Arkiater Otto E. A. Hjelt var en av de mest inflytelserika läkarna i Finland under senare hälften av 1800-talet. Han var professor i patologisk anatomi och grundade ett institut för denna disciplin. Han utövade stort inflytande på hälsovårdslagstiftningen i landet och var dessutom en framstående forskare i naturvetenskapernas och medicinens historia. Hjelt har kallats medicinhistoriens fader i Finland.
Otto Edvard August Hjelt föddes 1823 i Åbo. Fadern, Christian Hjelt, var förläggare och boktryckare. Till Otto Hjelts tidigaste barndomsminnen hörde lågorna från Åbo brand, som syntes ända till familjens gård Moisio i Lundo. I Moisio vaknade Hjelts intresse för natur och botanik. Redan under sin första vår som student deltog han som stipendiat i en botanisk exkursion till sydvästra Tavastland och Päijänneregionen, anordnad av Societas pro Fauna et Flora Fennica.
Efter att 1844 ha avlagt sin filosofie magisterexamen anslöt Hjelt sig till den skola i jämförande anatomi som grundats av den drygt tio år äldre professorn Evert Julius Bonsdorff. Hjelt blev filosofie doktor 1847 med en avhandling om lakens sympatiska nervsystem. Docent i anatomi blev Hjelt 1852, med en avhandling om nerverna i paddans hjärna. Han avlade samtidigt medicine kandidatexamen och tre år senare medicine licentiatexamen. Därefter reste han till Würzburg för att studera patologisk anatomi. I Helsingfors hade man redan en tid diskuterat behovet av en professur i detta ämne. Hjelts avsikt var att studera för den berömde professor Rudolf Virchow, men denne hade redan kallats till Berlin, varför Hjelt stannade kvar i Würzburg där han samarbetade med den nästan lika berömde cellbiologen Albert Kölliker. Han flyttade emellertid senare ändå till Virchows inrättning i Berlin och besökte dessutom Prag och Wien. Vid återkomsten till hemlandet behärskade han de nyaste insikterna i både normal och patologisk histologi och i cellbiologi. Hjelt utnämndes till den nya professuren i patologisk anatomi och statsmedicin våren 1859. Därförinnan hade han hunnit avsluta sitt professorsspecimen Om nervernas regeneration och dermed sammanhängande förändringar af nervrören.
Hjelt började ihärdigt iståndsätta ett patologilaboratorium vid Helsingfors allmänna sjukhus och samla preparat för ett museum där blivande läkare kunde studera patologiska cellförändringar. Först 1873 kunde emellertid planerandet av ett egentligt institut påbörjas, och institutet stod färdigt fem år senare. Hjelt hade emellertid redan 1871 publicerat en redogörelse över den patologisk-anatomiska inrättningens verksamhet 1859–1871, och året därpå givit ut ett sammandrag över de tusen obduktioner som gjorts där.
Tjänsteärenden, kommittéer och en omfattande privatpraktik lämnade inte mycket tid över för egen forskning, och Hjelts vetenskapliga skriftställarskap i patologi blev relativt blygsamt. Han följde dock genomgående med i utvecklingen på området och deltog i många skandinaviska och internationella kongresser. I januari 1885 avgick Hjelt med pension och beviljades samtidigt arkiaters titel. Samtidigt donerade han en stor del av sitt medicinvetenskapliga bibliotek till den patologiska inrättningen, varför universitetet till hans ära inrättade ett medicinskt stipendium.
Den andra delen av Hjelts professur, statsmedicinen, omfattade rättsmedicin och allmän hygien. Härigenom kom han att delta i ombildandet av sinnessjukvården, tillsättandet av hälsopoliser, organiseringen av medicinalöverstyrelsen, beredningen av bestämmelserna gällande apotek och handel med giftiga ämnen och rentav i kommittén för undersökning av förorenade fiskevatten. Hjelt gjorde en omfattande utredning över de veneriska sjukdomarnas spridning och kom med förslag till hur spridningen kunde hämmas. Han utarbetade förslaget till hälsovårdsstadgan 1879. Hjelt var en tid också prorektor för universitetet, dekanus för den medicinska fakulteten och inspektor för den västfinska avdelningen. Ännu som pensionär verkade han som ordförande för statsarkivets byggnadskommitté som representant för historieforskningen.
Hjelts intresse för lärdomshistoria vaknade tidigt och hans avhandling pro exercitio (1843) behandlar den tidiga naturvetenskapen i Finland, särskilt 1600-talsläkaren och botanikern Elias Tillandz. Senare gav Hjelt ut ett arbete om det naturhistoriska studiet i Finland på 1600- och 1700-talen och ännu senare skrev han den naturhistoriska delen i Åbo akademis lärdomshistoria i nio band. Hjelt fick ett gott rykte i Skandinavien för sin forskning i Carl von Linné: år 1877 publicerade han ett arbete om Linné som läkare, som han utvidgade trettio år senare på basis av en forskningsresa till Sverige. Det mest omfattande och viktigaste av Hjelts lärdomshistoriska arbeten var emellertid Svenska och finska medicinalväsendets historia 1663–1812 i tre volymer.
