Jacob Bremer var under 1700-talet en av de mest framstående köpmännen i Åbo och hela Finland. Han har kallats ”den finska utrikeshandelns fader” och var även en mångsidig industriman. Hans framgångar gjorde honom också till Finlands rikaste man.
Till följd av stora nordiska kriget var näringslivet i Åbo lamslaget ända fram till 1740-talet. Många av de ledande borgarna hade dött och de flesta hade förlorat sina förmögenheter. Läget erbjöd möjligheter för nya, energiska företagare.
Jacob Bremer föddes 1711 i Västerås. Efter trivialskolan fick han en tjänst vid länsstyrelsen i Västerås. Han lämnade ämbetsmannabanan 1727, då hans halvbror Frans Kock erbjöd honom att bli bodbetjänt i Åbo. Enligt handelsreglementet av 1734 skulle den som ämnade bli köpman i likhet med blivande hantverkare genomgå en elva år lång lärotid i en borgares handelshus, innan han kunde grunda ett eget företag. Bremer hade fullgjort sin lärotid och skaffat sig både förmögenhet och ställning 1737, då han inledde sin bana som självständig köpman. Under lilla ofreden 1741–1743 flyttade Bremer sitt handelshus till Stockholm, men återvände till Åbo efter fredsslutet.
Köpmännens verksamhet var strängt reglerad under 1700-talet. I Åbo fanns det särskilda handels- eller storborgare och så kallade finska borgare. De finska borgarna bedrev främst minuthandeln med livsmedel och kustseglation och kontrollerade också seglationen till Stockholm. Storborgarna bedrev utrikeshandel, och deras privilegier var mer omfattande än småborgarnas, i och med att de också kunde etablera sig som redare och fabrikörer. Handelsborgarna bedrev i första hand partihandel, men också minuthandel med varor de själva importerade eller tillverkade i egna fabriker.
Jacob Bremer ägnade sig främst åt utrikeshandel. Han importerade salt och socker, vin, kryddor och andra kolonialvaror och s.k. kramvaror. Bremers handelsförbindelser sträckte sig över hela Europa och ända till Amerika och Fjärran Östern. Han hade nära affärsförbindelser med handelshus i Lübeck, Hamburg, Amsterdam, London, Bordeaux, Lissabon, Cádiz, Malaga, Marseille, Genua och Venedig. Om hans stora förmögenhet vittnar att han också var delägare i några banker i Stockholm och i Göteborg. Han ägde därtill aktier i Ostindiska kompaniet, det mest framgångsrika företaget i det svenska riket under 1700-talet.
Bremer blev vid sidan om Anders Baer den största redaren i Åbo under 1700- talet, och var också delägare i stadens båda skeppsvarv. Han vinnlade sig om förutsättningarna för handelssjöfarten och hörde till grundarna av Åbo sjömanshus. Under årens lopp ägde han tre fartyg och var delägare i 21 andra, samtliga i fjärrtrafik. Han ägde också andelar i segelfartyg i andra städer. På grund av de stora risker som var förknippade med sjöfarten ägdes fartyg nästan alltid av ett s.k. partrederi med ett stort antal delägare. Oftast var Bremer också huvudredare, vilket innebar att han skötte partrederiets korrespondens och organiserade fartygens handelsresor.
Handelssjöfarten i Åbo upplevde ett kraftigt uppsving från 1730-talet. Borgarna rustade fartyg som seglade till Spanien, främst för att hämta salt. Av särskild betydelse för Bremers affärer var två fartyg som han ägde ensam under 1760- och 1770- talen, och som årligen fraktade råvaror från Bordeaux till hans sockerbruk.
