Jarno Pennanens föräldrar var skådespelaren och charmören Aarne Orjatsalo och författaren Ain’Elisabet Pennanen. Han föddes utanför äktenskapet och hans liv präglades från början av offentliga skandaler och sensationer. Pennanen var verksam på de yttre kanterna av den politiska arenan, men han är främst känd som vänsterjournalisten som både beskrev och deltog i den finländska samhälls- och kulturutvecklingen. Stiltje var ingenting för honom.
”Både vänner och fiender har i smått anklagande ton undrat varför jag så självklart anser mig höra hemma i offentligheten, och då har jag brukat svara att jag föddes i den, att jag inte kunde hjälpa det.” Så karaktäriserade författaren, tidningsmannen och debattören Jarno Pennanen sitt förhållande till sitt offentliga jag i memoarerna Tervetultua, tervemenoa (1970, Välbekommet, ajöss).
Modern och författaren Ain’Elisabet Pennanen var en rastlös själ och lärde Jarno att hata sin far, den charmerande hjälteskådespelaren Aarne Orjatsalo, att hysa nietzscheanska övermänniskoideal och uppträda som underbarn med recitation vid skyddskårsfester. Jarno Pennanens skriftställarskap började redan när han som 17-åring var biträdande redaktör på Tammerforstidningen Aamulehti. Därefter tjänstgjorde han två år vid en annan Tammerforstidning, Tampereen Sanomat, och sedan fyra år som nyhetsredaktör på Aamulehti igen; dessutom ansvarade han för konst- och teaterkritiken. Vid sidan av tidningsarbetet framträdde Pennanen flitigt som festtalare vid Birkalands skyddskårsorganisationers evenemang. År 1930 flyttade han till Helsingfors och blev nyhetsredaktör vid Uusi Suomi.
Under sin tid vid Aamulehti gjorde Pennanen flera resor till Centraleuropa, bl.a. till Frankrike och Österrike, där han bekantade sig med strömningarna inom den moderna konsten. Han skrev entusiastiska och omfattande översikter om dessa och grundade 1928 ett eget kulturpolitiskt språkrör, tidskriften Jokaviikko. Den blev kortvarig men öppnade delvis vägen för tidskriften Tulenkantajat, det finska språkröret för modernismen. I Jokaviikko presenterade Pennanen den österrikiske greven Coudenhove-Kalergis idé om Paneuropa. Pennanen var även en av grundarna av Finlands paneuropeiska förening och dess sekreterare under ett par års tid.
Fredstanken och idén om att förena de paneuropeiska folken fjärmade Pennanen från de äktfinska och militaristiska idealen och ledde honom in på det internationella. Även hans samhällspolitiska uppfattning blev radikal. Därigenom blev han en av grundarna av föreningen Hiilet 1931 med den franska Clarté-rörelsen som förebild. Föreningen arbetade för samhällsradikalism och ett positivt förhållande till Sovjetunionen. Till grundarna hörde förutom Pennanen bl.a. Katri Vala, Iris Uurto och Armas Heikel. Hiilet drogs in redan följande år som kommunistisk och samtidigt avskedades Pennanen från sin tjänst vid Uusi Suomi.
Pennanen blev bekant med de vänsterintellektuella inom Akateeminen Sosialistiseura (Akademiska Socialistsällskapet, ASS) och kulturtidskriften Soihtu, framför allt med Mauri Ryömä och Elvi Sinervo. Han fördjupade sig i marxistisk litteratur och blev alltmer vänstersinnad; verksamheten med arbetslösa i Helsingfors lärde honom hur samhället fungerade i praktiken. Via den fackföreningsaktive Viljo Suutari fick Pennanen kontakt med illegala kommunister, och i slutet av 1932 grundade han litteraturtidskriften Kirjallisuuslehti, som finansierades av Finlands kommunistiska parti (FKP). Tidningens upplaga blev aldrig stor, men skribenterna var kompetenta och djärva både i sina samhällspolitiska och kulturpolitiska ställningstaganden. Två år senare blev Pennanen medlem i FKP. Men han var för rastlös och snabb för att passa in i ett schematiskt kommunistiskt mönster. Tidningens finansiärer hade svårt att acceptera t.ex. Pennanens iver att presentera den franska surrealismen och Picassos kubistiska konstverk på ett positivt sätt; i Sovjetunionen var ju den europeiska modernismen dömd som icke-marxistisk formalism och betraktades som dekadent konst. Det var dock svårt att polemisera mot Pennanen eftersom han var beläst, hade kunskap och ett djupt och brett synsätt. Allt detta tillsammans med hans originella sätt att tänka och förmåga att snabbt kasta sig in i allt nytt garanterade honom auktoritet bland litteraturtidskriftsfolket. Han behärskade också det muntliga bättre än sina arbetskamrater och var en mästare i både diskussions- och argumentationskonst.
