Aimo Aaltonen hörde till den kommunistgeneration som fick sin politiska skolning i Sovjetunionen och som satt i fängelse och skyddshäkte i Finland. Efter fortsättningskriget blev han riksdagsman och ordförande för Finlands kommunistiska parti. Tiden präglades av en hårdnackad politik gentemot regeringen ända fram till mitten av 1960-talet. Efter att ha tvingats bort från ordförandeposten kom Aaltonen att bli en ledande företrädare för partiets interna opposition.
Uppgifterna om Aimo Aaltonens barndom är knappa. Han var född i Pargas som den mellersta av tre söner. Familjen hade det ekonomiskt kärvt, och innan Aimo fyllt tio år hade han redan haft flera tillfälliga arbeten. På sin tvåspråkiga hemort lärde sig Aaltonen också svenska. Familjefadern, timmermannen Johan Aaltonen, hade olika förtroendeuppdrag inom arbetarorganisationerna och var känd som ”vänsterman”. Modern Vilhelmina var också vänstersinnad och förvärvsarbetade utanför hemmet.
Efter att ha gått fyra klasser i folkskolan arbetade den 13-årige Aimo i fabrik, på lantgårdar och byggarbetsplatser och blev sedan timmerman. Den långe och reslige 17-åringen anslöt sig till Arbetarnas idrottsförbund (AIF) och närmade sig vänsterorganisationerna. Aaltonen var först medlem i Finlands socialistiska arbetarparti (FSAP) och efter dess nedläggning i den socialdemokratiska arbetarföreningen och ungdomsförbundet. Han anslöt sig 1925 till byggnadsfacket och deltog i grundandet av en studieförening samt en lokal arbetarorganisation i Pargas. ”Alla ovannämnda organisationer tillhör vänstern”, påpekade Aaltonen hösten 1944 i sina självbiografiska anteckningar, som arkiverats hos Finlands kommunistiska parti (FKP).
Aaltonen hade kontakt med de lokala kommunisterna, och han ansökte om och beviljades medlemskap i FKP 1927. Detta fick en avgörande betydelse för hans sextio återstående levnadsår. I slutet av 1920-talet verkade Aaltonen som organisatör inom partiets lokala kommitté i Pargas.
Under Lapporörelsens mest aktiva sommar 1930 tog sig Aaltonen över östgränsen, enligt egen uppgift på order av partiet. Han började studera vid Kommunistiska universitetet för nationella minoriteter i väster i Leningrad ”och delvis annorstädes”. Partiförklaringen ”och delvis annorstädes” innebar i klartext militärutbildning. Redan under det första studieåret fick han partibok i det sovjetiska kommunistpartiet. Hans namn i partiet var Paul Raili och Kalle Rautio.
I Leningrad tillbringade Aaltonen två och ett halvt år, tills han i januari 1933 beordrades att verka inom partiet i Finland. Han organiserade den underjordiska verksamheten i Nyland, men samma höst reste han tillbaka till Sovjetunionen, nu till Leninskolan i Moskva. Många av FKP:s ledare efter andra världskriget mötte varandra under årskursen 1933–1934, förutom ordföranden Aaltonen bl.a. generalsekreteraren Ville Pessi, organisationssekreteraren Martti Malmberg samt kadercheferna Antti A. Timonen och Hemming Lindholm. De hyste ett orubbligt förtroende för varandra, och därigenom uppkom, som det heter i Kimmo Rentolas forskning, ”den finländska bolsjevismens hårda kärna”.
Aaltonen och de andra sändes tillbaka till Finland innan den stora terrorn bröt ut i Sovjetunionen, en utrensning som drabbade största delen av de finländare som blivit kvar. FKP:s blivande ledning undkom men hamnade i fängelse i Finland – paradoxalt nog i ett slags tryggt förvar.
Aaltonen hann organisera FKP:s militära gren under ett halvår innan han den 5 januari 1935 gick i en fälla som gillrats efter den röde officeren Toivo Antikainens anhållande. Efter det var Aaltonen fängslad i nästan tio år. Han blev frigiven från fängelset i Karvia den 25 september 1944.
Före och under vinterkriget var Aaltonen medlem av ett fängelseråd som efter Antikainen-affären bildats av fångar i Riihimäki. Denna s.k. Huhtas ”butik” skötte de fängslade kommunisternas ärenden, handledde deras studier och övriga verksamhet och behandlade partidisciplinära frågor. Bland huvudmännen – Aaltonen, Pessi, Kauko Heikkilä och Matti Huhta – befäste de två förstnämnda sin ställning under fortsättningskriget. De var starkast i den nya, ovana situationen hösten 1944, då FKP i egenskap av lagligt parti skulle välja ledning och utforma sin politik.
I oktober 1944 valdes Aimo Aaltonen till ordförande och Ville Pessi till generalsekreterare på ett hemligt möte i Tölö i Helsingfors. Vid mötet meddelade Aaltonen att FKP ”inte blir någon massorganisation trots legaliteten”. Till en början var medlemsvillkoren stränga men rätt snart uppluckrades de, och FKP blev snarare ett massparti än ett kaderparti.
