Med sina fem presidentperioder placerar sig Urho Kekkonen bland eliten i Finlands politiska historia. Obestridlig etta blir han som en maktutövare som med sin taktiska förmåga suveränt behärskade det politiska fältet från kant till kant, från utrikespolitik till vetenskapliga organisationer, från utvecklingen av Lappland till rättspolitik och tjänsteutnämningar. Kekkonens tid som president varade ett kvartssekel, där Finland, trots påtryckningar från Sovjetunionen, behöll sin ställning som ett västeuropeiskt land.
Urho Kekkonens släkt var djupt rotad i Savolax, men själv växte han upp i Kajanaland. Som riksdagsman representerade han Agrarförbundets starka valkretsar, först Viborgs läns västra valkrets och efter avträdelsen av Karelen Uleåborgs län. I båda valkretsarna skaffade han sig en lantgård och framträdde som en naturlig representant för de två regionerna och deras landsbygdsbefolkning. Trots detta är han mera att betrakta som en urban intellektuell.
Trots att Kekkonens födelsehem i Pielavesi bär namnet Lepikko torp, hade han inte torparbakgrund. Gården hade skaffats som bostad i närheten av faderns arbetsplats. Kekkonen representerade inte den självständiga bondebefolkningen, utan snarare den östfinska landsbygdens småfolk, som varken var bönder eller torpare. Fadern Juho Kekkonen var ursprungligen dräng och skogsarbetare, som i bolaget Halla Oy blev skogsarbetsledare och timmeragent på sin väg in i den växande medelklassen. Kekkonens mor Emilia Pylvänäinen var dotter till en hemmansägare. Familjen hade råd att låta sonen avlägga studentexamen. År 1949, då Urho Kekkonen för första gången kandiderade inför presidentvalet, retuscherade man bort skorstenen på fotografiet av Lepikko torp. På så sätt skapade man en bild av Kekkonen som kommen ur folkets djupa led.
Under skolåren i Kajana samskola började Kekkonen visa sig som en energisk och kraftfull person som överskred gränserna för lämpligt uppförande. Vid femton års ålder hade han enligt ett lärarmötesprotokoll ändrat vitsord och gjort korrigeringar i sitt ryskahäfte samt varit arrogant och bångstyrig även gentemot andra lärare.
Som gymnasist anslöt sig Kekkonen till Kajana skyddskår, som leddes av Elja Rihtniemi. I inbördesskriget deltog han på regeringsstyrkornas sida i Kajana partigängarregemente och var med i striderna vid Kuopio, Varkaus, Mouhu och Viborg. Våren 1918 ledde han en exekutionspatrull i Fredrikshamn.
Under sina viktigaste formativa ungdomsår fick Urho Kekkonen arbetserfarenhet som polis, samtidigt som han ägnade sig åt föreningsliv och journalistik. År 1921 flyttade han till Helsingfors, där han dels studerade, dels arbetade inom polisväsendet. Han studerade snabbt och avlade juris kandidatexamen 1926. Redan i Kajana och under hela studietiden i Helsingfors var han dessutom anställd vid Detektiva centralpolisen (DC), med olika uppdrag inom säkerhetspolitiken. Han lärde sig i grunden den antikommunistiska verksamhetens hårdaste tag. Hos DC fann han också sin maka, maskinskriverskan Sylvi Uino, som var prästdotter från Karelska näset.
Kekkonen hade planer på att skriva en doktorsavhandling om den hemliga polisens verksamhet, men efter att offentligt ha föreslagit nedläggning av DC och dess införlivande med kriminalpolisen blev han tvungen att lämna sin tjänst. Kekkonen blev 1927 jurist på Maalaiskuntien liitto (Landskommunernas förbund), men hans irriterande sätt att ta ställning och tala ledde till avsked 1932. Han publicerade en kommentar till kommunallagen, och hans doktorsavhandling från 1936 behandlar den kommunala valrätten enligt Finlands lag.
Kekkonen blev inte toppolitiker genom praktisk verksamhet på kommunnivå, som var det normala för män från landsorten. Han praktiserade politik inom student- och idrottsorganisationer och som medarbetare i olika tidningar. Han var aktiv i Pohjois-Pohjalainen osakunta (Nordösterbottniska studentnationen) och bland dess juridikstuderande, samtidigt som han levde ett uppsluppet studentliv. Han var chefredaktör för studenttidningen Ylioppilaslehti 1927–1928.
