Oskar Fredrik Hultman blev 1909 professor i svenska språket och litteraturen vid Helsingfors universitet. I sin forskning koncentrerade han sig på det svenska språkets historia och på de finlandssvenska dialekterna varvid han använde sig av den moderna filologins metoder. Hans syn på finlandssvenskarnas härkomst är den alltjämt rådande. Han och hans andra hustru Emmy var också hembygdsvänner, som aktivt utforskade sin hemstad Ekenäs historia.
Oskar Hultman föddes 1862 i Ekenäs som son till en förmögen handelsman. Hans far Frithiof Hultman var en mångsidig affärsman, bryggeriägare och skeppsredare, som bland annat bedrev ångbåtstrafik mellan Stockholm och S:t Petersburg. Oskar Hultmans mor Amalie Morawitz, dotter till en tysk handelsman från S:t Petersburg, dog i en lungsjukdom när han var fyra år gammal. Därefter gifte Frithiof Hultman sig med Ida Wennberg, svägerska till J. V. Snellman. Äktenskapet slutade i skilsmässa. Faderns tredje hustru Beate Högfeldt var en uppskattad pianist från Stockholm; deras äktenskap varade till Frithiof Hultmans död 1890.
Som barn fick Oskar Hultman hemundervisning; han hade bl.a. två schweiziska informatorer. Finlands första kvinnliga magister Emma Irene Åström hörde också till hans lärare. Han gick i skola i Helsingfors och tog studenten 1881 i Helsingfors privatlyceum (Bööks lyceum). Samma höst inledde han studier i nordiska språk, estetik, sanskrit och indoeuropeiska språk vid Helsingfors universitet. Till en början var han osäker på vad han skulle ägna sig åt, men universitetets atmosfär på 1880-talet med sina språkpolitiska omvälvningar underblåste hans svenskhetsiver och gav hans studier inriktning. Nordiska språk blev hans främsta studieområde, och snart nog väcktes också hans intresse för forskning. För Hultman, som hade vuxit upp i en svenskspråkig bygd, var det självklart att bli svekoman. Umgänget med svensksinnade studeranden i Nyländska avdelningen förstärkte hans språkpolitiska åsikter och hans intresse för forskning i det egna språket.
Oskar Hultman var elev till dåtidens ledare av svenskhetsrörelsen, professorn i svenska språket A. O. Freudenthal och professorn i estetik C. G. Estlander. Därigenom kom han i beröring med såväl den freudenthalska ”bygdesvenskheten” som den estlanderska ”kultursvenskheten”. Som student var han, liksom många andra aktivister inom svenskhetsrörelsen, medlem i Svenska landsmålsföreningen, som gick i spetsen för dokumenteringen av de finlandssvenska dialekterna. Man sökte genom studier av språk, dialekter och folklore efter kunskap om hur gammal den svenskspråkiga bosättningen längs de finländska kusterna var och varifrån deras inbyggare kom. Dessa grundfrågor intresserade såväl svenskhetsrörelsen som språkforskare, och de fortsatte att sysselsätta Hultman under återstoden av hans liv.
Oskar Hultman blev magister 1887. Samma höst reste han till Uppsala för att fortsätta sina studier i nordiska språk och fonetik. Vid Uppsala universitet blev han mera bekant med de nyaste strömningarna inom filologin. Han var elev till professor Adolf Noreen, och påbörjade sin doktorsavhandling om språket i en av de medeltida svenska landskapslagarna i Sverige, Hälsingelagen.
Fadern, Frithiof Hultman, som sonen stod mycket nära, avled 1890. Oskar Hultmans fästmö sedan 1886, Emilia (Mili) Strömberg, dotter till en ämbetsman från Ekenäs, väntade dock i hemstaden på fästmannen. Det var troligen arvet efter fadern som gjorde det möjligt för honom att gifta sig med Mili och grunda ett eget hem, först i Uppsala och 1891 i Helsingfors. I Helsingfors fortsatte Hultman med sin doktorsavhandling. Äktenskapet blev dock kortvarigt då den unga hustrun dog i barnsäng 1894. Även barnet avled.
Under flera års tid efter hustruns bortgång tycks Hultman ha saknat motivation för målmedveten forskning. Hans personliga ekonomi tillät ett liv utan förvärvsarbete och forskning mera som hobby än som yrke. Under de första åren som änkling företog han flera långa resor i Europa, särskilt till Italien och Tyskland, och även i Nordafrika. Först beskedet om att professor Freudenthal avgått med pension förmådde honom att slutföra sin doktorsavhandling för att kunna söka tjänsten. Den omfattande avhandlingen, Hälsingelagen och Upplandslagens ärfdabalk i Cod. Ups. B49. Språkhistorisk undersökning I, blev färdig 1905. Till professor i nordiska språk valdes ändå Hugo Pipping. Valet motiverades främst av Pippings lärarmeriter vid universitetet.
