TALVELA, Martti 

(1935–1989) 

Operasångare 

Martti Talvela kan betecknas som en av de mest betydande finländska sångkonstnärerna genom tiderna och som den främste basen i sin generation. På 1960-talet intog han med stöd av sin enorma talang och viljekraft en plats i den internationella sångareliten på operascenen och som liedsångare. Han lyfte finländsk musikkonst till världsberömmelse genom sina insatser som sångare, men också som den första konstnärliga ledaren för operafestivalen i Nyslott. 

Martti Talvela föddes i Tausjärvi by i Hiitola socken på Karelska näset. Båda föräldrarna kom från jordbrukarfamiljer. De var aktiva körsångare och fadern var dessutom självlärd på violin. Den stora familjen måste lämna sitt hem och evakueras undan kriget två gånger under vinter- och fortsättningskriget. Efter ett kringflackande liv slog sig familjen ned i Tönnönkoski by i Orimattila, där fadern köpte en liten gård för de pengar som han fått i ersättning för den förlorade hemgården. 

Efter mellanskolan började Talvela vid seminariet i Nyslott för att studera till folkskollärare. I seminariet fann han sin hustru, Annukka Kääriäinen från Idensalmi. De fick senare två döttrar och en son. Talvela var alltid ytterst familjekär, och de många depressionsskoven i början av hans internationella karriär berodde på att han längtade efter sin familj som blivit kvar i Finland. 

Talvelas intresse för sång vaknade redan tidigt, men musikaliska kunskaper och insikter började han inhämta först under sin tid vid seminariet. Under loven tog han sånglektioner av Tauno Kaivola på sommarkurserna vid Lahtis musikinstitut. Vid sidan av sång blev den omkring två meter långe Talvela också intresserad av boxning, där han hade betydande framgångar. 

Efter sin militärtjänst började Talvela studera musik alltmer systematiskt. Nationell offentlighet fick han i januari 1960 efter att ha vunnit Klemetti-institutets sångtävling i Vasa. Efter examen från seminariet i Nyslott arbetade han som folkskollärare i Anttola och därefter i Borgå. Erbjudandena om uppträdanden blev fler och publiciteten ökade, och hösten 1960 beslöt han att ägna sig åt sången på heltid. 

Sin första konsert höll Talvela i Helsingfors i mars 1960 och uppträdde med framgång på Nationaloperan i sin första operaroll, Sparafucile i Verdis Rigoletto. Kritikerna förklarade honom för ett fynd och ett stort löfte, men Nationaloperans ledning var uppenbarligen inte helt av samma åsikt. När Talvela erbjöd operan sina fortsatta tjänster, var svaret att man tyvärr inte kunde anlita honom. I november 1960 uppträdde Talvela åter i Helsingfors. På programmet stod solosånger och operaarior av Robert Schumann, Seppo Nummi och Yrjö Kilpinen. Sibelius-Akademins konsertsal var slutsåld och succén blev stor. 

I publiken satt också Helsingin Sanomats kritiker Erik Tawaststjerna, som förutspådde den unge sångarens karriär. Bland de framtida rollerna anade han redan titelrollen i Musorgskijs Boris Godunov och Filip II i Verdis Don Carlos. ”Röstmaterialet pekar på Metropolitan. Jag har aldrig hört en finländsk bas med en så mäktig, fyllig och bred klang”, konstaterade Tawaststjerna. Enligt denne byggde skolningen av Talvelas stämma på en god grund, även om sångarens kontroll av den fortfarande lämnade något att önska. 

Eftersom Nationaloperan inte ville veta av Talvela, inledde han studier hos Martin Öhman i Stockholm, där han blev engagerad vid Operan hösten 1961. Talvela fick snart en egen kår av beundrare, och kritikernas utlåtanden blev allt välvilligare. Den begynnande sångarens små uppdrag följdes snart av allt viktigare roller. Dörrarna till scenerna i Tyskland öppnades för Talvela efter hans prestation som kommendören i Mozarts Don Giovanni. 

När den berömde regissören Wieland Wagner, Richard Wagners sonson, fick veta att en ny basförmåga höll på att utvecklas i Stockholm, lockade han Talvela att provsjunga för Deutsche Oper i dåvarande Västberlin. Talvela stretade emot och påstod att han ännu inte kunde något, men Wagner lovade att lära honom. Talvela blev engagerad redan sommaren 1962 vid festspelen i Bayreuth, där han framträdde som Titurel i Richard Wagners Parsifal. Från hösten samma år var han engagerad som solist vid Deutsche Oper i Berlin. 

Wieland Wagner insåg genast vilken exceptionell talang Martti Talvela var och ordnade så att sångaren fick bästa möjliga lärare. Han började även ställa så höga krav på Talvela som möjligt. På utbildningsprogrammet stod även språk: först tyska, sedan italienska och därefter även engelska och ryska. Talvela upplevde den första tiden i Tyskland som ytterst ansträngande. Han plågades ofta av depression och drabbades då och då också av tvivel på sin förmåga. 

