Författaren Timo K. Mukka dök upp som en meteor på den finska litteraturens stjärnhimmel. Hans naturfriska debutroman Jorden är en syndig sång beskriver invånarna i en liten lappländsk by, som domineras av sina primitiva instinkter. Under sex års tid, 1964–1970, publicerade Mukka nio böcker, resultatet av ett intensivt skapande arbete.
Mukkas romaner rör sig över vidsträckta områden och skildrar olika levnadsöden, men tematiskt är de väl sammanhållna: ”Det lönar sig inte att skriva om något annat än kärleken och döden. Allt annat är sekundärt.” Så beskrev Mukka utgångspunkterna och motivkretsen för sitt skrivande i en intervju då hans sista roman, Kyyhky ja unikko (1970, Duvan och vallmon), utkommit. Den samtida kritiken karakteriserade ofta Mukka stereotypt som ”Den vilda Nordens Sexus”, men efter hand har man fått upp ögonen för djupare värden i hans produktion.
Med tiden har Mukkas originella och personliga stil uppfattats bättre men i det kulturella klimatet på 1960- och 1970-talen, som värderade samhällsengagemang och uppfattade konsten som ett medel för direkt påverkan, framstod den nordlige författarens poetiska språk och färgstarka figurer som exotiska. Sedan nya upplagor utkommit under 1980- och 1990-talen har Mukkas texter funnit nya läsare och kunniga tolkare bland ungdomen, t.ex. inom de fria teatergrupperna och amatörteatern.
När Timo K. Mukka föddes var hans föräldrar evakuerade i Sverige, medan tyskarna ödelade Lappland. Den mångsidigt konstnärligt begåvade Mukka bodde nästan hela sitt liv i byn Orajärvi i Pello kommun. Både den laestadianska väckelserörelsen och en kommunistisk lokalavdelning var verksamma i byn efter kriget. Inom familjen och släkten Mukka fanns intresse för båda verksamheterna. Såväl den ideologiska som den religiösa världsbilden fann en känslig klangbotten i Timo Mukka även om författaren i sin debutroman tog avstånd från väckelserörelserna i sina naturalistiska skildringar av laestadianernas möten.
Då han senare höll på att etablera sig litterärt blev Mukka medlem i Finlands kommunistiska parti (FKP) och skrev politiska programtexter i arbetartidningarna. Eftersom han var otålig av naturen och uppskattade sin rörelsefrihet var det dock svårt för honom att anpassa sig till den politiska rörelsens konformitetskrav. ”Varken kapitalistiska eller socialistiska bojor passar författarnas vrister”, argumenterade han i en av sina repliker om sitt förhållande till partierna. Initiativet till att inrätta s.k. kommunala författartjänster som Mukka lanserade i slutet av 1960-talet vittnar i varje fall om kulturpolitisk aktivitet. Under följande decennium förverkligades en liknande idé då man införde ett system med länskonstnärer i hela Finland.
Att Mukka redan i puberteten erbjöd olika förläggare sina dikter tyder på brådmogenhet hos den blivande författaren. Då han som fjortonåring i slutet av 1950-talet sände dikter till ett förlag, påpekade han att de inte behövde returneras om svaret blev nekande. ”Ni kan lika gärna bränna upp dem”, skrev han. Även hans studier vid Finlands konstakademis skola i början av 1960-talet kännetecknades av en ovilja till konstnärliga kompromisser. Mukka, som var en skicklig tecknare och använde starka färger, lät sig inte ledas av andra. Studierna avbröts efter ett läsår (1961–1962). Bland Mukkas kvarlåtenskap återfinns målningar, grafik och skulpturer som tydligt visar att han skulle ha haft förutsättningar att bli konstnär. Han har i stor utsträckning ägnat sig åt att avbilda personer.
De kortvariga studierna i Helsingfors fick en avgörande betydelse för Mukka, åtminstone i det avseendet att han fann sin blivande hustru. Timo och Tuula Mukka bildade familj i författarens hemby vid den tid romanen Maa on syntinen laulu (1964; Jorden är en syndig sång, 1975) blev klar och fick en förläggare. Förläggaren var K. J. Gummerus i Jyväskylä. Författaren, som sökte arbetsro för sitt skrivande, bosatte sig i Rovaniemi i början av 1970-talet. Mukka, som smitt nya litterära planer och gjort ett utkast till en stor historisk roman, avled emellertid i en hjärtinfarkt 1973, då han befann sig i en period av kraftfullt skapande. Han hade fått ett femårigt, statligt konstnärsstipendium som löpte från början av föregående år. Mukka fick aldrig sin ekonomi i balans, vilket också hans livsstil bidrog till.
