Erik Fleming inledde sin bana som fogde i Norrfinland. Han stöttade troget Gustav Vasa redan under den tid då denne höjde upprorsfanan mot danskarna. Han hade framgång både som krigare och diplomat och avancerade till befälhavare för flottan, riksråd och lagman i Söderfinne lagsaga. Fleming tillskansade sig hänsynslöst egna fördelar på böndernas bekostnad, men stödde ekonomiskt tryckningen av Mikael Agricolas översättning av Nya testamentet.
Släkten Fleming hade troligtvis någon gång i slutet av 1300-talet kommit till Finland från Danmark, även om dess namn antyder att den ursprungligen härstammade från Flandern. Genom att gifta in sig i mäktiga finska släkter skaffade sig släkten Fleming både förmögenhet och inflytande, och tävlade redan i slutet av 1400-talet med släkten Horn om ställningen som Finlands mäktigaste adelsätt.
Joakim Fleming var riksråd och fogde på Åbo slott under de stormiga åren under slutet av 1400-talet. Han hade tre söner, av vilka den äldste, Erik, var född 1487 på släktens sätesgård Qvidja i Pargas.
Om de tidigaste skedena i Erik Flemings liv vet man inte mycket. Det är med säkerhet belagt att han i sin ungdom vistades någonstans ute i Europa, men i vilket land är obekant. I alla händelser hade han tillägnat sig vidare vyer än vanligt, då han första gången trädde i kronans tjänst. År 1512 utnämnde riksföreståndaren Sten Sture d.y. honom till fogde över Norrfinland och fem år senare till domare i Pikis härad. Det senare ämbetet var snarare en belöning än en tjänst, för de adliga domarna var ytterst sällan själva närvarande vid tinget. De lyfte sitt arvode, medan lagläsarna fungerade som ställföreträdare och förrättade tingen.
Då unionsstriderna skärptes och Gustav Eriksson Vasa höjde upprorsfanan i Sverige mot konung Kristian II, anslöt sig Erik Fleming till Gustavs anhängare. Fogden på Åbo slott, dansken Tomas Lebe, bättre känd som Junker Tomas, fängslade dock den unge adelsmannen. Fleming låtsades gå över till kungens sida och lyckades få den misstrogne dansken att åtminstone i någon mån tro på hans uppriktighet. För att komma ut ur slottet föreslog han Tomas Lebe att anfalla de upprorsmän som belägrade borgen. Denne gick med på planen, men beordrade sina egna legoknektar att följa Fleming och hans män, på det att ingenting skulle slå fel. Anfallsstyrkan hade knappt hunnit utanför slottets murar innan Flemings män angrep danskarna och slog dem till marken. Belägrarna, som i god tid underrättats om planen, kom till undsättning.
Erik Fleming skeppade därefter över undsättningsstyrkan till Sverige för att hjälpa Gustav Eriksson, som utnämnde Fleming till befälhavare för flottan och till amiral. Hösten 1522 visade Fleming sig vara värd sin befordran. I Furusund utanför Stockholm bemäktigade han sig en dansk eskader som transporterade livsmedel till det av Gustav Eriksson belägrade Stockholm. Samtidigt tillfångatog han Tomas Lebe som var med ombord och lät hänga honom.
Samma höst var det nära att Fleming också skulle ha fått den danska flottans befälhavare Søren Norby i sin hand, då dennes flotta frös fast i isen i Stockholms skärgård. Då den lybska flottan emellertid vägrade att hjälpa honom, hade han inte tillräckliga styrkor för att förverkliga planen.
Sommaren 1523 valdes Gustav Eriksson Vasa till Sveriges konung, och han upphöjde Erik Fleming till riksråd. I augusti samma år sändes Fleming till Finland med 400 ryttare och 2000 fotsoldater med uppdraget att rensa hela landet från danskar. Fleming stormade Kustö biskopsborg och intog Åbo slott efter en två veckor lång belägring. De övriga borgarna i Finland – med undantag av Viborg – hade redan övergått i händerna på kungens förtrogna män. Den danske slottsherren på Viborg Rolef van Leveren gick endast med på att överlämna borgen till Fleming själv; så skedde också.
Som belöning för sina tjänster utnämndes Erik Fleming 1524 till lagman i Söderfinne lagsaga, och samtidigt erhöll han i förläning hela Sagu socken jämte ett flertal hemman.
Gustav Vasa använde sin förtrogne för mångahanda uppdrag. År 1526 sändes Erik Fleming till Moskva för att bekräfta freden mellan Sverige och Ryssland. Tsaren, som tidigare av prestigeskäl vägrat ta emot sändebud från Sverige, gick med på att träffa Fleming. Freden fastställdes den 2 september 1526.
Vid Gustav Vasas högtidliga kröning till Sveriges kung 1528, var Erik Fleming med om att bära ett hörn av kröningsbaldakinen, och kungen slog honom till riddare.