Talvela hade gett sig ut i världen med stark revanschlusta. Han började också få alltfler viktiga uppgifter där han kunde visa vad han gick för. Sitt slutliga genombrott fick Talvela i rollen som filosofen Seneca i Claudio Monteverdis Poppeas kröning i Berlin 1963. Samma år gjorde han ett framgångsrikt gästspel på La Scala i Milano, där han uppträdde som storinkvisitorn i Don Carlos med Nicolai Ghiaurov som motspelare i rollen som Filip II. Rollen som Sarastro i Mozarts Trollflöjten sjöng han i Berlin 1964 och kung Marke i Wagners Tristan och Isolde i Rom 1964. 

År 1964 fick Talvela sjunga både storinkvisitorns och Filips roll i Don Carlos vid operan i Düsseldorf. I rollen som Filip visade han prov på en explosiv scenvana och en förvånande mångsidighet som sångare med välutvecklad stämma. Året därpå debuterade Talvela vid Staatsoper i Wien i rollen som kung Henrik Fågelfängaren i Wagners Lohengrin. 

År 1966 väckte Talvela viss uppståndelse i den tyska pressen genom att meddela att han inte längre hade för avsikt att sjunga i Bayreuth. Han ville tillbringa sina somrar i Finland, på sitt sommarställe i Anttola. Detta åstadkom en spricka i den nära vänskapen mellan Talvela och Wieland Wagner eftersom Wagner inte kunde begripa hur någon kunde föredra sommaren i Finland framför Bayreuth. ”Jag behöver mina sjöar, fiskar och skogar lika mycket som min sång för att vara lycklig”, konstaterade Talvela. 

Talvela hade en tvär och kompromisslös personlighet och därför riskerade han ständigt att hamna i konflikter. Han visste sitt värde och bugade inte för någon. Talvelas samarbete med Herbert von Karajan började i mitten av 1960-talet med en skivinspelning av Boris Godunov, där Talvela sjöng rollen som Pimen. Samarbetet fortsatte framgångsrikt 1968 vid Salzburgs påskfestival, där Talvela hade rollerna som Fasolt och Hunding i Nibelungens ring av Wagner. Året därpå bröt Talvela dock med von Karajan. ”Jag är ingen dräng till min karaktär, och när von Karajan i sin tur behöver ett hov av personer som får sin jordiska sällhet av att nudda vid hans mantel, var det egentligen ganska lätt för mig att dra mina slutsatser. En tråkig affär är det i varje fall”, förklarade Talvela i en intervju. Karl Böhm, Otto Klemperer, Georg Solti, George Szell, Leonard Bernstein och Lorin Maazel var däremot kända dirigenter med vilka Talvela kom utmärkt överens. 

I februari 1968 uppträdde Talvela för första gången i USA. Han sjöng som solist i Verdis Requiem i Cleveland och New York. Den senare blev en av de viktigaste scenerna i hans liv. I oktober debuterade han på Metropolitan som storinkvisitorn i Don Carlos. 

Boris Godunov var den första opera som Talvela hade sett i Finland, och ryssen Ivan Petrov i huvudrollen hade gjort ett djupt intryck på honom. I januari 1967 uppträdde Talvela själv för första gången som Boris i Düsseldorf. Våren 1971 sjöng han rollen i Berlin och på hösten i München. Enligt Süddeutsche Zeitungs kritiker kombinerar Talvelas Boris en monumental furstegestalt med en primitiv, impulsiv inlevelseförmåga och ohygglig förtvivlan och skräck. Talvela hann sjunga denna roll över 200 gånger under sitt liv, och i de internationella musikkretsarna minns man honom som en chockerande stark Boris Godunov. Talvela var en av tidevarvets tre stora Boris tillsammans med Nicolai Ghiaurov och Boris Christoff. 

På Metropolitan uppträdde Talvela första gången som Boris Godunov i december 1974. En av stjärnstunderna i hans karriär inträffade 1977, då han uppträdde som Boris i både Leningrad och Moskva och gjorde enorm succé – detta även i Moskva trots att han var förkyld. Han uppträdde även som Boris Godunov på operafestivalen i Nyslott i slutet av 1970-talet. 

I Finland minns man Talvela framför allt som Paavo Ruotsalainen i De sista frestelserna av Joonas Kokkonen. Huvudrollen i denna opera, som skildrar den pietistiska folkväckelsens ledare och den karismatiska lekmannapredikanten Ruotsalainen, komponerade Kokkonen för Martti Talvela. Operan fick sitt uruppförande vid Finlands nationalopera i september 1975. 

De sista frestelserna hade oväntad framgång och lockade stora mängder ny publik till operan, särskilt ur kyrkfolkets kretsar. Operan hade fortsatt framgång vid festivalen i Nyslott, där den upptogs på programmet under Talvelas period som konstnärlig ledare. Nationaloperans De sista frestelserna gjorde också många framgångsrika gästspel i utlandet, bland annat i Norden, Tyskland och London samt på Metropolitan i New York, där Talvela dock inte medverkade. 

