RYÖMÄ, Mauri 

(1911–1958) 

Riksdagsman, chefredaktör, läkare 

Mauri Ryömä hörde på 1930-talet till vänsterflygeln inom Finlands socialdemokratiska parti, och hans skarpa åsikter ledde till uteslutning från partiet 1937. Under fredsperioden efter vinterkriget och på nytt under fortsättningskriget hörde Ryömä till de stiftande medlemmarna av vänskapsföreningarna mellan Finland och Sovjetunionen. 

Mauri Ryömäs far Hannes Ryömä var en känd socialdemokrat och generaldirektör för Medicinalstyrelsen. I likhet med sin far anslöt Mauri Ryömä sig till socialdemokraterna, men räknade sig till vänsteroppositionen inom partiet. Efter studentexamen 1929 och påbörjade medicinska studier vid Helsingfors universitet anslöt Ryömä sig till Akademiska socialistiska sällskapet (ASS). Han hörde till föreningens aktiva medlemmar, han var dess sekreterare och på 1930-talet redaktör för tidskriften Soihtu. Han samarbetade också nära med det underjordiska Finlands kommunistiska parti (FKP) men var på 1930-talet ännu inte partimedlem. Redan 1935 konstaterade emellertid Otto Wille Kuusinen för den estniske kommunisten Karl Sure att Ryömä var ”säker”, eftersom han stod partiet nära och hade anammat en kommunistisk uppfattning. 

Ryömä övervägde att avbryta sina studier och helt gå över till politiken, men kommunisten Toivo Karvonen påpekade att FKP inte behöver sådana som avbrutit sina studier utan experter från olika områden. På grund av sina studier ”befriades” också Ryömä från flera av partiuppdragen inom FKP, och han blev medicine kandidat 1932; medicine licentiatexamen avlade han 1945. Ryömä anställdes omedelbart 1932 som vikarierande underläkare vid Rauha sinnesjukhus. Han blev underläkare vid Nickby sjukhus 1939 och utsågs till avdelningsläkare 1958. 

Ryömä valdes 1936 med ett betydande röstetal till riksdagsledamot på Socialdemokratiska partiets (SDP) lista. Invalet tilltalade inte partiets ledning som kände Ryömä som en frispråkig medlem av partioppositionen. Snart efter riksdagens sammankallande fick Ryömä kallelse till värnpliktstjänstgöring. Han besvärade sig över beslutet men utan framgång, varför hans riksdagsmannaskap ansågs som avslutat den 2 februari 1937 ”på grund av värnpliktstjänstgöring”. Inkallelsen, som uppfattades som SDP-gruppens sätt att motarbeta Ryömä, följdes samma år av hans uteslutning från partiet. Behandlingen av Ryömä var en del av partiets kampanj för att eliminera de extrema elementen från partiet. 

År 1936 hade Ryömä på laglig väg besökt Moskva och träffat Arvo ”Poika” Tuominen, som uppmanade honom att på nytt försöka ansluta sig till SDP och därför att förhålla sig positivt till SDP:s försvarsprogram. Ryömä anordnade den 28 april 1938 på ASS:s vägnar ett massmöte om försvaret i Folkets hus i Helsingfors. Mötet blev en framgång: enligt pressen och Detektiva centralpolisens uppgifter deltog över 500 personer. I sitt eget uttalande påpekade Ryömä att det då fanns ett försvarsbehov på grund av att Tyskland snart skulle vända blickarna norrut. Ryömä stämplade motståndarna till sina tankegångar genom att säga att de främjade landsförräderi och understödde en tysk erövring av Finland. Hans kursförändring övertygade dock inte socialdemokraterna; partidelegationen beslöt i oktober 1938 att inte återuppta honom som partimedlem. 

När andra världskriget började betraktade Ryömä Sovjetunionens handlingar som en del av den mot Tyskland riktade verksamheten – enligt hans åsikt var Ribbentrop–Molotov-avtalet en sovjetisk bekräftelse inför västvärlden att man var starkare än angriparen. Sålunda skrev Ryömä den 9 oktober 1939 i Soihtu att genom att erövra de östra delarna av Polen samt genom att ansluta de baltiska länderna till sin intressesfär hade Sovjetunionen i själva verket slagit tyskarna tillbaka. I sina tal bestred han att utrikesministrarnas avtal skulle ha inneburit ett förbund mellan Josef Stalin och Adolf Hitler. 

Efter vinterkrigets utbrott sändes Ryömä till krigssjukhuset i Gamlakarleby.Han sände den 19 december 1939 ett öppet brev till SDP:s ordförande Väinö Tanner. Incitamentet till brevet var de åsikter om orsakerna till kriget som Tanner framfört i ett radiotal fyra dagar tidigare. Ryömä var i sitt brev starkt av annan åsikt men också självkritisk, för han insåg att han misstagit sig beträffande Sovjetunionens mål. Ryömä sände sitt brev till många finskspråkiga tidningar, men ingen publicerade det; däremot trycktes brevet i Sverige i vänstertidningarna Ny Dag och Norrskensflamman. Sovjetunionen utnyttjade brevet i sin propaganda, eftersom det var den enda åsiktsyttringen av någon känd finländsk politiker vari man förstod Sovjetunionens handlande och kritiserade regeringen i Finland. Radion i Moskva påstod rentav att Ryömä avlivats på grund av sina åsikter. 

