Carl Billsten d.y. fortsatte som brukspatron efter de riktlinjer hans far hade dragit upp. Han ledde framgångsrikt såväl Fagerviks som Billnäs bruk och anlade Skogby masugn. Under hans tid var Fagervik ett av rikets största och mest mångsidiga brukssamhällen.
I sin fars Carl Billsten d.ä:s efterföljd bestämdes Carl Billsten d.y. för lärda studier, och han skrevs in vid Åbo akademi 1650. Men på grund av sin häftiga natur och sitt alltför stora intresse för sällskapslivet relegerades han 1659 på viss tid. Studenterna ”gick grassatim”, vilket innebar att de drev omkring nattetid och förde muntert oväsen, vilket störde friden i staden. Billsten hade väckt stor förargelse då han med ett svärd i handen tågat längs gatorna i Åbo tillsammans med sina drängar. Hans rykte blev fläckat en andra gång, då han idkat lönskaläge med en dotter till Åbohandelsmannen Henrik Scheffer och hon sedan dog i barnsäng. Efter att studiebanan avbrutits deltog Billsten med ökat intresse i skötseln av faderns bruk och ärvde efter hans död 1673 familjens bruksrörelse.
Den nya brukspatronens första år inföll under en svår tid för bruken. Under flera missväxtår i följd var Billsten tvungen att skaffa dyr säd från Reval för att kunna hålla bruksfolket med mat. Samtidigt uppstod, särskilt på Fagerviks och Svartå bruk samt i grevskapet Raseborg, oenighet med bönderna om leveransen av kol, om priset på kol och om värdet på ved. Tvisten ledde på 1670-talet till en brist på kol vilket tvingade bruken att avbryta sin produktion. Den löstes slutligen med Bergskollegiums hjälp till förmån för bruken.
Billsten utvecklade energiskt sina järnbruk. Liksom fadern satsade han på tillverkning av stångjärn, manufaktursmiden och gjutjärnsprodukter. Sålunda tillverkade man på Fagerviks knipphammarsmedja olika slag av spikar, hästskor, ugnsplåtar, eldgafflar, grytfötter, pannor, liar, yxor, skäror, plogbillar, ankaren och motsvarande föremål. I masugnen tillverkade man grytor, ugnskakel, granater och kanonkulor.
Billsten moderniserade i början av 1680 Fagerviks gamla masugn. Tillförseln av råvaror till de tre stångjärnshamrarna förbättrades då Billsten 1686 i Tenala anlade Skogby masugn. För att utvidga verksamheten anhöll Billsten om att få bygga en stångjärnshammarsmedja i antingen Fagervik eller Trångfors. När dessa projekt misslyckades försökte han få tillstånd att bygga en masugn i Trångfors. Denna plan omintetgjordes till följd av att bruksverksamheten glesat ut skogarna och att en masugn skulle utgöra ett hot mot de rika fiskevattnen vid Trångfors. I västra Nyland fanns det inte längre plats för en utvidgad bruksverksamhet.
Genom att Petter Thorwöstes bruksföretag efter hans död hade delats mellan sönerna Johan Thorwöste och Petter Thorwöste d.y. bildade Billstens tre fabrikssamhällen på 1680-talet och vid 1690-talets början det största brukskomplexet och samtidigt det största industriföretaget i Finland. På Fagervik bodde under Billstens tid i medeltal något över hundra mantalsskrivna vuxna, vilket under lång tid gjorde huvudbruket till ett av rikets storbruk. Endast Upplands tre största vallonbruk Lövsta, Österby och Forsmark var klart större produktionscentra och brukssamhällen än Fagervik.
Billsten var en viljestark och mycket målmedveten brukspatron som höll sina underlydande under sträng uppsikt. Han visade heller inte någon större respekt för bergmästaren Daniel Starman, som stod i ledningen för bergshanteringen i Finland. Han lämnade t.ex. 1688 ett bergsting smällande dörrarna efter sig och skötte därefter brukets administration direkt med Bergskollegium i Stockholm.