Tre kommunister, och bland dem särskilt inrikesministern Yrjö Leino, framstod som de mest dynamiska i den breda trepartiregering som tillträdde efter riksdagsvalet våren 1945. Aaltonen önskade inte själv en plats i regeringen; han utnämndes redan i maj av regeringen till biträdande chef för Statspolisen. På sommaren bytte han ut personal genom att rekrytera kommunister i stället för de tidigare detektiverna, som han ansåg opålitliga. Leino avslöjade i ett riksdagstal i juli en vapengömma. Utredningen med sina tusentals förhör blev ett digert arbete för den s.k. röda statspolisen i två år. Vid inrikesministeriet grundades ett särskilt rannsakningsorgan där detektiverna till största delen var medlemmar av eller sympatisörer med FKP. Aaltonen ansvarade inte för utredningen de jure, men som kommunisternas högste representant inom Statspolisen stod han för koordineringen.
I början av 1947 var Aaltonens karriär inom Statspolisen slut. Han förlorade i kampen mot sin mångårige antagonist Yrjö Leino, som lyckades ersätta Aaltonen i Statspolisen med sin förtrogne Kaarlo Kivilahti. Aaltonens och Leinos antagonism berodde, förutom på olika inställning till den praktiska politiken och karaktärsolikheter, framför allt på att Aaltonens kaderavdelning inom FKP 1945 hade grävt i Leinos underjordiska förehavanden under krigstiden. Det kunde Leino inte förlåta.
Aaltonen återvände till FKP:s partiledning i praktiken redan våren 1947, officiellt hösten 1948. Han gjorde en taktisk missbedömning i de förhandlingar som föregick bildandet av en socialdemokratisk regering under K. A. Fagerholm i juli 1948. Aaltonen trodde inte att president Paasikivi skulle våga utse en regering utan kommunister och krävde att partiet skulle invänta fortsatta förhandlingar.
Aaltonens ordförandeskap sammanföll med FKP:s hårda, adertonåriga oppositionsperiod. Den kännetecknades av nejpolitik och avoghet gentemot samarbete med andra vänsterpartier. När Aaltonen 1966 åsidosattes började kommunisterna åter uppfattas som ”regeringsdugliga”.
Aaltonen föll ur riksdagen 1962. Sommaren 1963 försvagades hans ställning ytterligare då O. W. Kuusinen i Moskva uppmuntrade kommunisterna till nya öppningar och en folkfrontspolitik med socialdemokraterna. I motsats till Ville Pessi och Hertta Kuusinen, som båda hade varit i Moskva, krävde Aaltonen att man skulle följa den tidigare politiken, som särskilt gynnat de socialdemokratiska utbrytarna i Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund. Denna hållning ledde till FKP-ordförandens fall. Önskan att samarbeta med hela vänstern blev allt starkare bland kommunisterna, varför Aaltonen med sin negativa attityd slutligen åsidosattes.
Efter uteslutningen ur FKP:s ledning blev Aaltonen en av partioppositionens mest aktiva företrädare. Vid distriktsmötet i Åbo våren 1966 höll han sitt sensationella tal ”Löss i partiflaggan”. Det ledde till reprimander från partihåll men uppmuntrade också den övriga oppositionen till liknande ställningstaganden. Vissa av FKP:s medlemmar hyste fortfarande stor respekt för Aaltonen.
Aaltonens period i den aktiva politiken avslutades sommaren 1966, då han blev pensionerad. Oppositionens praktiska ledningsarbete låg nu i händerna på de yngre generationerna, men Aaltonen förekom i bakgrunden som en viktig rådgivare. Han hade tillgång till betydande och komprometterande statspolis- och kaderdokument. De användes för att överföra vissa kommunister till minoritetens led i början av partistriden. Det var en hård politik som Aaltonen behärskade suveränt.
Aimo Aaltonen var ett modellexempel på den finländska stalinismen, en tvär politiker som inte drog sig för att köra över andra och som ledde sitt parti snarare med befallningar än med politisk argumentation. Hans metoder fungerade en tid, men när atmosfären på 1960-talet blev friare miste han sitt inflytande. Han kunde inte anpassa sig till folkfrontens och partidemokratins nya krav och måste stiga åt sidan. Intill slutet bevarade han sitt oförsonliga synsätt: ”Den borgerliga diktaturens huggtänder är fortfarande vassa”, förkunnade han ännu i slutet av 1970-talet.
Veli-Pekka Leppänen
Aimo Anshelm Aaltonen, född 10.12.1906 i Pargas, död 21.9.1987 i Helsingfors. Föräldrar snickaren Johan Anshelm Aaltonen och Vilhelmina Herttolin. Gift 1946 med funktionären Vieno Tuulikki Ristell.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Aimo Aaltonens personmapp, FKP:s kaderarkiv, Folkets Arkiv, Helsingfors; intervjuer med Oiva Björkbacka 3.4.1996, Simo Eerola 30.10.1996, Veikko Lehtinen 15.11.1996, Toivo Pohjonen 29.12.1999. V.-P. Leppänen, Kivääri vai äänestyslippu? Suomen kommunistisen puolueen hajaannus 1964–1970 (1990); K. Rentola, Kommunismin kahdeksan kohorttia. Ajankohta. Poliittisen historian vuosikirja 1992; K. Rentola, Kenen joukoissa seisot? Suomalainen kommunismi ja sota 1937–1945 (1994); K. Tapio, Joukot vaativat yya-sopimusta. Tiedonantaja 6.4.1978.
BILDKÄLLA. Aaltonen, Aimo. 1954. Folkets arkiv.