Martti Talvela blev känd som specialist på tragiska och allvarliga roller. Han hade emellertid också en utmärkt fallenhet för komik, och i roller som Osmin i Mozarts Enleveringen ur Seraljen och som Kecal i SmetanasBrudköpet kunde han omvandla sin monumentala gestalt och enorma inre glöd till sprudlande humoristiska figurer. 

Utöver operan var också lieder ett viktigt inslag i Talvelas konstnärskarriär. I april 1965 vågade han sig på att hålla en liedkväll i självaste Wien, liedsångens hemstad. På programmet stod visserligen trygga val: Yrjö Kilpinen, Jean Sibelius, Modest Musorgskij och Sergej Rachmaninov. Efter konserten talade tidningsrubrikerna sitt tydliga språk: ”Konungens lieddebut”. Lika välvillig var inte kritiken våren 1966, då Talvela uppträdde med Schuberts Winterreise, ett rätt våghalsigt företag. Talvela uppnådde stora segrar med lieder i alla de städer där han också uppträdde i basroller – London, Paris, Milano, New York, Chicago, San Fransisco och flera städer i Tyskland. Som pianist hade han ofta Ralf Gothóni, som hade en utmärkt förmåga att förstå Talvelas särart som sångare. 

Talvela var en man med stora visioner och starkt ledarskap. Han ville använda de erfarenheter och kunskaper som han fått som sångare på de internationella arenorna för att utveckla operan i Finland och även landets musikliv i allmänhet. ”Jag längtar efter att få visa för hela världen vilken kapacitet, originalitet och kraft mitt lilla folk har”, förklarade han som färsk konstnärlig ledare för operafestivalen i Nyslott 1972. Med Talvela i ledningen skördade festivalen snart internationell berömmelse, och Talvela fick bevisa att hans tro på styrkan i Finlands musik inte varit utan grund. Trollflöjten, Aulis Sallinens Ryttaren, Boris Godunov, De sista frestelserna och Don Carlos var stora succéer, som också väckte omfattande internationell uppmärksamhet. 

Talvelas legendariska period i Nyslott slutade 1979. Han föreföll då vara rätt lättad över att få lämna chefsposten och en utmattande kamp mot politiska beslutsfattare, en oskiljaktig del av chefsuppdraget, och han hade börjat tala om att dra sig tillbaka. Han ville också trappa ned sina internationella uppdrag och koncentrera sig på att bruka jorden på gården Inkilänhovi, som han köpt i Juva. 

Talvelas benägenhet till pessimism närdes av hans många sjukdomar. År 1974 drabbades han av akut diabetes och gikt. Under sin strålande internationella karriär besvärades han ständigt av allvarliga förkylningar, bronkiter och bihåleinflammationer. Talvelas benägenhet att ådra sig sjukdomar blev inte bättre av hans vana att med passion kasta sig in i allt han företog sig, oavsett om det handlade om att uppträda i en stor fursteroll eller sköta fåren på Inkilänhovi. 

Talvela var född ledare och profet, vilket uppenbarligen gjorde att han under hela 1980-talet längtade efter det inflytande som en chefspost skulle medföra. Därför var han troligen i hemlighet belåten med utnämningen till chef för Nationaloperan. Talvela utnämndes i början av 1989, och hans femårsperiod skulle börja i augusti 1992. Han hade stora planer, och han lovade att Nationaloperan under hans ledning skulle bli den ledande operascenen i Europa. Söndagen den 23 juli 1989 nåddes operakretsarna emellertid av en chocknyhet: Martti Talvela hade avlidit på lördagskvällen hemma på Inkilänhovi mitt under en lycklig familjefest – sin dotters bröllop. 

Talvela fick ett stort antal priser och utmärkelser, exempelvis Pro Finlandia-medaljen. År 1973 fick han statens konstpris. Han promoverades till filosofie hedersdoktor vid Helsingfors universitet 1977. 

Hannu-Ilari Lampila 

Martti Olavi Talvela, född 4.2.1935 i Hiitola, död 22.7.1989 i Juva. Föräldrar jordbrukaren Toivo Johannes Talvela och Nelly Ester Pennanen. Gift 1957 med Anna Johanna Kääriäinen. 

PRODUKTION. Maailma on kovin suuri. Red. A. Talvela (2000). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Aromäki, Elämäni on musiikki (1980); P. Hako, Unohtumaton Martti Talvela (2004); S. Heikinheimo, Martti Talvela. Jättiläisen muotokuva (1978); A. Kanto, Talvela (2010); H.-I. Lampila, Suomalainen ooppera (1997); P. Savolainen, Balladi Olavinlinnan oopperajuhlista (1995); P. Savolainen, Ooppera suomalaisen kulttuuri-identiteetin rakentajana (1999); P. Savolainen, Martti Talvela (2007); A. Talvela, Aina on polku eessä (1999). 

BILDKÄLLA. Talvela, Martti. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4377-1416928956983

Upp