Eino Rahja var nära vän till Lenin men motståndare till Otto Wille Kuusinen. Han var född i Ryssland men deltog trots det i striderna under det finska inbördeskriget 1918. Efter kriget och under resten av sitt liv kritiserade Rahja skarpt ledningen för Finlands kommunistiska parti.
Eino Rahja var född i Kronstadt i Ryssland i en finsk hamnarbetarfamilj. I Ryssland anslöt han sig 1903 tillsammans med sina bröder Jukka och Jaakko till det socialdemokratiska partiet. Han arbetade som svarvare, som eldare vid järnvägarna och som verkmästare vid Lanskaja flygplansfabrik i S:t Petersburg (fr.o.m. krigsutbrottet Petrograd). Eino Rahja har karakteriserats som en anskrämlig uppenbarelse: arbetet i metallverkstäderna hade förstört hans röst, han var puckelryggig och hans bröst insjunket. År 1917 hjälpte Rahja Lenin att gömma sig i Peterograd, och då Lenin i mars efter revolutionen var tvungen att fly från Ryssland till Finland hjälpte Rahja honom, tillsammans med Hugo Jalava. Då Lenin i oktober 1917 strax före revolutionen återvände till Ryssland, hjälpte Rahja honom igen. Vänskapen med Lenin kom senare att skydda Rahja.
Jukka (Juhana) Rahja, som var två år yngre än Eino, var brödraskarans centrala gestalt ända till sin död. Redan i november 1917 – samtidigt med generalstrejken i Finland – ansåg han att man skulle inleda revolutionen. Under 1910-talet hade Jukka Rahja aktivt deltagit i ungdomsförbundets verksamhet. Tillsammans med brodern Eino var han delegat vid Tredje internationalens (Komintern) första kongress i mars 1919. Jukka Rahja var inte någon anhängare av de små folkens och nationaliteternas särställning, utan ansåg att alla var likställda vid en revolution. Därför fick han motståndare även bland finländarna.
Vid årsskiftet 1917–1918, inför inbördeskriget, skaffade Jukka och Eino Rahja den röda sidan de vapen de så nödvändigt behövde. De finska socialisterna Ali Aaltonen, Eero Haapalainen och Onni Kallio hade infunnit sig i Petrograd för att köpa vapen men fick inte tag i några. I detta skede begagnade Eino Rahja sig av sina personliga förbindelser till Lenin och lyckades skaffa finländarna vapen, ammunition och ett pansartåg. Eino och Jukka Rahja deltog i det möte vid vilket man bestämde att revolutionen skulle inledas i Finland den 27 januari. Det berättas att Lenin en dag innan kriget i Finland inleddes skulle ha frågat Rahja, om de röda skulle avgå med segern. Rahja trodde på seger, men enligt Lenin hade borgerligheten en alltför stark ställning i Finland.
I slutet av januari 1918 kom bröderna Rahja med pansartåget till Finland. Jukka Rahja förde ursprungligen befälet på tåget, men han sårades i bägge benen vid ett bakhåll på Kämärä station den 27 januari. Från Peterograd erhöll röda gardet med pansartåget 15 000 gevär, 30 kulsprutor, tre miljoner patroner, tio kanoner och till dem 3 000 projektiler samt två pansarbilar. Eino Rahja följde med hur situationen utvecklades utan att själv till en början delta i de egentliga krigshandlingarna. Han fungerade däremot som tolk mellan de i Finland stationerade ryska trupperna och Finlands röda garde. Den 9 mars tillförordnade Lenin honom dock till kommissarie för finska järnvägens sträckning på den ryska sidan och för stationen i Petrograd. Den 20 mars utnämndes han tillsammans med Adolf Taimi och Evert Eloranta till överbefälhavare för Röda gardet. Eino Rahja skötte dock denna uppgift i endast tre dagar; redan den 24 mars ledde han rödgardister på Lembois frontavsnitt.
I Väinö Linnas roman Upp, trälar förekommer en scen, där ett flygplan flyger över fronten; gardisterna vet att det är Rahja som är på väg med hälsningar till ”slaktarna”. Det stämmer att Rahja till sitt förfogande hade ett plan med vilket han företog spaningsflygningar – det hände också att han fällde en och annan bomb men utan att åstadkomma någon egentlig skada. Ett flygplan ansågs ännu så märkvärdigt att det påverkade kampandan att ha ett sådant på sin sida.
