Kersti Bergroths omfattande produktion består av romaner, dikter, skådespel och kåserier skrivna under flera olika pseudonymer. Hon är mest känd för sina skådespel på karelsk dialekt, vilka ännu spelas på finska scener. Unga läsare i flera generationer har också bekantat sig med romanserien om Eva, som Bergroth publicerade under pseudonymen Mary Marck.
Kersti Bergroth var av prästsläkt, såväl på sin fars som på sin mors sida. I sina memoarer tackar hon sina religiösa föräldrar och förfäder ”för den numera så sällsynta gåvan att kunna tro på den andliga världens existens.” Hennes far, Adiel Bergroth, var prästvigd men verkade som lektor i religion och i finska vid Viborgs svenska lyceum, där han senare blev rektor. Trots sin svenskspråkiga befattning företrädde han en fennomansk uppfattning i språkfrågan. Han var tillika lantdagsman för prästeståndet och delegat vid kyrkomötet. Modern Lydia, född Pettersson, var uppvuxen i de österbottniska prästgårdarnas kulturkrets: släkterna Wegelius, Durchman, von Essen, Stenbäck, Malmberg och Ingman var befryndade med och vänner till hennes släkt. Makarna Bergroth hade förutom Kersti ytterligare fyra barn. Syskonen stod varandra nära och höll ständig kontakt också i vuxen ålder. Hennes syster Eva (gift Hirn) skrev flickböcker, och systern Verna (gift Jäämeri) blev doktor i odontologi.
Bergroth gick i skola i Viborg. Efter att ha avlagt studentexamen studerade hon vid universitetet i Helsingfors och blev filosofie kandidat 1910. Hennes avhandling pro gradu, som behandlar fransk litteratur, skrev hon medan hon bättrade på sina kunskaper i franska i Genève. Möjligheten att bli lärarinna föresvävade henne, men hon beslöt sig istället för att bli författare. Kersti Bergroth beundrade särskilt Goethe och Schiller, ständiga följeslagare i hennes författarskap. Hon talade sex språk och skrev på svenska, finska, tyska och karelsk dialekt. Dessutom översatte hon engelsk och fransk litteratur.
Bergroth debuterade på svenska med novellen Augusti, men hon är mest känd för sina skådespel på karelsk dialekt, Anu ja Mikko (Anu och Mikko) och Kurpsaare Antti (Kurpsaars Antti), som fortfarande spelas på finska scener. Bergroth använde sig av flera olika pseudonymer. Under pseudonymen Mary Marck skrev hon en lång rad flickböcker om Eeva (Eva), som roade flera generationer av unga läsare. Under pseudonymerna Asser och Tet skrev hon även kåserier.
Bergroths världsåskådning var antroposofisk. Hon hade bekantat sig med antroposofin genom sin fars vän, doktor Edvard Selander. Antroposofin, som grundats av Rudolf Steiner, kallade Bergroth för ”en kristen kulturfläkt”. Hon var medlem i teosofiska sällskapet i Finland från 1912, och var från 1924 medlem i Goetheanum, som med säte i Dornach i Schweiz upprätthåller Allmänna antroposofiska sällskapet. Hon hörde under många år till styrelsen för dess finländska sektion, senare Antroposofiska sällskapet i Finland, och var en tid även ordförande i föreningen.
Under 1920-talet medarbetade Bergroth i Johannes Leinos tidskrift Antroposofia och var även med om att grunda Föreningen för författarnas yttrandefrihet, Finlands PEN-klubb, som hon var ordförande i under ett skede. PEN-klubben upprätthöll ett stort internationellt utbyte mellan författare, i en tid då Finland nyss blivit självständigt och sökte nya kontakter utomlands. Kersti Bergroth reste mycket i PEN-klubbens ärenden och blev snabbt populär inte minst genom sina omfattande språkkunskaper. Åren 1934–1938 var hon chefredaktör för den antroposofiska tidskriften Päiväkirja.
