Kari Rydman kan på goda grunder kallas för en renässansmänniska inom det finländska kulturlivet. Som kompositör sträcker sig hans skala från barock och experimentell konstmusik till folkmusik och visor. Rydman har dessutom verkat som musikpedagog, körledare, kulturjournalist, kåsör, programvärd för en litteraturfrågesport på tv och som flitig kulturdebattör.
Kari Rydman föddes i en tjänstemannafamilj i Helsingfors. Han sysslade med att komponera musik redan som skolpojke, men hans egentliga karriär kom igång i slutet av 1950-talet. Som kompositör tog Rydman avstamp i modernismens tradition. Han tog intryck av 1800-talets romantik, avantgarde, elektronisk musik, jazz och populärmusik. I sina verk använde han collage, citat och stilallusioner. Tillsammans med Henrik Otto Donner och Erkki Salmenhaara ordnade han i början av 1960-talet fartfyllda musikhappenings, som den äldre kritikerkåren föraktfullt döpte till barnkammarkonserter.
Även om Rydman tog avstånd från 1960-talets politiska radikalism, deltog han som musikskapare i den kulturella omvärdering som pågick. Rydman och Kaj Chydenius var de mest framträdande företrädarna för de kompositörer som började ifrågasätta den spänningsfyllda motsättningen mellan seriös och lätt musik. Rydman fortsatte aktivt komponera orkester-, kammar- och körmusik, men han fann det redan på 60-talet naturligt att skriva också lättare musik. Bl.a. sångerna ”Mitä sanoisin sinulle tänään” (Vad ska jag säga dig idag), ”Kaunein uni” (”Den vackraste drömmen”), ”Elämä on kaunis” (”Livet är så vackert”) och ”Kanttorin jenkka” (Kantorns schottis) lever kvar som mindre klassiker inom skolundervisningen och i allsångssammanhang. Just visorna, som i Rydmans fall träffande har beskrivits som finska chansons, har bidragit mest till den offentliga bilden av tonsättaren. Skivan Niin kaunis on maa (1976, Så skön är vår jord) fick rentav en guldskiva, mycket tack vare den intensiva titelsången, som skrevs till minne av en elev som dött i en trafikolycka. Vad texterna beträffar har Rydman specialiserat sig på att tonsätta sin favoritdiktare Aaro Hellaakoski. Rydman har också själv skrivit många sångtexter.
Utöver självständiga kompositioner har Rydman skrivit teater- och filmmusik. Han belönades med en Jussistatyett, den finländska motsvarigheten till Oscar, för musiken till kortfilmerna Friktion (1964) och Milka (1980). Barn och ungdomar har spelat en viktig roll under Rydmans karriär. Han har skrivit ett stort antal barnsånger, och särskilt hans visor kännetecknas av ett bildspråk som anspelar på barndom och oskuld. Rydman började 1957 som musiklärare i Helsingin yhtenäiskoulu. År 1977 flyttade han till Valkeakoski och började undervisa vid det lokala arbetarinstitutet.
Efter flytten till Valkeakoski har Kari Rydman kritiserat kulturlivets Helsingforscentrering och tagit ställning för landsbygden och lokalkulturen, samtidigt som han uppträtt i rikstäckande massmedier. Rydman började på 1980-talet göra omfattande radioserier om musikens historia, och i slutet av 1990-talet återvände han till tv. Han hade redan på 60-talet haft ett eget tv-program, och nu blev han värd för litteraturfrågesporten ”Juupas eepos”, ett koncept som han själv utvecklat. Den breda verksamhetsskalan säger i sig det väsentliga om Kari Rydman: han är en kulturperson som står främmande för alla krav på specialisering. För honom innebär bildning framför allt en mångsidig nyfikenhet på livet.
Janne Mäkelä
Kari-Walter Rydman, född 15.10.1936 i Helsingfors. Föräldrar verkställande direktören, ekonomen Niilo Rydman och lektorn, filosofie magistern Elsi Levonius. Gift med (1) specialläraren Paula Sirkka Inkeri Harve 1958, (2) rektorn Elisse Helena Heinimaa 1975.
VERK. Orkestermusik bl.a.: Sérénade à Djamila Boupacha (1962–1963); Syrinx (1964); Symphony of the Modern Worlds (1968); DNA (1970); Idyll (1992); miniatyroperan Slottsmordet (1973). Körverk bl.a.: Ken valvoo, pääsee mukaan (1988); Neitsyt Maarian virsi (1995–1997); Alpha & Omega (1999–2000). Dansverk: Väki ilman valtaa (1974); Salka valka (1977). Skådespelsmusik: Poikkeus ja sääntö (1965); Se tavallinen tarina (1968). Musik till filmerna: Dag eller natt (1962); Lyckospelet (1965); Förbjuden bok (1965); En arbetares dagbok (1967); Antti Puuhaara (tills. med M. Pokela, 1977); Milka (1980); Pessi och Illusia (tills. med A. Hytti, 1984). Sånger bl.a.: ”Barn, gråt ej”, ”Dagen svalnar mot kvällen”, ”De som dog små”, ”Drömmen om sällhet”, ”Fiskaren sjunger i sin båt om kvällen”, ”Fridsböner i aftonens lugn”, ”Medaljongen”, ”Niin kaunis on maa”, ”Tule kanssani alttarille”, ”Under rönn och syren”, ”Viatonten valssi”.
PRODUKTION. Sävelten maailma (red. O. Talvitie & K. Rydman, 1956); Mestarien musiikkia (1962); Ihmisen ääni (1979); Pakinoita (1996).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Heiniö, Suomen musiikin historia IV. Aikamme musiikki 1945−1993 (1995); P. Jalkanen, Pohjolan yössä. Suomalaisen kevyen musiikin säveltäjiä Georg Malmstenista Liisa Akimofiin (1992); T.-L. Varis, Kari Rydman – sivistynyt ihminen lavealla tiellä. Anna 38/1999.
BILDKÄLLA. Rydman, Kari. Uusi Suomis bildarkiv.