Mukkas konstnärliga utveckling präglades av ett ständigt sökande och av nya utmaningar. Som prosaförfattare var han intresserad av en modern form och av ett kollagemässigt experimenterande. Hans berättarstil färgas av en stark symbolik, i hans sena författarskap av en surrealistisk associationsström. I hans romaner och noveller växlar ett emotionellt laddat uttryck med en objektivt hållen skildring. I sina arbeten kombinerar han dokumentär och legender och i sitt nyckfullt konstruerade uttryck kombinerar han sublima och vardagliga inslag. Sin mest personliga uttrycksform skapade han som författare till miniatyrromaner och noveller. Många av hans noveller tar upp gripande ämnen på ett nyanserat sätt, särskilt de som ingår i samlingen Koiran kuolema (1967, En hunds död).
Som diktare närmade sig Mukka Eino Leinos centrallyrik. Hans diktsamling Punaista (1966, Rött) var ålderdomlig till formen och vann inte gehör. I sin tematik erbjuder den emellertid en nyckel till den psykologiska beskrivning av ångestkänslorna som är typisk för Mukka. Mukkas sånger har tonsatts av bl. a. Jukka Linkola, Henrik Otto Donner och Heikki Laitinen.
Mukka prövade även på att skriva dramatik. Hans roman Sången om Sipirjas barn sattes upp som teaterpjäs 1972, och renderade författaren, tillsammans med Kalle Luotonen, ett statligt pris. Sin största framgång nådde Mukka då Jorden är en syndig sång 1973 filmatiserades med Rauni Mollberg som regissör. När han började skriva boken antog den i själva verket formen av ett filmmanus. Författaren deltog i dramatiseringen och följde aktivt med inspelningen av filmen som fick titeln Jorden är en syndfull sång.
Som konstnär påminde Mukka om Aleksis Kivi: ett snabbt uppflammande bloss som sedan slocknar. Liksom Kivi fick Mukka uppleva ekonomiska trångmål och konstnärliga motgångar, till och med smutskastning. ”Du är redan korsfäst, Timo K. Mukka” rubricerade tidningen Hymy en skandalartikel av författarkollegan Risto Juhani i slutet av 1972. Enligt Erno Paasilinna, som skrivit en biografi över Mukka, bidrog denna artikel till den fysiskt förfallne författarens förtidiga död. Mukkas anhöriga väckte åtal mot Hymy, vilket ledde fram till att den s.k. Lex Hymy stiftades två år senare, d.v.s. en lag som förbjuder spridandet av information som kränker privatlivet.
Juhani Niemi
Timo Kustaa Mukka, född 17.12.1944 i Bollnäs, Sverige, död 28.3.1973 i Rovaniemi. Föräldrar arbetaren Kustaa Eemil Mukka och Lyyli Elina Tuomi. Gift 1963 med Tuula Tellervo Pekkola.
PRODUKTION. Maa on syntinen laulu (1964; Jorden är en syndig sång, 1975); Tabu (1965); Täältä jostakin (1965); Laulu Sipirjan lapsista (1966; Sången om Sipirjas barn, 1976); Punaista. Runoja (1966); Koiran kuolema. Novelleja (1967); Ja kesän heinä kuolee. Kertomus sairaudesta (1968); Lumen pelko (1970); Kyyhky ja unikko (1970); Nuoruuden romaanit (1988).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Arvola, Eräitä fragmentteja Timo K. Mukan kirjailijakohtalosta. Suomalaisia kirjailijoita (1982); L. Kirstinä, Halkeamia. Tutkielmia lukijasta tekstin rakenteissa (1988); J. Niemi, Pohjolan kirjailijan kuolinkamppailu. Helsingin Sanomat 17.11.1974; E. Paasilinna, Timo K. Mukka. Legenda jo eläessään (1974); P. Rajala, Maa on syntinen laulu. Romaani ja tulkinta (1973); P. Tarkka, 86 författarporträtt, Timo K. Mukka. Författare i Finland (1983); Timo K. Mukka 1944−1973. Red. R. Kuusikko (1996).
BILDKÄLLA. Mukka, Timo K. Uusi Suomis bildarkiv.