I sin tjänst hade Bremer en av de främsta skepparna i Åbo, Petter Claesson, som en gång seglade ända till Haiti för att hämta ett parti socker. Claessons arkiv har bevarats och i det också Bremers detaljerade anvisningar till skepparen. Ägaren visste var hans skepp befann sig, och kunde skicka post till sin kapten och meddela nya varubeställningar och ge anvisningar om olika hamnar på vägen. Anvisningarna kunde också gälla mera ljusskygga uppdrag: i ett brev från 1768 ber Bremer kapten Claesson att hämta vin från Bordeaux och anteckna det som ”fransk lera”. För att smuggelgodset inte skulle upptäckas skulle tunnorna inte ställas överst, men inte heller längst ner. Bremer uppmanar också sin kapten att endast deklarera hälften av sockerlasten.
När Bremer blev självständig handelsman blev han också industriidkare. I början av 1738 arrenderade en grupp handelsmän från Åbo masugnen på Tykö bruk i Bjärnå och hammarsmedjan i Kirjakkala. Bremers delaktighet i järnindustrin upphörde fem år senare, när masugnens arrendetid gick ut. Under följande årtionde koncentrerade han sig på handeln och började aktivt ägna sig åt industriföretag igen först vid slutet av 1750-talet.
Tillsammans med tre andra köpmän i Åbo fick Bremer 1756 privilegium för ett sockerbruk. Stadsarkitekten Christian Friedrich Schröder ledde uppförandet av en stor, fem våningar hög fabriksbyggnad i tegel vid Ågatan. Produktionen inleddes två år senare. Bremer löste så småningom in delägarnas andelar i fabriken, som helt uppenbart var ett mycket framgångsrikt företag. År 1757 köpte Bremer en tredjedel av Åviks glasbruk i Somero, och snart växte hans andel till hälften.
Under 1700-talet blev sågade trävaror Finlands viktigaste exportvara. De finbladiga s.k. holländska ramsågarna spreds under seklet till kusttrakterna. Dessa flerbladiga sågar var betydligt effektivare än de gamla en- eller grovbladiga sågarna. Huvuddelen av sågvarorna exporterades till västra Europa, där det rådde brist på virke. Sågindustrin erbjöd uppenbara möjligheter och det var knappast någon överraskning att Bremer, som idkade utrikeshandel, skaffade sig andelar i sågar, först i Luvia, grundad 1756. I samma trakt låg sågen i Kauvatsa kapell i Vittis (grundad 1757), som Bremer köpte hälften av 1761. Han ägde också hälften av Koski såg, grundad 1762 i anslutning till Åviks glasbruk.
Bremer satsade allt mer på industriföretag under 1760-talet. Han var en av grundarna av Åbo nya tobaksfabrik 1763 och var också delägare i den gamla tobaksfabriken under 1770- och 1780-talet. Bägge manufakturerna var framgångsrika. En del av råtobaken importerades, en del odlades i stadens omgivningar. I enlighet med den ekonomiska politiken, som ville gynna inhemska råvaror, hade kronan redan 1745 förpliktat stadens borgare att odla tobak, och ett år senare var det Bremer som jämte en annan borgare organiserade tobaksodlingen
Bremer fick 1762, tillsammans med Hans Henrik Wittfooth, privilegium för Järvenoja pappersbruk i Aura, som inledde sin verksamhet 1765. Produktionen var anspråkslös och papperet av dålig kvalitet. Företaget var dock av betydelse för Bremers nästa projekt. Tillsammans med Johan Christopher Frenckell arrenderade han 1765 Åbo akademis tryckeri för tjugo år framåt. Samtidigt fick delägarna ensamrätt på finska psalmböcker och katekeser, den mest sålda litteraturen i Finland vid denna tid.
Sämst av Bremers industriföretag klarade sig ett sidenväveri i Åbo, där produktionen inleddes 1761. På några herrgårdar i närheten av staden, bland annat på Brinkhall på ön Kakskerta, grundades mullbärsträdsodlingar som skulle producera råvara. De kalla vintrarna satte emellertid snabbt stopp för försöket. När mössorna kom till makten vid riksdagen 1765–1766, hamnade hattarna, som i sin ekonomiska politik hade understött manufakturerna, i opposition. Sidenväveriet förlorade stödet från kronan och man var tvungen att lägga ned företaget 1768. I Bremers lager fanns då en stor mängd svårsålda sidentyger. Bättre framgång hade hans buldan- eller segelduksväveri i Åbo, som fick koncession 1780.
