Sylvi-Kyllikki Kilpi inledde sin bana som kritiker och som lärare vid ett arbetarinstitut. Hon satt i riksdagen i över tjugofem år och var en av vänsterns centrala kulturella påverkare på 1940- och 1950-talet, då hon ledde det halvofficiella Samfundet Finland-Sovjetunionen. Kilpi, som ofta reagerade starkt känslomässigt, betraktades som en fridstörare såväl under skoltiden som senare i politiken.
”Jag har inte stött på någon annan kvinna som på samma sätt kunde behärska sin omgivning”, sade författaren Elvi Sinervo om sin äldsta syster. Sylvia-Kyllikki Sinervo föddes i Sörnäs i Helsingfors som den äldsta av flera litterärt begåvade syskon. Plåtslagaren Edvard Sinervo från Österbotten hade nyligen flyttat till staden och gift sig med Alma Erika Wallenius från Tavastland. Åtta barn föddes i snabb takt, och Sylvia-Kyllikki, som gick i läroverk, besvärades av trångboddheten. Skolgången förlöpte någorlunda. Dagböckerna fylldes av förhoppningar att en dag bli någonting, till exempel en författare, som alla, i synnerhet männen, skulle tvingas se upp till. Den unga flickans dagböcker (som hon senare utgav i urval) är fyllda av längtan och drömmar. Allt emellanåt kan man också påträffa politiska och emancipatoriska tankar: ”Jag kommer hela mitt liv att verka för att kvinnan en dag skall kunna vara jämställd med mannen.”
Efter studentexamen 1919 skulle hon ha sökt sig till universitetet, men då pengarna inte räckte till tog hon anställning vid den socialdemokratiska tidningen Demokraatti i Åbo. Inom kort visade hon sig vara en snabb och skicklig journalist, vars specialområde var finurliga och ettriga kåserier. Signaturen Kaisa-Liisa blev känd och förorsakade polemik i tidningens spalter och bland myndigheterna i Åbo. I arbetet blev hon bekant med den liberale och fridsamme redaktören Eino Kilpi vid den borgerliga dagstidningen Turun Sanomat. Yrkesgemenskapen ledde till äktenskap, och den unga hustrun följde sin man, som fick anställning som chefredaktör vid Kansan Lehti i Tammerfors. Tammerfors blev hemstad för paret Kilpi för ett drygt årtionde.
I Åbo hade Sylvi-Kyllikki Kilpi nödgats recensera några teaterföreställningar; i Tammerfors blev det hennes huvuduppgift. Som teaterrecensent nöjde hon sig inte med att i enlighet med tidens sed bara referera föreställningarna. Genom självstudier skaffade hon sig omfattande kunskaper om teaterteknik och skådespelarens arbete och behandlade med sakkännedom alla sidor av en teaterföreställning. Lika kunnig och grundlig var hon i sina många recensioner av inhemsk litteratur och av utländska klassiker.
Kilpi var också timlärare i finska och litteratur vid arbetarinstitutet. Vid sidan av sina arbeten och skötseln av hemmet studerade Sylvi-Kyllikki Kilpi litteratur och estetik vid Helsingfors universitet och blev filosofie kandidat 1928. Fyra år senare flyttade familjen till Helsingfors, där Eino Kilpi hade utnämnts till chefredaktör för det socialistiska huvudorganet Suomen Sosialidemokraatti.
Politiken hade redan i många år utgjort en del av Sylvi-Kyllikki Kilpis liv, men hon hade inte tänkt sig en karriär som yrkespolitiker. Det blev hon emellertid, när hon 1933 blev suppleant vid riksdagsvalet. Året därpå avled representanten för den svenska arbetarbefolkningen, Axel Åhlström, och Kilpi övertog hans plats i riksdagen och i kulturutskottet. Detta inledde hennes kvartssekellånga period i riksdagen.
Redan i sina första inlägg i riksdagen fäste Sylvi-Kyllikki Kilpi särskild uppmärksamhet vid missförhållanden och problem inom utbildning och socialvård. Hon föreslog ett obligatoriskt enhetsskolsystem med sex klasser för alla elever och tandvård för skolelever, ondgjorde sig över militariseringen inom skolväsendet och krävde undervisning i sedelära i stället för obligatorisk religionsundervisning. Hon betonade vikten av kulturella och estetiska frågor inom fostringsarbetet och trodde i likhet med österrikaren Hendrik de Mann att den internationella arbetarrörelsen skulle omvandlas från en politisk och ekonomisk till en kulturell rörelse.
Hon deltog aktivt i det socialdemokratiska Arbetarkvinnoförbundets verksamhet, där hon kom att stå i opposition mot Miina Sillanpää, som företrädde en gammaldags, förmyndaraktig linje.
Sylvi-Kyllikki Kilpi följde länge den av Väinö Tanner ledda högersocialdemokratiska riktningen och fick som belöning många betydelsefulla förtroendeuppdrag inom partiet. Hon var bland annat medlem av partirådet. Under den tunga hösten 1939 krävde hon en ovillkorlig partienighet och fördömde partioppositionens verksamhet. För henne innebar Tanners linje motstånd mot både kommunism och fascism. När fascismens uppsving i Centraleuropa drev judar och vänsteranhängare i landsflykt var hon med om att organisera tillflyktsorter och bistånd åt flyktingarna. När fortsättningskriget började godtog hon vapenbrödraskapet med tyskarna. Sedan det defensiva kriget övergått till ett offensivt krig började hon dock småningom betvivla det berättigade i kriget och började orientera sig i riktning mot fredsoppositionen.
