Risto Jarva var en av sin tids mest framstående filmskapare. Hans konstnärsgärning inföll vid en tid då de gamla filmstudiorna höll på att avsluta sin verksamhet och statens ekonomiska stöd till inhemska filmprojekt ännu inte hunnit etablera sig. Jarva valde således att göra sina filmer som oberoende producent och regissör. Han inledde sin karriär som förnyare, fortsatte som samhällskritiker och vann med sina tre sista filmer även den stora publikens erkänsla.
Risto Jarva föddes och växte upp i Helsingfors, i en lägenhet på Topeliusgatan vid Tölö torg. När Risto var 8 år gammal, dog modern i tuberkulos. Han var ett ensamt barn, ständigt upptagen av egna lekar och göromål. Vid 12 års ålder blev han intresserad av att fotografera och anförtroddes redan under gymnasietiden fotograferingen av samtliga klassfotografier vid sin skola Apollon yhteiskoulu.
Jarva blev student 1954 och började i sin fars fotspår studera vid Tekniska högskolan, där han utexaminerades som ingenjör i kemi 1964. Han fortsatte med fotograferandet under studietiden och började inom ramen för teknologernas filmklubb Montaasi även göra smalfilm. Jarva var dessutom aktiv inom studentkåren och var chefredaktör för tidskriften Teekkari (Teknologen) 1960–1961. För kortfilmen Työtä Ylioppilasteatterissa (1961, Arbetet inom Studentteatern), en samproduktion med nämnda teater, erhöll Jarva statens filmpris.
Risto Jarva regisserade sin första långfilm Dag eller natt (1962) tillsammans med Studentteaterns chef Jaakko Pakkasvirta, och filmen blev färdig inför Tekniska högskolans studentkårs 90-års jubileum. Dag eller natt blev även den belönad med statens filmpris. Filmproduktionen sköttes av det för ändamålet grundade aktiebolaget Filminor Oy, vars aktiemajoritet till en början innehades av studentkåren. Filminor kom senare under Jarvas ledning att stå som producent för alla hans kommande filmer. År 1964 inledde Jarva ett samarbete med komikern Pertti ”Spede” Pasanen, och regisserade tillsammans med Pasanen och Pakkasvirta filmen X-Baronen.
Lyckospelet (1965) var den första film Jarva regisserade på egen hand; den återspeglade den franska nya vågen, 1960-talets estetiska radikalism. Filmen förebådade också en typ av social radikalism, som i och med Jarvas nästa verk, En arbetares dagbok (1967), fick sitt genombrott på den inhemska filmduken. Filmen sågs som en landvinning, och man talade om den som den första arbetarfilmen och som en av de viktigaste filmerna under det ”engagerade årtiondet”.
I de filmer som följde behandlade Jarva samhällsfenomen som han ville undersöka. Rosornas tid (1969) målar upp en framtidsskildring i skenet av revoltens år 1968. Bensin i blodet (1970) ger en kritisk bild av bilkulturen. När himlen rasar (1972) handlar om en människa som faller offer för sensationspressen och En mans krig (1973) om en småföretagares öde. I sina tre sista filmer återvände Jarva till komedin. Med dem lyckades han dryfta djuplodande problem samtidigt som han nådde ut till de breda folklagren. Mannen som inte kunde säga nej (1975) är en fars- och slapstickliknande skildring av en villagemenskap och Solskenande (1976) berättar om de finländska turisternas leverne på solsemester i södern. Jarvas sista film, Harens år (1977), är en bearbetning av Arto Paasilinnas roman med samma namn. Filmen ställer frågor om den mänskliga existensens grundvillkor och utgör ett slags syntes av de många genrer och tematiska strävanden Jarva prövat.
Risto Jarva omkom i en bilolycka på väg hem från premiärfesten för Harens år. Han blev endast 43 år gammal. Vid sidan av filmskapandet fungerade han även som konstnärsprofessor i film 1970–1975, som ordförande för filmpolitiska kommittén 1970–1974, samt som överlärare på film- och tv-linjen vid Konstindustriella högskolan från 1975 fram till sin död.
Jarva inledde sin karriär som regissör under en period då de gamla filmbolagen höll på att lägga ner sin produktion och den finska filmens publikunderlag krackelerade, bland annat till följd av televisionens frammarsch. Den nya generationens filmbolag, som Jarvas Filminor, var tvungna att börja snart sagt från noll och skrapa ihop pengar för en produktion i taget. Verksamheten var kortsiktig och till en början beroende av statliga filmpriser, senare av bidrag från Finlands filmstiftelse. Stiftelsens verksamhet antog sina nya former först samma år som Jarva gick ur tiden, 1977. Dessa brytningstidens svårigheter fick Jarva uppleva både som småföretagare, filmpolitiker och konstnär.