Frontlinjen drog sig mot Tammerfors; själv lämnade Rahja staden den 24 mars. Följande dag föreslog han vid folkkommissariatets möte, att man skulle hämta trupper i Peterograd för att sedan bryta sig igenom de vitas linjer till Tammerfors. Rahja fick folkkommissariatets stöd för sin plan och begav sig genast till Peterograd. Han erhöll dock inte några ryska trupper utan endast två kompanier Petrogradfinnar. Trupper mobiliserades även i södra Finland. Efter några dagar kunde Rahja sålunda leverera ca 2 000 man, två pansartåg, ett tiotal kanoner och ett flygplan till fronten i Lembois. Striden där skulle bli den sista möjligheten för Röda gardet att vända krigets gång.
Slaget vid Lembois stod vid månadsskiftet mars–april 1918. Rödgardisterna, som anfördes av Rahja, stred med framgång och avancerade så, att de vita delvis fick lov att retirera, men fronten förmådde röda gardet inte bryta. De röda som inringats i Tammerfors kunde höra stridslarmet i söder: man ansåg i staden att de vitas linjer skulle ge efter när som helst. Efter två dagars bittra strider rann de rödas försök ut i sanden; de vitas front hade hållit och man hade inte lyckats bryta inringningen av Tammerfors.
Rahja flydde från Lembois mot Helsingfors, varifrån han tog sig vidare till Lahtis och Kouvola. I början av april 1918 hade han i Viiala föreslagit för röda gardets stab, att trupperna måtte retirera och det snabbt. Enligt gardets stab kom det inte på fråga att retirera, då man ännu inte hunnit evakuera Satakunda. Ungefär samtidigt hade Rahja utfärdat en order om att de som motsatte sig tvångsutskrivningar samt fångarna skulle avrättas. Själv reste Rahja till Ryssland under senare delen av april.
Efter kriget var Rahja medlem av den kommitté i Peterograd som tog emot flyktingar. Det unga Rådsryssland kämpade ännu för sin existens, och Rahja försökte få tidigare rödgardister i Finland att ansluta sig till Röda armén och föreslog för Lenin att man skulle ställa upp ett eget finskt truppförband; Rahja föreslog rentav att allmän värnplikt skulle införas för petrogradfinländarna. Vid ett möte som hölls den 25 augusti 1918 bland finska kommunister som flytt till Ryssland hävdade Rahja att de finska kommunistledarna var efter sin tid. I ett skarpt anförande framlade han nya teser för den finska arbetarrörelsen. En av de viktigaste teserna var övergivandet av rörelsens nationella drag och framhävandet av kommunismens internationella karaktär.
Åren 1918–1922 verkade Rahja som kommissarie och inspektör för officerskurserna och de finska trupperna. Jukka, Eino och brodern Jaakko Rahja tjänstgjorde efter varandra som militärorganisationens ledare. Eino och Jukka Rahja hade genomgått den första organiserade officerskursen vid årsskiftet 1918–1919. I början av 1919 ansåg Jukka Rahja att högern kunde behålla makten i Finland endast med hjälp av bajonetterna.
Eino och Jukka Rahja idkade en lukrativ affärsverksamhet 1918–1919 genom att smuggla lyxvaror och livsmedel från Finland till Ryssland. På grund av goda språkkunskaper och utmärkta förbindelser var deras ställning inom Finlands kommunistiska parti (FKP) stark. Trots detta undgick de inte att beskyllas för ekonomiska oegentligheter. Krigsskolans elever tillsatte rent av ett kollegium för att undersöka brödernas göranden och låtanden.
Jukka Rahja var galjonsfiguren för oppositionen inom FKP, vilken uppstod och utvecklade sig från sommaren 1919. Bröderna Rahja visste hur ”en riktig kommunist skulle bete sig”. Man skulle bland annat offra sina egna materiella fördelar till förmån för revolutionen. Den politik som bedrevs av FKP:s ledning bedömde de som falsk nationalism. De hyllade ett rätlinjigt och militärt tillvägagångssätt. Jukka Rahja stod enligt egen uppfattning över alla beslut.