Trots att Sylvi-Kyllikki Kilpi inte gjorde någon programmatisk ny politisk linjedragning efter kriget, gick hon dock tillsammans med partioppositionen mot en fullständig brytning med det socialdemokratiska partiet och hoppade efter riksdagsvalet 1946 av till riksdagsgruppen inom Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) och blev medlem av förbundet. Hon deltog aktivt i den nya politiska rörelsens verksamhet både som riksdagsledamot och i partiorganen. Hon var en eftersökt föredragshållare och talare, vars impulsiva inlägg väckte entusiasm.
Under åren före kriget hade Sylvi-Kyllikki Kilpi gjort några resor till Sovjetunionen och knutit nära vänskapsband med tjänstemän vid dess beskickning i Helsingfors. Samfundet Finland–Sovjetunionen, som grundats efter kriget, saknade ordförande 1946, efter att Johan Helo avrest till Paris som Finlands ambassadör. Trots att Kilpi inte ens var medlem av samfundet lyckades hennes svåger Mauri Ryömä övertala henne att bli ordförande. Den nya medlemmen av vänskapsföreningen skrev i sin dagbok: ”Jag är äregirig och som kvinna har jag av princip inte vägrat ta emot viktiga förtroendeuppdrag. Men SFS-samfundet. Nåja.”
I det nya utrikespolitiska läget växte vänskapsföreningen snabbt såväl till medlemsantal som till inflytande. Den erbjöd ordföranden en utsiktsplats och en möjlighet att vara med om att besluta i viktiga politiska och ekonomiska frågor. Enligt ordföranden Kilpis åsikt var vänskapsföreningens centrala uppgift att eliminera misstro och fördomar och att befästa förtroendefulla relationer. Till detta hörde ett mångsidigt kulturutbyte som en väsentlig del. Ordföranden själv bekantade sig omsorgsfullt med grannlandets kultur och gjorde den bekant för andra genom sina tal och tidningsartiklar. Sedan generalsekreteraren Nikita Chrusjtjov vid Sovjetunionens kommunistiska partis partikongress 1956 avslöjat missbruken under Stalins långa tid vid makten förändrades även Kilpis inställning gentemot Sovjetunionen, och hon blev mera försiktig och kritisk. Hon fortsatte emellertid som föreningens ordförande till 1961. Riksdagsarbetet hade hon lämnat redan tre år tidigare.
I sina senare dagböcker karakteriserar Sylvi-Kyllikki Kilpi sig själv som den borna oppositionskämpen. Hon hamnade verkligen ofta i konflikt med såväl arbetarrörelsen som med bestämmelserna och maktstrukturerna i samhället. Hennes oppositionslusta väcktes alltid av ett medfött socialt samvete och av ett rent av tvångsmässigt behov att hjälpa nödställda, utan att tänka efter om detta t.ex. kunde skada hennes politiska karriär. Väinö Tanner kunde aldrig fördra hennes fräsande temperamentsfulla, snabbt uppflammande och ibland rasande sätt att bedriva politik. För den kylige partiledaren Tanner var den ända till tårar medkännande Kilpi motbjudande, kanske också något skrämmande.
Kilpi tog med sig sin sprakande nyckfylla men också alltmer misstrogna och sårbara personlighet till den folkdemokratiska rörelsen. Man stod ut med hennes nycker eftersom hon behövdes. För hennes äregirighet byggdes dock starka hinder. DFFF:s första år präglades av kampen mellan två drottningar – tills Sylvi-Kyllikki Kilpi tröttnade på sammandrabbningarna och överlät det politiska fältet åt Hertta Kuusinen. Å andra sidan kände sig Kilpi aldrig riktigt hemma i den folkdemokratiska rörelsen; hon var i likhet med sin man Eino Kilpi snarare reformist än revolutionär, eller som hon skrev i sina dagböcker, ”trots allt socialdemokrat”.
Kilpis starka personlighet och kompromisslöshet störde även den övriga samhälleliga verksamheten. I riksdagen stickade hon flitigt strumpor eller halsdukar åt sina egna barn eller åt flyktingar, men stickningen och strumpstickorna flög snabbt och ljudligt på golvet om till exempel ”Hurja” Hilma Riipinen från Fosterländska folkrörelsen (IKL) gav anledning till kommentarer eller repliker. I utskotten irriterade hon såväl sina politiska motståndare som sina partikamrater med sina nervösa skrattutbrott och aggressiva inlägg. Enligt mångas mening var hon riksdagens bråkstake.
Kalevi Kalemaa
Sylvia-Kyllikki Sinervo, fr.o.m. 1920 Sylvi-Kyllikki Kilpi, född 23.4.1899 i Helsingfors, död 22.2.1987 i Helsingfors. Föräldrar plåtslagaren Edvard Sinervo (tidigare Brink) och Alma Erika Wallenius. Gift 1920 med chefredaktören, riksdagsledamoten och ministern Eino Kilpi (tidigare Blomros).
PRODUKTION. Työväen juhlat (1934); Sosialidemokraattisten valtiollinen toiminta (tills. med A. Sinervo, 1937); Suomen työläisnaisliikkeen historia (1953); Lenin ja suomalaiset (1957); Sörnäisten tyttö (1963); Sörnäisten tytön vaellusvuodet (1965); Sörnäisten tyttö politiikan pyörteissä (1966).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Eino och Sylvi-Kyllikki Kilpis arkiv, Folkets arkiv. K. Kalemaa, Sylvi-Kyllikki Kilpi. Sörnäisten tyttö. Poliittinen elämäkerta (1992); S.-K. Kilpi, Sörnäisten tyttö (1963); S.-K. Kilpi, Sörnäisten tytön vaellusvuodet (1965); S.-K. Kilpi, Sörnäisten tyttö politiikan pyörteissä (1966).
BILDKÄLLA. Kilpi, Sylvi-Kyllikki. Foto: Ateljé Kuvasiskot. Uusi Suomis bildarkiv.