Kirjallisuuslehti slutade utkomma 1938, då FKP upphörde med finansieringen. Pennanen var utan arbete och inkomster, oro rådde i Europa och ett nytt världskrig var hotande nära. Tidigare arbetskamrater och meningsfränder hade svårt att acceptera hans nya skandinaviska intressen, som han odlade i den socialdemokratiska tidningen Suomen Sosialidemokraatti som kåsör under pseudonymen Tiimalasi (Timglaset). Ännu svårare var det att smälta det faktum att Pennanen i november 1939 uppträdde som talare vid evenemanget Maan turva (Landets säkerhet) tillsammans med Akademiska Karelen-Sällskapets Matti Kuusi. Den nya orienteringen var honom inte till någon hjälp eftersom han redan sommaren 1940 måste lämna Suomen Sosialidemokraatti och ta anställning som tjänsteman vid Helsingfors arbetsförmedling. Som ett resultat av krav från skyddskårskretsar avskedades han rätt snart som ”heloit”, d.v.s. anhängare av Johan Helo, som i egenskap av medlem i socialdemokratiska partikommissionen hade stött Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen. Under ett par års tid skrev Pennanen i dagstidningen Helsingin Sanomat under pseudonymen Antti Puuhaara och Vääräpuu, men i maj 1943 anhölls han och fängslades i samband med fallet Hella Wuolijoki. Wuolijoki anklagades för spioneri och landsförräderi, och bland hennes intellektuella vänner drogs även Pennanen in i härvan.
Efter andra världskriget hade Jarno Pennanen kulturuppdrag inom Samfundet Finland–Sovjetunionen. Det gällde att gestalta en ny kultur- och samhällspolitisk riktning för Finland. Han verkade därtill som redaktör vid olika vänstertidningar och som dramaturg och regissör vid Suomen Työväen Teatteri (Finlands arbetarteater) med mera – men representerade inte kommunisterna utan Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). I början av 1953 utnämndes han till chefredaktör för tidningen Vapaa Sana efter att Raoul Palmgren blivit avskedad. När Vapaa Sana och Työkansan Sanomat gick samman 1956 till Kansan Uutiset var han under ett års tid dess chefredaktör. Men avslöjandena från Stalins maktperiod fördjupade också den finländska vänsterns inre konflikter och drev tidigare partitrogna i opposition. Så gick det också för Jarno Pennanen, som blev den kommunistiska rörelsens dissident och stränga kritiker. Han gav ut tidskriften Tilanne som blev smädad och hatad bland finländska klassmedvetna kommunister – de värsta anklagelserna hävdade att Pennanens tidning finansierades av en västerländsk underrättelsetjänst.
Jarno Pennanen publicerade sina första dikter 1932 i provnumret av Kirjallisuuslehti, men hans debutsamling Rivit (Raderna) utkom först fem år senare. Trots att han varit en mycket viktig person i den vänsterorienterade författarorganisationen Kiila, som grundades 1936, betraktade man honom inte riktigt som författare. I sin bok Kapinalliset kynät (De upproriska pennorna) sammanfattade Raoul Palmgren det förvirrade mottagandet av Pennanens debutsamling med frågan: ”Vilket samband hade de aforistiskt komprimerade, subjektiva, exklusiva dikter i Rivit med Pennanens populistiska journalistik och retorik?” Vid en observant läsning återfinner man både diktarens egen konfliktfyllda problematik och hela 1930-talets spända atmosfär i de korta, täta raderna.