Genom sitt fotograferande, sina kortfilmer och andra kulturella intressen blev Risto Jarva i allt högre grad integrerad i 1950-talets estetiska radikalism, ur vars grogrund 1960-talets sociala radikalism växte fram. Jarvas repertoar omhuldade allt från dokumentär till fantasi, och hela hans karriär genomsyras av ett slags avantgardism. Hans experiment med fantasi och djupdimension kunde i vissa fall integreras på ett mindre iögonenfallande sätt, men de finns med även i de mest konventionella alstren. Sålunda innehåller även Jarvas komedier klippningar, bilder, ljud- och bildkombinationer samt skikt av medvetandeströmmar som man sällan påträffar i mer medelmåttiga underhållningsfilmer.
Tematiken i Jarvas produktion kretsar kring dikotomier som landsbygd och stad, natur och teknologi, det förgångna och framtiden, den enskilda människans medvetande och samhällets organismer, kärlek och död. Filmerna blir ett slags upptäcktsresa till 1960- och 1970-talets Finland, med alla dess miljöer, yrkesliv och nöjen, den tidens stora sociala strukturomvandlingar, människors grubblerier och drömmar.
Jarva var både ingenjör och konstnär; som filmregissör var han en brobyggare mellan teknik och humanism. Kontrasten mellan en förvrängd teknologisk kultur och ett naturligt sätt att leva återspeglas i de flesta av hans filmer, och han drar sig inte för att visa hur dåligt en människa kan må i en värld av teknologi och byråkrati, effektivitet och utnyttjande.
Den gemensamma nämnaren för Jarvas filmer är människan i förhållande till den miljö hon lever i. Redan i tidiga filmer som Dag eller natt och X-Baronen behandlas kontrasten mellan den orörda naturen och en främmande kultur, medan Lyckospelet ställer en destruktiv stadsplanering mot den enkla människans behov. Ännu i dokumentärfilmerna Boendet och naturen (1965) och Kaupungissa on tulevaisuus (1967, Framtiden finns i staden) är Jarvas syn på människans förhållande till sin miljö optimistisk, något som i hans senare filmer kom att förändras. Människans valmöjligheter blir gradvis färre, för att i Harens år ha nått sin kulmen i form av en fängelselik stad, och en teknik som i stället för att befria människan har vänt sig emot henne. Filmens huvudperson flyr ut i naturen, bara för att märka att denna utväg endast är illusorisk. Jarvas resonemang var att människan är en del såväl av naturen som av samhället och att hon inte utan våld kan avskiljas från någondera.
Vid sidan av Jörn Donners kosmopolitiska smidighet, Erkko Kivikoskis känsliga iakttagelseförmåga, Rauni Mollbergs urkraft och Mikko Niskanens inlevelsefulla skådespelarregi, framstår Risto Jarva som en intellektuell, inåtvänd och på ett finskt sätt sävlig filmskapare inom 1960- och 1970-talets inhemska film. Risto Jarvas kraft står i stället att finna i formen och strukturen, helhetssynen, tematikens soliditet och utveckling, samt i det målmedvetna sökandet.
Sakari Toiviainen
Risto Antero Jarva, född 15.7.1934 i Helsingfors, död 16.12.1977 i Helsingfors. Föräldrar diplomingenjören Rafael Jarva (ursprungligen Jakobsson) och Margit Häggström. Gift 1964 med filosofie magistern Hilkka Marjatta Pyysalo.
VERK. Regisserat följande filmer: Dag eller natt (1962; tills. med J. Pakkasvirta); X-Baronen (1964; tills. med J. Pakkasvirta och S. Pasanen); Lyckospelet (1965); En arbetares dagbok (1967); Rosornas tid (1969); Bensin i blodet (1970); När himlen rasar (1972); En mans krig (1974); Mannen som inte kunde säga nej (1975); Solskenande (1976); Harens år (1977). Se även S. Toiviainen, Risto Jarva (1983).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Alho, Risto Jarvan värikomediat. Suomen Kansallisfilmografia 8 (1999); Suomen Kansallisfilmografia 7 (1998); S. Toiviainen, Risto Jarva (1983).
BILDKÄLLA. Jarva, Risto. Foto: Ilpo Lukus. Uusi Suomis bildarkiv.