När Ryömä sedan sammanträffade med riksdagsman Viljo Kivioja från Agrarförbundet bad han denne som hälsning till K. H. Wiik framföra, att Finland borde inleda förhandlingar med den regering man i Sovjetunionen upprättat för Finland under O. W. Kuusinens ledning. Detta tillsammans med brevet till Tanner ledde till att Ryömä anhölls den 4 januari 1940. Han önskade att Wiik skulle bli hans advokat, men denne vägrade med hänvisning till att han inte var jurist. Ryömä togs i skyddshäkte för tre månader. Det har påståtts att Ryömäs brev beseglade Tanners fientliga inställning till yttervänstern och Sovjetunionen. Å andra sidan glömde Kuusinen inte Ryömäs brev, den enda finländska handräckningen till den av honom ledda regeringen. 

Genast sedan han befriats från skyddshäktet tog Ryömä itu med att grunda en vänskapsförening mellan Finland och Sovjetunionen. Tillsammans med Poika Tuominen hade han redan mot slutet av 1930-talet planerat ett nytt vänsterparti i Finland, men då uppgav man tanken. Förmodligen motsvarade Föreningen för fred och samarbete mellan Finland och Sovjetunionen just ett sådant ”parti”. Föreningens medlemstal växte snabbt, och Ryömä blev för en kort tid ordförande för föreningen. En avdelning av föreningens anordnade den 29 juli 1940 ett sammanträde i Kirjan talo (Bokens hus) i Helsingfors, men polisen upplöste mötet. Ryömä, som inte varit närvarande vid mötet, besökte redan samma kväll den dåvarande inrikesministern Ernst von Born. Följande dag fängslades Ryömä. Han dömdes till sju års fängelse för sitt deltagande i ledningen för denna förening som existerade under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget, och när man till domen tillfogade Ryömäs brev till Tanner i december 1939 uppgick den sammanlagda domen till femton år. 

Fängelseåren under fortsättningskriget var inte lätta för Ryömä, och våren 1942 försökte han begå självmord. I februari 1943 lämnade han till chefen för fängelset i Riihimäki ett brev för vidarebefordran till riksdagens justitieombudsman, vari han meddelade att han bildat en ny regering. Han var själv stats- och justitieminister och innehade tillsvidare presidentens uppgifter. 

I likhet med de andra fångarna i skyddshäkte frigavs Ryömä från fängelset efter att avtalet om vapenstillestånd ingåtts med Moskva 1944. Han satt då i fånglägret i Ekenäs. När nyheten om freden nått fängelset, utropade Ryömä ”nu har yxan satts till trädets rot”. Redan i början av oktober träffade han chefen för den politiska avdelningen vid övervakningskommissionen Pavel Orlov. Dagen efter sammanträffandet överlämnade han ett förslag till J. K. Paasikivi om att grunda en ny vänskapsförening på bred basis och bad Paasikivi bli hedersordförande för denna. Ryömä var självskriven som ordförande för det nya Samfundet Finland-Sovjetunionen. 

Ryömä invaldes i riksdagen vid valet 1945 som representant för Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). I början av juni 1945 skrev Hertta Kuusinen till sin far O. W. Kuusinen: ”Modig är han ... [och han har] genom sitt arbete före kriget och mellan krigen ... uppnått stor popularitet.” Ryömä anslöt sig till Finlands kommunistiska parti (FKP) och blev genast 1944 medlem av dess centralkommitté. Inom FKP uppskattade man dock inte att tidningen SNS/Kansan Sanomat, som han redigerade, var en allmänpolitisk tidning, trots att partiet ville att den skulle göra Sovjetunionen bekant. Ryömä avskedades från tidningens redaktion 1945. Inte heller ordföranden för övervakningskommissionen, generalöverste Andrej Zjdanov tyckte om att Ryömä isolerade kommunisterna inom Samfundet Finland-Sovjetunionen från de övriga ”demokratiska krafterna”. Zjdanov hade redan tidigare förundrat sig över Ryömäs förslag om att denne skulle sätta upp en frivilligtrupp på flera tusen finländare för att strida vid sidan av Sovjetunionen och de allierade. 

Mauri Ryömä var livet ut riksdagsledamot för DFFF och chefredaktör för FKP:s språkrör Työkansan Sanomat. Hans bana ändades av en trafikolycka med dödlig utgång. 

Jari Hanski 

Mauri Ryömä, född 30.10.1911 i Helsingfors, död 28.11.1958 i Helsingfors. Föräldrar generaldirektören, riksdagsledamoten Aukusti Johannes Ryömä och Eine Magda Sofia Sundvall. Gift 1933 med författarinnan Elvi Aulikki Sinervo. 

PRODUKTION. Yliopisto- ja kansallisuuskysymyksestä (1935); Johdatus dialektiseen tutkimusmenetelmään (1939); Asiakirjojen todistus ns. talvisodasta 1939−40 (1954). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Personfolder 3498 a-d, Statspolisens arkiv, Riksarkivet; Mauri Ryömäs arkiv, Folkets arkiv, Helsingfors. K. Kinnunen, Suomi-Neuvostoliitto-Seuran historia 1944−1974 (1998); J. Nevakivi, Linnasta linnaan. Eero A. Wuoren (1900−1966) poliittinen elämäkerta (1992); K. Rentola, Kenen joukoissa seisot? Suomalainen kommunismi ja sota 1937−1945 (1994); H. Soikkanen, Kohti kansanvaltaa I–III. Suomen Sosiaalidemokraattinen Puolue 75 vuotta (1975, 1987, 1991); T. Soikkanen, Kansallinen eheytyminen – myytti vai todellisuus (1984); I. Taipale, Mauri Ryömä – kunnon kommunisti lääkärinä. Suomen Sosiaalidemokraatti 15.4.1988; M. Valkonen, Yhdessä elämä turvalliseksi. Suomen Ammattiyhdistysten Keskusliitto 1930−1947 (1987). 

BILDKÄLLA. Ryömä, Mauri. Riksdagen, bildarkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5120-1416928957726

Upp