Erik Flemings kanske viktigaste inrikespolitiska uppdrag var att kuva kungens svåger Johan, greve av Hoya och Bruchhausen. I kriget mot Danmark hade greve Johan tillsammans med lybeckarna stått på Gustav Vasas sida och erhållit Viborgs slott som pantlän. Då förhållandena mellan kungen och Lübeck försämrades framgick det att greven och lybeckarna intrigerade bakom kungens rygg. Greven flydde snart till Lübeck, men Fleming var tvungen att med våld inta Viborgs slott och Olofsborg 1534. Följden blev krig även med Lübeck. Kriget, ”grevefejden”, var i grunden en uppgörelse mellan Danmark och Lübeck, med Sverige denna gång på danskarnas sida. Kungen anförtrodde Erik Fleming befälet över rikets flotta och utnämnde honom till amiral den 23 april 1535. Fleming besegrade den lybska flottan i två sjöslag, först vid Bornholm och därefter i vattnen mellan Fyn och Holstein. Prestationen var betydande, för den lybska flottan ansågs allmänt vara den mäktigaste i Östersjön. Samtidigt förhandlade Fleming med det danska hovet i egenskap av Gustav Vasas sändebud. Med beaktande av de traditionellt fientliga förhållandena mellan de två länderna var det säkert ingen lätt uppgift.
Erik Flemings ställning som Finlands ledande man framgår av att hertig Albrecht av Preussen 1540 sände sitt hemliga sändebud Hans von Gerich för att vinna Fleming över på sin sida, på det att denne skulle verka för att lösgöra Finland från Sverige. Fleming inlät sig inte på några förhandlingar, utan lät fängsla von Gerich och sända honom till Stockholm för att dömas. Preussens hemliga sändebud avrättades, men Gustav Vasa förefaller att en tid ha förhållit sig misstänksam gentemot Fleming.
Inom kort blev kungen dock övertygad om hans pålitlighet. Då det farliga Dacke-upproret utbröt i Småland 1542 kallades Erik Fleming av Gustav Vasa till den svenska sidan. Där hade Fleming en viktig roll när upproret slogs ner. Då man vid riksdagen i Västerås 1544 beslöt förklara kungadömet ärftligt, understödde Fleming även denna sak som kungen så länge drivit.
Vid denna tid inriktade sig Erik Flemings viktigaste politiska verksamhet på rikets östliga relationer. Förhållandena mellan Ryssland och Sverige var fortsättningsvis spända, vilket inte förbättrades av den förvirrade situationen i Baltikum. Det centrala tvistefröet var den oklara gränsen rikena emellan, för den finska bosättningen, och därmed också det svenska väldet, utbredde sig österut. Fleming var fullt övertygad om att gränsfrågan, liksom också övriga tvister med Ryssland, endast kunde lösas med lansspetsar, som han uttryckte saken. Då kungen emellertid önskade bevara freden till varje pris, fogade sig Fleming lojalt efter härskarens politik. Under hans livstid lyckades man också bevara freden.
Vid sidan av sin roll som krigare och kungens förtrogne bidrog Erik Fleming även till att utveckla landets ekonomiska förhållanden. Han medverkade till att Ekenäs stad grundades 1528 på platsen för en urgammal marknadsplats och till att Helsingfors grundades 1550 vid Helsinge fors, vid mynningen av Vanda å. Han anlade även Finlands första järngruva i Ojamo i Lojo socken 1542. I sin tjänsteutövning drev Fleming Gustav Vasas ekonomiska politik, varför det i varje enskilt fall är svårt att avgöra vem som var initiativtagare.
En annan, mindre tilltalande sida av hans ekonomiska intressen var dock en stark egennytta. I likhet med övriga representanter för släkten var Erik Fleming till sin karaktär en hård man, som hänsynslöst drev sina egna intressen. Detta kom till uttryck t.ex. i samband med konfiskationen av kyrklig egendom under reformationen. Fleming såg till att åtminstone alla de ägor på vilka han eller hans släkt kunde ha några anspråk överläts till honom.
Erik Fleming fick med tiden dåligt rykte som plågare av sina underhavande. Även Gustav Vasa tog ett par gånger till pennan och förbjöd på sitt oefterhärmliga sätt sin gunstling att pina och plåga bönderna och behandla dem som slavar. Även om kungens vältalighet kanske överskred det rimliga är det uppenbart att Fleming inte tvekade att använda alla metoder som stod till buds för att driva sina egna intressen på böndernas bekostnad. På sin sätesgård Qvidja lät han uppföra en ny huvudbyggnad, så även på Svidja i Sjundeå socken, där Finlands äldsta trädgård anlades. Svidja hade han skänkt sin hustru Hebla Sparre i morgongåva.
Erik Fleming visade även engagemang i frågor om tro och vetande. Sålunda kunde till exempel Mikael Agricolas finska översättning av Nya testamentet tryckas endast tack vare hans ekonomiska stöd. Det har rentav hävdats att Fleming försökte sig som luthersk psalmförfattare. Åtminstone förefaller Agricola att ha uppskattat den mäktige och hårdhänte ädlingen; han kallade riksrådet Erik Fleming columna et flos Finlandiae, Finlands pelare och blomster.
Erik Fleming avled 60 år gammal på sin hemgård Qvidja. Han efterlämnade dottern Filippa och sönerna Joakim och Klas, vilken senare kom att bli den bäst kända medlemmen av släkten Fleming.
Veli-Matti Syrjö
Erik Joakimsson Fleming, född 1487 i Pargas, död 14.12.1548 på Qvidja i Pargas. Föräldrar riksrådet Joakim Henriksson Fleming och Elina Björnsdotter. Gift med Hebla Sparre.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. F. Collan, Erik Fleming. Biografiskt utkast. Suomi 1844; H. Pojolan-Pirhonen, Suomen poliittinen asema Pohjoismaisen unionin loppuvaiheessa 1512−1523 (1953).
BILDKÄLLA. Fleming, Erik. Sigill. Teckning. R. Hausen, Finlands medeltidssigill (1900).