En annan typ av industri representerade Kuppis tegelbruk, som Bremer ägde en andel i från 1770-talet. I Åbo fanns vid 1780-talets början sammanlagt tre tegelbruk som hade en så stor produktion att en del gick på export. Bremer lät 1775 bygga ett mälteri i staden. Efterfrågan på öl var stor, eftersom Gustav III hade förbjudit husbehovsbränningen 1772 och infört statligt monopol genom kronobrännerierna 1775.
Under 1700-talet skaffade sig borgarna också jordegendomar, och fick på så sätt tillgång till jordbruksprodukter både för eget bruk och för försäljning. Skogen gav tillgång till råvara för industrierna. Samtidigt utvidgade borgarna sin inflytelsesfär utanför hemstaden. Bremer deltog aktivt i jordanskaffningen. I anslutning till industriföretagen skaffade han sig ägor i Somero, Kauvatsa och Vittis. Dessutom ägde han bl.a. sätesgårdarna Raadelma och Tuorla i Pikis, Moisio i Lundo och Hulkkio i S:t Karins.
I de flesta manufakturer, fabriker och sågar som Bremer ägde fanns också andra delägare. Fördelen med bolagsformen var, förutom att det minskade riskerna, möjligheten till arbetsfördelning. Bremers handelshus hade i allmänhet till uppgift att verka som företagets finansiär och sköta räkenskaperna, medan de övriga delägarna fick sköta ledningen och organisera produktionen. Ett undantag var sockerbruket, som Bremer ledde själv, men också där fanns en sockermästare som svarade för produktionen.
Liksom många andra framgångsrika borgare var Bremer en skrupelfri smugglare, men han hade turen att aldrig på allvar ställas till svars för sina handlingar. Det var visserligen mycket nära att gå illa 1781, då Bremers fartyg på sin återresa från Bordeaux hade lossat en del av sin last i nattens mörker i Åbolands skärgård, och tullmännen överraskade fartyget nästa dag. Vid tiden för smuggelskandalen var det också nära att Bremer hade ställts till svars för att under skumma omständigheter ha sålt salt som han deponerat i stadens säkerhetsförråd. Storköpmannen lyckades dock klara sig ur svårigheterna med blotta förskräckelsen.
Bremer engagerade sig aktivt i olika sektorer av utrikeshandeln i Åbo. Han lyckades framgångsrikt förena karriärerna som mångsidig industriidkare och storköpman. Med undantag för sidenväveriet gick Bremers företag med vinst. Tack vare sina handelsförbindelser kunde han skaffa de råvaror som hans manufakturer och bruk behövde, och sälja sina industriprodukter där det var mest lönsamt. Han importerade soda från Spanien och vitlera från Frankrike och Holland för glasbruket, råsocker från Bordeaux för sockerbruket och råtobak från Amsterdam för tobaksspinneriet. Bremer sålde Åviksglas till Stockholm och andra delar av Sverige, där det fanns efterfrågan särskilt på fönsterglas. Trävaror och järn exporterade han direkt till Väst- och Sydeuropa. Finskspråkig litteratur, särskilt abc-böcker, almanackor, katekeser och psalmböcker, exporterade han till Viborg och andra orter i den del av Finland som hamnat under ryskt styre.