Även om detta var en stor besvikelse för Hultman, innebar ändå disputationen en vändpunkt i hans liv. Han tog steget tillbaka till den akademiska världen. Han hade fått ett vetenskapligt erkännande och man började planera en personlig professur för honom. År 1907 blev han docent och ett par år senare, när han var 47 år gammal, utnämndes han till extra ordinarie professor i svenska språket och litteraturen vid Helsingfors universitet.
Professuren ledde till förtroendeuppdrag i vetenskapliga och kulturella föreningar. Således kom han att tillhöra styrelsen för Svenska litteratursällskapet i Finland. Han blev ordförande för sällskapets språkvetenskapliga kommitté och som medlem av ortnamnskommittén gjorde han sitt bästa för att främja ortnamnsforskningen i det svenska Nyland. Han ingick också i den kommitté som delar ut sällskapets litteraturpris.
Som professor var Oskar Hultman självskriven ordförande för Ekenäs-samfundet i Helsingfors. Samfundet grundades 1909 av helsingforsare med rötter i Ekenäs och stod i kontakt med den finländska rörelsen för hembygdsforskning. Till föreningens sekreterare valdes fröken Emmy Stenbäck, som var ritare vid Statens historiska museum. Gemensamma intressen förenade Hultman med Emmy Stenbäck och 1910 firades deras bröllop. Oskar Hultmans hem på Högbergsgatan blev nu deras gemensamma hem.
På somrarna bodde Oskar och Emmy Hultman i Torskaren, Tvärminne, där mannen 1906 låtit bygga en villa. Närmaste granne var hans barndomsvän, ingenjören och diktaren Jonatan Reuter. Men efter att villan 1918 utsatts för ett inbrott förlorade makarna Hultman sin känsla för stället och hyrde i stället en sommarvåning i den gamla hemortstaden Ekenäs. De trivdes utmärkt i småstaden och 1922 slog de sig ned permanent. Ekenäs erbjöd en lugn miljö för forskning och Oskar Hultman kunde varje vecka i hustruns sällskap resa till Helsingfors för att föreläsa.
I praktiken betydde professuren framför allt undervisning och examination. För en person med Hultmans inbundna karaktär, som hellre koncentrerat sig på egen forskning, framstod detta som tråkiga plikter. Han gick ändå in för att göra sina föreläsningar så vetenskapligt fulllödiga som möjligt. En stor del av dessa publicerades postumt i Efterlämnade skrifter. I grund och botten var han dock en individualist och hade ingen ambition att skaffa sig egna efterföljare eller att samarbeta med andra forskare.
Även om Oskar Hultmans språkpolitiska ståndpunkt var avgjord, så aktade han sig noga för att förväxla vetenskap och politik. Han höll fast vid den moderna filologins principer och vid kravet på vetenskaplig objektivitet. I Finsk tidskrift (1921) skrev han: ”För vetenskapen äro utan tvifvel färre, men pålitliga resultat af större värde än flere, som ej äro säkert grundade.” Sökandet av ”sanningen för dess egen skull” var för honom ingen tom fras. I en minnesteckning som publicerades efter Oskar Hultmans död framhöll hans elev Rolf Pipping i en liknande anda Hultmans exakta metoder och samvetsgrannhet: ”Hultman hörde till de forskare som föredraga det solida framom det briljanta.” Den aningen torra Oskar Hultman kunde därför hamna i skuggan av forskare som levererade mera färgstarka hypoteser.
Svenskhetsandan framträdde närmast i forskaren Oskar Hultmans val av ämnen. Fosterländskhet var för honom att ägna sig åt den svensktalande hembygdens språkhistoria. Hans första publikation var ett manuskript skrivet av ”Finlands första författare”, munken i Nådendals kloster Jöns Budde, Jöns Buddes bok. Hälsingelandslagen, föremålet för hans doktorsavhandling, hade också varit Finlands lag under medeltiden. Före disputationen hade han gjort en grundlig studie av finlandssvenska dialekter, De östsvenska dialekterna (1894). I flera andra av sina arbeten behandlade han Finlands svenska dialekter och det bildade finlandssvenska talspråket.
