Aleksis Kivestä Olavi Siippaiseen. Red. M. Haavio (1944)
BILDKÄLLA. Swan, Anni. SKS/Litteraturarkivet.