Bergroths konstnärliga ambitioner hindrade henne att göra några direkt antroposofiska proklamationer i sina böcker. Nästan alla hennes arbeten behandlar ändå antroposofiska teman och innehåller ”en fläkt av den andliga världen”. När hennes samlade skrifter gavs ut 1952–1953, blev en del antroposofer upprörda över att Irma Rantavaara i sin introduktion inte nämnde ordet antroposofi, trots att författarens världsåskådning tas upp redan i det inledande stycket. Kersti Bergroth försvarade Rantavaara i ett brev till ordföranden för Allmänna antroposofiska sällskapet, författaren Albert Steffen: ”Om jag verkligen försökte pressa in någon uttalad tendens i mina verk, skulle de inte längre tillhöra konstens värld.”
När Bergroth i ett skede tillfrågades vilken litterär genre som stod hennes hjärta närmast, svarade hon: ”Romanen, skådespelet, essän, kåseriet och alla litterära stilarter. Varje årstid, varje sinnestillstånd, varje ny bekantskap, varje gåva ödet skänker och varje slag det utdelar kräver sin egen uttrycksform. Jag begriper inte hur människor kan klara sig utan att skriva.” Bergroth skrev under sitt långa liv ett sjuttiotal böcker. Ingen av dem kom att bli någon stor framgång, men några böcker utgavs i flera upplagor. Hon hade trots allt en trogen läsekrets.
Efterkrigstidens unga författargeneration uppskattade inte den åldrande Bergroth. Tiderna hade förändrats, och hon fick nedgörande kritik för sin diktsamling Kirje taivaaseen (Brev till himlen). Vid mitten av 1950-talet bosatte hon sig i Rom tillsammans med Liisa Ottonen, som hon hade lärt känna under Päiväkirja-tiden. Hon glömde inte sitt hemland, utan var en ofta sedd gäst bland annat på bokförlaget Otavas bjudningar. I Rom höll hon kontakt med unga finska konstnärer som studerade i staden, däribland Martti Talvela och Jorma Hynninen. I början av 1970-talet återvände Bergroth till Finland och gjorde på sin ålders höst en litterär comeback med två memoarer, Alkusoitto (Preludium) och Löytöretki (Upptäcktsfärd), samt romanen Luokkakokous (Klassträff).
Esa Ristilä
Kersti Solveig Bergroth, pseudonymer Eli Ahonen, Arja Anger, Asser, Betty Cross, Kersti Hagelin, Mirjam Heino, K. B., Verna Kangas, Mary Marck, K. L. Oire, L. K. Oire, Vilma Reino, Tet, född 24.1.1886 i Viborg, död 24.1.1975 i Helsingfors. Föräldrar lyceirektor Adiel Bergroth och Lydia Pettersson. Gift med (1) lektor Samuel Hagelin 1912, (2) författaren och konstnären Alex (Alexander) Matson 1922.
PRODUKTION. Augusti. Novell (1911); Aptit (1914); Nanna. Berättelse för unga flickor (1915); Sixtus (1916); Evas klass (1917, 4 uppl. 1942); Lite mer om Eva (1918); Urbans väg. Stockholm (1919); Helena, Kristian och en tavla (1920); Högsta klassen (1921); Första året (1923); Elisabeth (1925); Minnas hösttermin (1926); Kamrater emellan. Stockholm (1933); Ett liv på jorden (1939); En ung lottas dagbok (1940); Eva på egen hand (1943); Teokset 1–5 (1952–1953); Prinsen i tornet (1956); Vi människor. Små essäer om livet (1956); Rom – romare och romfarare (1960, 2 uppl. 1965); Neue Romantik. Gedichte (1971).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Kersti Bergroths brev 1934–1972, Lennart Oeschs arkiv, Riksarkivet; Kersti Bergroths brev, Goetheanums arkiv, Dornach, Schweiz; Intervju med Kersti Bergroth, Rundradions arkiv; Intervju med Lassi Nummi, i Esa Ristiläs ägo; Intervju med Isa Gripenberg, i Esa Ristiläs ägo. P. Hako, Jorma Hynninen. Omalla maalla (1999); ”Sain roolin johon en mahdu”. Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja (1989); A. Seppälä, Isa Gripenberg. Aatelisnaisen tarina (1995); Suomalaisia vaikuttajanaisia (1977). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993).
BILDKÄLLA. Bergroth, Kersti. Matrikel över Finlands tidningspress (1937).