Åren efter andra världskriget var en produktiv tid för Pennanen som författare; han publicerade fyra diktsamlingar på 1940-talet. Det minimalistiska, koncentrerade, en aning hermetiska uttryckssättet var besläktat med 1950-talets slutna diktning och sparsmakade bilder, men den forskning som behandlar den efterkrigstida modernismen har nöjt sig med att bara nämna honom i förbigående. Inte förrän hans samlade dikter, även de med titeln Rivit, utkom 1966 fick han de första analytiska recensionerna och erkänsla.
Jarno Pennanens verksamhet och idéer låter sig inte inordnas i någon kategori, och det är heller inte lätt att profilera honom vare sig som författare, tidningsman eller politisk aktör. Lika kontroversiellt var också hans liv. Hans bohemiska livsföring och erotiska äventyr var som en kopia av det liv hans far skådespelaren och charmören och hans mor författaren levt. Som kvinnotjusare lämnade han inte ens sina bästa vänners äktenskapliga lycka i fred; han hade till exempel en offentlig kärleksrelation med författaren Elvi Sinervo. Den har fått sin plats i litteraturen i Pennanens diktsamling Lähtemättömiä kirjeitä (1947, Osända brev), dagboksverket Tervetultua, tervemenoa (Välkommen, ajöss) och i några av Elvi Sinervos dikter. Hans längsta relation var hans andra äktenskap, med författaren Anja Vammelvuo.
Orjatsalo-Pennanens konstnärliga begåvning har förts vidare också till Jarno Pennanens barn: dottern från det första äktenskapet, Raiku Harpf (född 1928), är regissör vid Radioteatern och sonen från det andra äktenskapet, Jootarkka Pennanen (född 1946), är likaså välkänd som teaterregissörer.
Kalevi Kalemaa
Jarno Elisar Pennanen, född 8.10.1906 i Helsingfors, död 24.7.1969 i Viljakkala. Föräldrar skådespelaren, författaren Aarne Orjatsalo (tidigare Riddelin) och författarinnan Ain’Elisabet Pennanen. Gift med (1) Irja Esteri Virta 1927, (2) författarinnan Anja Leila Hemmikki Vammelvuo (född Vuorenheimo) 1946.
PRODUKTION. Rivit (1937); Elokuun päivä. Runoja (1944); Jeremian murhe. Runosarja (1945); Tomun kimallus. Tankoja ja aforismeja (1945); Lähettämättömiä kirjeitä (1947); Vesillelasku. Runoja ja mietteitä (1960); Suloisessa Suomessamme. Viisinäytöksinen näytelmä (1962); Sairaalapäiväkirja/Unto Koistinen (1965); Rivit. Kootut runot (1966); Tervetultua tervemenoa. Jarnon saaga I−II (1970); Kulunut kultaviitta (1971); Orimattila 35 (1972).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Miten kirjani ovat syntyneet. Red. R. Rainio (1969); R. Palmgren, Ihminen elää jatkuvasti teoissaan. Kansan uutiset 8.8.1969; R. Palmgren, Kapinalliset kynät. Itsenäisyysajan työväenliikkeen kaunokirjallisuus II−III (1984); R. Palomeri, 30-luvun kuvat (1953); J. Pennanen, Minun 30-lukuni. Ilon ja aatteen vuodet (1965); A. Sinervo, Aikamme ihmisen tulkki. Piirteitä Jarno Pennasen lyriikasta. Kirjailijaryhmä Kiilan albumi VII (1956); P. Tarkka, Jarno, tuhatsilmä. Helsingin Sanomat 22.11.1970; R. Velling, Proletaarirunoilijoita ja vasemmistoradikaaleja. Suomen kirjallisuus VI (1967).
BILDKÄLLA. Pennanen, Jarno. SKS/Litteraturarkivet.