En såg som var belägen i Fagervik ström var en längre tid uthyrd till släkten Billsten, som tillsammans med greve Gustaf Adolf Lewenhaupt moderniserade den gamla sågen. Far och son Billsten importerade en ny sågtyp till Finland som var effektivare än de sågar som dittills varit i bruk. Sågbladen på de gamla enbladiga vattensågarna var tjocka och långsamma, vilket vid sågningen bidrog till en stor förlust av virke. I Holland hade man i slutet av 1500-talet utvecklat en ny finbladig sågtyp med ända upp till tio blad i ramen. Uppfinningen vann under 1670-talet insteg vid Östersjöns kustområden, närmare bestämt i trakterna kring Riga, Narva och Nyen, och i snabb takt täckte dessa nya exportsågar vid Östersjöns östkust en stor del av Nederländernas och Englands trävarubehov.
Redan innan det de nyare sågarna blivit allmänna hade Carl Billsten d.ä. i Fagervik låtit bygga en mångbladig såg enligt tidens mest utvecklade teknologi. Sedermera tillverkade man på bruket sågblad som täckte behovet för finbladiga sågar i Ingermanland och Estland. Carl Billsten d.y. utvecklade kraftigt sågningen av virke i Fagervik, och han lät anlägga ytterligare en holländsk såg på bruket. År 1687 förbjöd Bergskollegium sågning i försäljningssyfte, då verksamheten hotade järnproduktionen. Billsten var före sin tid, eftersom finbladiga sågar blev allmänna i Finland först på 1700-talet.
Vid sidan om industrin satsade Billsten på jordbruket, genom att bl.a. köpa Stor-Ramsjö säteri i Ingå, d.v.s. den tidigare kungsgården, samt Ramsjö ladugård och hälften av Grabbacka gamla säteri i Karis. Från boskapsuppfödarna och spannmålsodlarna där fick man livsmedel till bruken. Samtidigt bidrog de nya herrgårdarna och godsen till att bruken till sitt förfogande fick skog som i snabb takt förbrukades på grund av den årligen återkommande kolningen och avverkningen av skogen. Redan på 1670-talet hade man på Fagervik huggit ner och ödelagt de närbelägna skogarna, så att man var tvungen att skaffa trävaror längre ifrån.
Senast under Carl Billsten d.y:s tid blev Fagervik en viktig hamn vid Finska vikens norra kust. Särskilt allmogeskeppare besökte ofta stranden vid bruket. Billstens egen flotta tillhörde de största i Finland under 1680-talet, medan t.ex. handelsflottan i Åbo samtidigt befann sig i förnedringstillstånd. Med brukets skepp hämtade man från gruvön Utö utanför Stockholm den malm som Fagerviks och Skogby masugnar förbrukade. För övrigt seglade Billstens fartyg huvudsakligen på Reval, men också på Riga, Narva och Stockholm. Minst 18 fartyg tillhörde bruket under olika perioder på 1670- och 1680-talen. De flesta av fartygen var små skutor med en bärkraft om några läster, men även den betydligt större Haffrun om 30 läster ingick i flottan.
Under Carl Billsten d.y:s tid ökade handeln på Fagerviks bruk. Bönderna förde med sig kol, trä, livsmedel och hemslöjdsprodukter till bruket och köpte särskilt järn och salt och under missväxtåren säd. Vintertid, då föret tillät släde, anlände folk från de inre delarna av landet, och sommartid kom det folk från kusttrakterna i Österbotten och Karelska näset. Överloppsgods från bruket förde patronen med sina egna fartyg i allmänhet till Reval, där man hämtade varor för försäljning i Nyland och till ståndspersonerna där. På bruken kunde man köpa nästan allt som fanns att få i städerna. Landsköp, d.v.s. handel utanför städer och marknader, var olaglig, men de nyländska brukspatronerna, såväl Billsten som bröderna Thorwöste, byggde upp en betydande del av sin förmögenhet genom att undanhålla kronan sin handel. De hade kontakter till och inflytande hos förvaltning och rättsväsende. Dessutom kunde tulltjänstemännen såväl i Reval som på Barösund i västra Nyland mutas. Som en konsekvens av de nyländska bruken blev ekonomin lidande i de närbelagda städerna. Ekenäs krympte t.o.m. till den grad att staden tillfälligt på 1690-talet förlorade sina stadsprivilegier.