Kekkonens ideologiska rötter fanns i den nationalistiska studentpolitiken i det unga självständiga Finland. Från 1924 hörde han till gruppen runt Niilo Kärki i Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS) och stödde Yrjö Ruutus statssocialistiska ideologi. Folkets enande, rysshatet, striden för finska språket och frågan om Östkarelen var också viktiga för honom. Under signaturen Suomen Heimo (Finlands Stam) skrev Kekkonen kolumner i AKS:s tidning. Han blev 1930 ordförande för Finskhetsförbundet, som AKS hade tagit kontrollen över tre år tidigare. Även efter utträdet ur AKS, som hade radikaliserats i anslutning till Lapporörelsen, fortsatte han att skriva kolumner i förbundets tidskrift Suomalainen Suomi. Främst drev han där förfinskningen av universitetet.
Kekkonen hade varit aktiv både som idrottsman och funktionär i föreningen Kajaanin Kipinä. Som idrottsman nådde han sin största framgång 1924, då han blev finsk mästare i höjdhopp med resultatet 185 centimeter. På organisationssidan avancerade han 1932 till ordförande i Finlands friidrottsförbund och senare i Finlands olympiska kommitté.
Kekkonen var mera en handlingens och taktikens man än en idépolitiker. Partipolitiker blev Urho Kekkonen inte förrän 1933, då han anslöt sig till Agrarförbundet, blev tjänsteman på jordbruksministeriet och för första gången kandiderade till riksdagen. År 1932 och 1933 besökte han för sin doktorsavhandling Tyskland och upplevde Hitler komma till makten. Kekkonen skrev pamfletten Demokratian itsepuolustus (Demokratins självförsvar), där han pekade på faran från extremhögern efter det att kommunismen förbjudits i Finland.
Kekkonen valdes in i riksdagen vid andra försöket 1936. Samtidigt blev han justitieminister i Kyösti Kallios regering. Som inrikesminister i A. K. Cajanders rödmylleregering gjorde Kekkonen ett uppmärksammat men misslyckat försök att upplösa den högerextrema Fosterländska folkrörelsen (IKL) 1938.
Kekkonen togs inte med i regeringen under vinterkriget. I riksdagen röstade han mot Moskvafreden i mars 1940. Han var 1940–1943 chef när försörjningen av den evakuerade befolkningen organiserades. Åren 1943–1945 verkade han som ämbetsverksfullmäktig vid finansministeriet, en tjänst som finansminister Väinö Tanner hade inrättat med uppdrag att rationalisera statsförvaltningen.
I början av 1942 började Kekkonen under signaturen Pekka Peitsi skriva stor- och utrikespolitiska kolumner i tidskriften Suomen Kuvalehti, sedan major Wolf H. Halsti tvingats sluta som kolumnist efter påtryckningar från Högkvarteret. En vändpunkt i Kekkonens tänkande kom senhösten 1942, då han började söka sig till den s.k. fredsoppositionen.
Kekkonens utrikespolitiska tänkande skärptes definitivt under loppet av året 1944. Viktigast för Finlands självständighet och oavhängighet var att skingra Sovjetunionens misstro och därmed skapa förutsättningar för ett ömsesidigt förtroende.
På Agrarförbundets partistämma 1945 krävde Kekkonen att ”Agrarförbundet skulle gå in för en ny linje, anpassad till den nya världsordningen”. Han utgick från att ”hela vårt offentliga liv måste underkastas en omvandling ägnad att uppnå samförstånd”. Kekkonens linje blev senare känd som K-linjen, som för återstoden av hans karriär delade in först Agrarförbundet och sedan hela det politiska livet i Finland enligt utrikespolitisk tillförlitlighet.
Sitt slutliga genombrott i politikens inre krets fick Urho Kekkonen då han i november 1944 utsågs till justitieminister i J. K. Paasikivis regering. Där fick han ansvaret för den krigsansvarighetsprocess som den allierade kontrollkommissionen krävt. Då Paasikivi blev president föreslog Agrarförbundet Kekkonen som statsminister, men han föll på motstånd från det kommunistiskt dominerade Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Kekkonen blev medlem av direktionen för Finlands Bank. Forum för hans politiska opinionsbildning blev riksdagen, där han först var vice talman och sedan talman.
Kekkonen var misstrogen mot kommunisterna. En vändning tycks ha inträffat efter bildandet av K. A. Fagerholms socialdemokratiska minoritetsregering sommaren 1948. Då tycks ett närmande ha inletts av Kekkonen och Agrarförbundet, som var i opposition.