Katalogisering lämpade sig för Hjelts systematiska läggning och i början av 1900-talet färdigställde han Finlands medicinska bibliografi 1640–1900, en systematisk förteckning över disputationerna och programmen vid universitetet under de då senast förflutna åttio åren, samt en förteckning över den biologiska disputations- och programlitteraturen i Sverige sedan 1700. Hjelt planerade vidare en skildring av de linneanska professorerna Pehr Kalms och Pehr Adrian Gadds verksamhet. Han hann slutföra redigeringen av Kalms brev till Carl Fredrik Mennander, men arbetet tog hans sista krafter och han avled vid genomläsningen av korrekturet vid fyllda nittio år.
Redan innan han blev pensionerad hade Hjelt slagit sig ner i en villa i Tusby som han döpt till Lepola (fi. vilostället, ett namn som ställets följande ägare E. N. Setälä ändrade till Toimela, arbetsstället). Trots namnet var Hjelt emellertid inte overksam där; i Lepola tillkom hans stora historiska arbeten. Dessutom tog han del i lokala verksamheter, bland annat som medlem av kommunalnämnden. Hjelts modersmål var svenska, men han kunde finska sedan barnsben och förhöll sig positiv till finskhetssträvandena. Han kallades till hedersmedlem av bland annat läkarsällskapet Duodecim och Finska Vetenskapsakademin.
Religionen spelade en viktig roll i Otto Hjelts livsåskådning. Otto och hans hustru Yolanda Hjelts hem vid Norra kajen i Helsingfors blev en medelpunkt för väckelserörelsen och Hjelts religiositet förde med sig många förtroendeuppdrag inom Finlands missionsförbund, Diakonissanstalten i Helsingfors och Söndagsskoleföreningen.
Anto Leikola
Otto Edvard August Hjelt, född 18.4.1823 i Åbo, död 13.6.1913 i Tusby. Föräldrar boktryckaren, förläggaren, filosofie doktorn Christian Ludvig Hjelt och Hedvig Lovisa Chytraeus. Gift 1850 med Yolanda Aurora Thuneberg.
PRODUKTION. Naturhistoriens studium i Finland före Linnés tid I. Elias Tillandtz och hans föregångare (1843); In systema nervorum sympathicum gadi lotae Linn. Observationes, cum tabula lapide incisa (1847); De nervis cerebralibus parteque cephalica nervi sympathici bufonis cinerei Schneid. Adnotata quaedam (1852); Om nervernas regeneration och dermed sammanhängande förändringar af nervrören (1859); Naturhistoriens studium i Finland under sjuttonde och adertonde seklet I–II (1868); Försök att bestämma de af Elias Tillandz i hans Catalogus Plantarum upptagna växter (1869); Den patologisk-anatomiska inrättningen vid det Finska universitetet under åren 1859–1871 (1871); Öfversigt af ettusen liköppningar vid det Finska universitetets patologisk-anatomiska inrättning (1872); Carl von Linné som läkare och hans betydelse för den medicinska vetenskapen i Sverige (1877); Finska Läkaresällskapet 1835–1885 (1885); Svenska och Finska medicinalverkets historia 1663–1812 I–III (1891–1893); Naturalhistoriens studium vid Åbo Universitetet (1896); Finlands medicinska bibliografi 1640–1900 (1905); Carl von Linné såsom läkare och medicinsk författare. Uppsala (1907); Det finska universitetets Disputations- och Program-litteratur under åren 1828–1908 systematiskt ordnad (1909); Sveriges biologiska Disputations- och Program-litteratur 1700– vårterminen 1910 systematiskt ordnad (1911).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. von Bonsdorff, The History of Medicine in Finland 1828–1918. The History of Learning and Science in Finland 1828–1918 3 (1975); B. von Bonsdorff, Läkare och läkekonst i Finland under 300 år 1640–1940 (1978); E. Hjelt, Otto E. A. Hjelt. Hans liv och gärning (1916); E. Hjelt-Cajanus, Tre familjeporträtt (1936); E. A. Homén, Minnestal öfver professor emeritus arkiater Otto E. A. Hjelt, Acta Societatis Scientiarum Fennica 45 (1914); E. Kurki-Suonio, O. E. A. Hjelt, herännyt lääkäri (1986); A. Leikola, Otto E. A. Hjelt ”Suomen lääketieteen historian isä”. Hippokrates 13/1996; N. Pesonen, Terveyden puolesta – sairautta vastaan. Terveyden ja sairaanhoito Suomessa 1800- ja 1900-luvulla (1980); G. Soininen, Arkkiatri Otto E. A. Hjelt Suomen lääketieteen historian isänä. Duodecim 55/1939; G. Soininen, Otto E. A. Hjelts insats i Linnéforskningen. Svenska Linné-Sällskapets Årsskrift 22 (1939).
BILDKÄLLA. Hjelt, Otto Edvard August. Foto: Ateljé Gösta Floman. Museiverket.