Kronans tullinspektör Herman Thim använde i slutet av 1600-talet mer än två årtionden på att försöka få Nylands bruks patroner ställda inför rätta för deras olagliga affärer. Enligt Thim var Billsten skyldig kronan nästan 57000 silverdaler för beslagtaget smuggelgods, vilket var en tionde- del av den årliga skatteinkomst som kronan fick från Finland. De inflytelserika patronerna lyckades dra ut på behandlingen och omintetgöra rättsprocessen utan att bli dömda.
När en stor del av Finlands adel under stormaktstiden flyttade till trakten runt Stockholm, omvandlades de nya bruksgårdarna i Nyland till centrum för ståndspersonernas societetsliv. Släkterna Billsten och Thorwöste lät uppföra stora herrgårdar i anslutning till sina bruk. I Fagervik byggdes den nya herrgården antagligen i mitten av 1680-talet. Bruksägarnas fester, t.ex. Billstens dotter Katarinas bröllop 1688, var överdådiga. Till Finland flödade via bruken lyxvaror, dyra livsmedel och många nymodigheter. Fagerviks berömda trädgård, som är känd från 1700-talet, anlades senast under Carl Billsten d.y:s tid. Han skaffade olika trädgårds- och köksträdgårdsväxter, rosenbuskar och fruktträd från Reval. Som en kuriositet kan nämnas att han på 1680-talet i Reval köpte en papegoja.
Det Billstenska bruksimperiets blomstringstid tog slut i och med Carl Billsten d.y:s död. Den högtidliga begravningsprocessionen från Fagervik till Åbo domkyrka gav samtidigt på ett symboliskt sätt förebud om brukssamhällets framtid. Fagerviks alla industrianläggningar och dammar var stängda under begravningsprocessionen, dånet från produktionsanläggningarna tystnade och stillhet rådde på bruket. Den avlidnes elva bröstarvingar var sinsemellan rätt oeniga, varför affärsverksamheten blev lidande. Det tidigare blomstrande bruket förföll och höll på att falla i borgenärernas händer. De stora nödåren på 1690-talet gjorde inte saken bättre. Tillfälligt såg situationen vid Fagervik något ljusare ut när Billstens energiske svärson Robert Helleday 1699 övertog skötseln av bruket. Ödet unnade dock inte Helleday framgång, för krig, pest och rysk ockupation väntade honom. Arvstvisten fortsatte på 1720-talet, fastän bruken under stora ofreden varit helt ödelagda. Först sedan den nya ägarsläkten Hisinger övertagit verksamheten fick de gamla bruken ett nytt uppsving.
Georg Haggrén
Carl Billsten, född omkring 1635/1640, död 1691. Föräldrar brukspatronen Carl Billsten och Anna Nyman. Gift med Elisabet Hey, 1677 med Anna Wulff.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Brenner, Ingå, Fagervik, Degerby. En västnyländsk bygdekrönika II (1936); G. Haggrén, Salakuljetusta, kiellettyä kauppaa ja korruptiota. Tie tutkimukseen. Heikki Ylikankaan juhlakirja (1997); G. Haggrén, Hammarsmeder, masugnsfolk och kolare. Tidigindustriella yrkesarbetare vid provinsbruk i 1600-talets Sverige (2001); T. Hultin, Historiska upplysningar om bergshandteringen i Finland under svenska tiden (1897); H. Tegengren, Billnäs bruks historia (1949); Kustaa H.J. Vilkuna, Valtakunnan eduksi, isänmaan kunniaksi, ruukinpatruunalle hyödyksi. Suomen rautateollisuus suurvalta-ajalla (1994).
BILDKÄLLA. Billsten, Carl d.y. Namnteckning. H. Tegengren, Billnäs bruks historia (1949).