I början av 1920-talet deltog Oskar Hultman i de hetsiga diskussionerna om åldern hos den svenskspråkiga bosättningen i Finland. Genom språkhistoriska belägg kom han till slutsatsen att den mest omfattande kolonisationen hade ägt rum på 1200- och 1300-talen, och att de flesta kolonisatörerna hade kommit från de mellersta delarna av Sverige. Det är en uppfattning som blev bestående. Hultmans teori riktades framför allt mot T. E. Karstens uppfattning, att finlandssvenskarna skulle härstamma från germaner, som hade bott i Finland sedan stenåldern. Karsten och Hultman befann sig ändå på samma sida i bosättningsdebatten i den meningen, att de båda försökte motbevisa E. N. Setäläs påstående, att ”det inte fanns svenskar i Finland, utan bara svensktalande finnar”. I denna kontext blev benämningar särskilt viktiga. Det räckte inte att tala om ”svensktalande finnar”, man behövde en benämning som tydligt kunde skilja de svensktalande från de finsktalande – och då passade ”finlandssvenskar” bättre. Men Hultman, som identifierade sig starkt med Sverige, varifrån hans förfäder hade kommit till Finland först på 1700-talet, föredrog helt enkelt att tala om ”svenskar”.
Oskar och Emmy Hultman förenades av gemensamma intressen och av dessa var hembygdsforskning det viktigaste. Tillsammans med andra medlemmar av Ekenäs-samfundet i Helsingfors, bl.a. Jonatan Reuter och Ernst Häyrén, skrev de ett stort antal artiklar om Ekenästraktens historia. Dessa artiklar publicerades oftast i lokaltidningen Västra Nyland. Många kom ut också i bokform. Artikelsamlingen I det gamla Ekenäs utgavs efter Hultmans död 1929 och innehåller bland annat hans närmare 300 sidor långa studie om den s.k. Herrgården i Ekenäs och dess historia. Artiklar av samfundets medlemmar samlades i serien Ekenäs stad och bygd.
Oskar och Emmy Hultman fortsatte sina studier i de gamla Ekenäsgårdarnas historia och i stadsbornas genealogi. Som språkman var Oskar Hultman intresserad av ortnamn i Ekenästrakten. Emmy Hultmans viktigaste publikationer är Ekenäs stads domböcker från 1623–1675 som kom ut i två band. Hon utförde ett stort arbete genom att kopiera Ekenäs dom- och kyrkoböcker från 1600-talet fram till 1910-talet. Av ekonomiska skäl utgavs bara delar av detta. Emmy Hultman var också en skicklig fotograf, som med sin kamera aktivt dokumenterade Ekenäs – hus, gårdar och gator. Hon efterlämnade en stor bildsamling. Dessutom var hon genom sitt yrke skicklig tecknare. Hon gjorde ett stort antal teckningar och akvareller av det gamla Ekenäs. Hennes kunnande på detta område kommer fram även i studier av gamla sigill och Ekenäs stadsvapen.
Både Emmy och Oskar Hultman var väl medvetna om att en stor del av allt som de studerade och dokumenterade aldrig skulle kunna publiceras. Men för bägge var forskningen och det vetenskapliga insamlandet något värdefullt i sig, oavsett om det gällde vetenskap på akademisk nivå eller lokalhistoriska undersökningar. Det blev ett levnadssätt för dem som äkta par.
Hanna Elomaa
Oskar Fredrik Hultman, född 21.12.1862 i Ekenäs, död 31.5.1929 i Helsingfors. Föräldrar handlanden, konsuln Frithiof Hultman och Amalie Marie Morawitz. Gift med (1) Emilia Strömberg 1890, (2) Emmy Maria Stenbäck 1910.
PRODUKTION. De östsvenska dialekterna (1894); Jöns Buddes bok (1895); Förteckning öfver svenska ortnamn i Finland (1897, tills. med G. C. A. Schauman); När dog Sigfrid Aronus Forsius? (1898); Hälsingelagen och Upplandslagens ärfdabalk i Cod. Ups. B. 49 (1905); Axel Olof Freudenthal. Levnadsteckning (1912); Upplandslagen (1916); Härstamma Finlands svenskar från Sverige? Finsk Tidskrift 1920; Finlandssvenskarnas härkomst. Finsk Tidskrift 1921; Våra svenska bygdemål, Det svenska Finland II:1. Utg. G. Nikander (1922); I det gamla Ekenäs (1929, tills. med E. Häyrén & E. Hultman); Efterlämnade skrifter I–II (1931, 1939). Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 I (1925); S. Sola & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828. Supplement till slutet av år 1938 (1940).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Elomaa, Idylliä etsimässä. Identifikaatiot ja itseymmärrys tammisaarelaisessa sivistyneistöperheessä 1880-luvulta 1930-luvulle (2006); Porvarillista rakkautta. Oskar ja Mili Hultmanin tarina(1886−1894). Red. H. Elomaa (1997); A. Nordling, O. F. Hultman. Arkiv för nordisk filologi 1932; R. Pipping, Oskar Fredrik Hultman. En minnesteckning (1932); R. Pipping, Rättelser till minnesteckningen över Oskar Fredrik Hultman (1934).
BILDKÄLLA. Hultman, Oskar. Foto: Ateljé Charles Riis. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.