Jukka Rahja mördades vid ett partimöte den 31 augusti 1920 tillsammans med sju andra av partiets ledande män. Bakom dådet låg interna meningsskiljaktigheter, som kulminerade i frågan om den kollektiva representationsrättigheten vid partikongressen. Eino Rahja ville få reda på vem som mördat hans bror. Otto Wille Kuusinen tog tillfället i akt och försökte bli av med sin motståndare; vid FKP:s fjärde kongress i månadsskiftet juli-augusti 1921 fordrade han att Rahja skulle avskedas från centralkommittén, i annat fall skulle han själv avgå. I ett anförande medgav Kullervo Manner Rahjas ”sämre sidor”, såsom fallenhet för dryckenskap, men understödde det oaktat att Rahja skulle kvarstå som medlem av centralkommittén. Rahja avskedades inte vid detta tillfälle; å andra sidan avgick inte heller Kuusinen. Rahja uppskattade inte nämnvärt Manner, som försvarat honom vid mötet, utan ansåg honom vara en svag ledare. Rahja avskydde speciellt Kuusinen, som han ansåg vara delaktig i mordet på brodern. Efter Lenins död tävlade båda två om den nyblivne ledaren Stalins gunst.
Med stöd av FKP:s centralkommitté började Rahja 1923 tillverka falska finska 1000-markssedlar. Centralkommittén förbjöd emellertid verksamheten emedan man fruktade att sedelförfalskningen skulle försvåra förhållandena mellan Finland och Rådsryssland. Rahja fortsatte dock sitt tilltag och tryckte en ny sats sedlar; om pengarnas senare öden har man dock inte någon säker kunskap.
Eino Rahja tillhörde oppositionen inom FKP ända till sin död. Enligt honom var det fel att de som flytt från Finland erövrade partiet. Han ansåg därutöver att en revolution i Finland kunde genomföras endast med Röda arméns bajonetter, FKP skulle inte lyckas. Enligt Rahja var FKP inte någon revolutionär massorganisation utan ”en handfull tjinovniker” (tjänstemän) som sänts från Moskva. Rahjas styrka och skydd var hans nära relationer till säkerhetspolisen. I augusti 1935 skisserade han upp en ny centralkommitté för FKP i stället för den som leddes av Kuusinen. En ytterligare orsak till Rahjas hat gentemot Kuusinen var att denne under 1930-talet inte gjorde något till förmån för den finskspåkiga befolkningen i Karelen eller Leningrad. Därför var det inte alls överraskande att han försåg den sovjetiska spaningstjänsten med uppgifter avsedda att skada FKP:s ledning och speciellt Manner. Vidden av Rahjas verksamhet blottades först efter hans död.
Även om Eino Rahja hade entledigats från FKP:s centralkommitté 1927 erhöll han vid sin död i april 1936 en begravning som var värdig en deltagare i de finska och ryska inbördeskrigen och en vän till Lenin. Eino Rahja dog en ”naturlig död” i tuberkulos och överdriven alkoholkonsumtion. Han fick sin grav på Alexander Nevskijs begravningsplats i Leningrad.
Jari Hanski
Eino Rahja, född 20.6.1885 i Kronstadt, död 26.4.1936 i Sovjetunionen. Fader hamnarbetaren Aappo Rahja. Gift med Lydia Parviainen.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Statspolisens personakt 1964, Riksarkivet. ”Kallis toveri Stalin”. Komintern ja Suomi (2002); J. T. Lappalainen, Punakaartin sota I−II (1981); V. Meri, Ei tule vaivatta vapaus. Suomi 1870–1920 (1995); J. Nevakivi, Muurmannin legioona (1970); J. Nironen, Suomalainen Pietari (1999); J. Paavolainen, Poliittiset väkivaltaisuudet Suomessa 1918 I. ”Punainen terrori” (1966); T. Polvinen, Venäjän vallankumous ja Suomi 1917–1920 I (1967); Rakas kallis toveri. Kullervo Mannerin ja Hanna Malmin kirjeenvaihtoa 1932–1933 (1997); H. Rautakallio, Suuri viha. Stalinin suomalaiset uhrit 1930-luvulla (1995); O. Rinta-Tassi, Kansanvaltuuskunta punaisen Suomen hallituksena (1986); T. Saarela, Suomalaisen kommunismin synty ja kehitys punakaartiksi 2 (1985); M. Salomaa, Punaupseerit (1992); H. Ylikangas, Vägen till Tammerfors. Striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget 1918 (1995).
BILDKÄLLA. Rahja, Eino. Arbetararkivet.