Jacob Bremer var på sin tid Finlands rikaste man. För sin förtjänstfulla ekonomiska verksamhet kallades han till ledamot av Kungliga Patriotiska sällskapet. Redan vid bouppteckningen efter hans första hustrus död, 1767, uppgick hans förmögenhet till 1100027 daler kopparmynt eller ungefär 367000 daler silvermynt. Vid hans andra hustru Ulrika Fredrika Salonius död 1798 var förmögenheten redan värd ungefär 1400000–1500000 daler silvermynt, eller ungefär 500000 silverriksdaler. För jämförelsens skull kan det nämnas att vid förmögenhetsbeskattningen 1801 uppgick Finlands största kända förmögenhet till ungefär 280000 silverriksdaler. Dock krävde en del borgare, bl.a. Jacob Bremers son Carl Fredrik, det året hemlig beskattning, varför det inte finns några uppgifter om deras förmögenhet.
Jacob Bremer har ofta kallats den finska utrikeshandelns fader, och det är sant att hans död 1785 förlamade handelssjöfarten i Åbo. Vid samma tid inträffade också en nedgång i de ekonomiska konjunkturerna. Följden av detta var att Bremers rykte som handelsman fick guldkant; han gjordes till sin tids köpmannaideal, och inom Finska hushållningssällskapet ägnades han ännu 1814 hyllningsord.
I likhet med de flesta andra storköpmän vid denna tid deltog Jacob Bremer normalt inte i politiken. Han hörde visserligen till stadens äldste, men affärsverksamheten var viktigare för honom än t.ex. uppdrag som riksdagsman.
Bremer blev 1770 chef för Åbo borgargarde, så kallad stadsmajor. När kung Gustav III 1772 kapade åt sig makten i riket från ständerna, stödde Åbo borgargarde med Bremer i spetsen kungen. I kungens namn avkrävde Bremer trohetsed bl.a. av medlemmarna i Åbo hovrätt. Bremer var en stor beundrare av Gustav III och var personligen känd av kungen. Rojalismen i Åbo märktes i fortsättningen bl.a. i handelsfartygens namn; som exempel kan nämnas Libertas Gustaviana, som Bremer var delägare i.
Bremer bodde i Kyrkokvarteret 34 i Åbo, där han även hade affärs- och kontorslokaler. Därtill ägde han många andra stadskvarter, bl.a. Brinkala. Bremer deltog aktivt i societetslivet i Åbo, som var livligt under slutet av svenska tiden. Bland hans kulturintressen kan nämnas att han var konstsamlare. Mot slutet av sitt liv idkade Bremer omfattande välgörenhet. Han stödde bl.a. fattiga studenter i deras studier. De fattiga både i Åbo och i Bremers födelsestad Västerås blev ihågkomna i hans testamente.
Jacob Bremer var gift två gånger. Det första äktenskapet knöt han 1741 med Åborådmannen Josef Pippings dotter Margareta. Det fördelaktiga giftermålet hjälpte den unge Bremer att etablera sig inom Åboborgerskapet. Bremer gifte sig en andra gång 1767 med hovrättsassessor Gustaf Salonius dotter Ulrika Fredrika. Efter sin makes död ledde hon det Bremerska handelshuset fram till sin död 1798. Jacob Bremer hade fyra söner, som alla valde köpmansbanan. Ingen av dem blev lika framgångsrik som fadern. En dog ung och två söners liv förmörkades av psykiska problem.
Jacob Bremers handelshus var ett av de mest betydande, om inte det mest betydande, i Åbo under 1700-talet. Under änkans ledning fortsatte handelshusets verksamhet ännu en lång tid efter det att grundaren själv avlidit 1785. Jacob Bremers namn var välrenommerat, och tack vare det var det lätt för huset att fortsätta handeln i hela Europa.
Georg Haggrén
Jacob Bremer, i källorna även Bremmer, Brämer, född 21.6.1711 i Västerås, död 5.9.1785 i Åbo. Föräldrar köpmannen Isac Bremer och Anna Hult. Gift 1741 med Margareta Pipping, 1767 med Ulrika Fredrika Salonius.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Nikula, Åbo stads historia 1–2. 1721−1809 (1972); A. Wuorinen, Turku kauppakaupunkina Ruotsin vallan loppukautena I−II (1959, 1966).
BILDKÄLLA. Bremer, Jacob. Oljemålning. Museiverket.