I presidentvalet 1950 kandiderade Kekkonen för Agrarförbundet och drev en häftig kampanj mot den sittande presidenten J. K. Paasikivi. Kekkonen fick 62 elektorer, DFFF:s Mauno Pekkala 67 och valets segrare Paasikivi 171. Efter valet utnämnde Paasikivi Kekkonen till statsminister. Efter det ledde Kekkonen fyra andra regeringar.
Redan vid den första regeringsbildningen 1950 motiverade Kekkonen sin egen ledande roll och regeringens sammansättning i första hand med Finlands relationer till Sovjetunionen. Mot slutet av sin första regering började han allt mer framhäva Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten (VSB-pakten) mellan Finland och Sovjetunionen. Den hade ingåtts 1948 och blev nu ”alltings grundval”. Kekkonen byggde snart upp östrelationerna till ett politiskt redskap av vikt, en hävstång med vilken han gång på gång lyckades avvärja försök att såväl fälla regeringar som peta honom själv åt sidan.
Typiskt för Kekkonens metoder var, enligt hans levnadstecknare Juhani Suomi, att det inte räckte med att uppnå majoritet genom kompromisser. De inrikespolitiska motståndarna skulle också fås på fall och förnedras offentligt. Kekkonen verkade njuta av kampen. Han provocerade motsättningar och tog stora risker.
Då Kekkonen fälldes från statsministerposten 1953 hotade han med att Sovjetunionen skulle avbryta kreditgivningen till Finland om inte han var statsminister. Enligt Paasikivi var det en ”politiskt farlig sak att koppla regeringsfrågan till en sådan ekonomisk fråga”. Det här var dock det taktiska grundmönster Kekkonen använde sig av då han senare byggde upp sin makt.
Inrikespolitiken präglades i början av 1950-talet av en reglerad ekonomi. Med komplicerade inkomstpolitiska helhetsuppgörelser, indexvillkor och s.k. poängköp skulle den ekonomiska utvecklingen kontrolleras. I denna statsledda balansgång mellan parti- och inkomstpolitik på arbetsmarknadsorganisationernas slagfält kom Kekkonens taktiska färdigheter till sin fulla rätt.
Kekkonen valdes till president 1956, då han med två rösters majoritet besegrade den socialdemokratiska motkandidaten K. A. Fagerholm. Avgörande i elektorsförsamlingen blev DFFF:s uppslutning bakom Kekkonen i den tredje valomgången. De dramatiska faserna i valet, såsom vilka löften som gavs om sammansättningen av framtida regeringar, har inte helt kunnat klarläggas.
I början av sin presidentperiod intog Kekkonen en mer distanserad hållning i dagspolitiken, särskilt i inrikespolitiken. Orienteringen västerut inom utrikeshandeln, som hade börjat på Paasikivis tid i slutet av 1940-talet, fortsatte med avregleringen av importen 1957.
Sovjetunionen visade missnöje med den breda majoritetsregering som Fagerholm hade bildat i slutet av augusti 1958 och med att handelspolitiken i ökad utsträckning riktade sig mot Västeuropa. Hösten präglades av försämrade relationer då Sovjetunionen saknade ambassadör i Helsingfors, den s.k. nattfrosten. President Kekkonen stämde in i kritiken och medverkade till regeringens fall i december. Historieforskningen har inte kunnat enas om motiven bakom Kekkonens handlande: fanns det en gemensam oro hos Kekkonen och Sovjetunionen för att en bred koalition skulle fälla honom i nästa presidentval, eller hos Sovjetunionen en oro över att Finlands utrikes- och handelspolitik gled västerut?
Resultatet blev i varje fall en återvändsgränd för finsk inrikespolitik, när det inte gick att bilda majoritetsregeringar. I stället fick man ty sig till presidentregeringar som närmast stöddes av Agrarförbundet. Socialdemokratiska partiets interna söndring bidrog till splittringen i inrikespolitiken. Kekkonen försökte envist koppla sitt återval till bildandet av en majoritetsregering och realiseringen av de utrikespolitiska målen. Han skickade meddelanden om detta till sovjetledningen, utan att någon annan i Finland kände till det.
Ahti Karjalainen, som hade avancerat från Kekkonens sekreterare till utrikeshandelsminister, ledde med Kekkonens stöd förhandlingar som förenade Finlands önskan om ett verkligt medlemskap i frihandelssammanslutningen EFTA 1961 med de handelsintressen som Sovjetunionen ställde krav på. Därigenom säkrades exporten till marknaderna i väst och fortsatta integrationssträvanden för Finland i Västeuropa.
Kekkonen planerade redan i april 1961 att upplösa riksdagen, så att han skulle kunna påverka alliansen bakom motkandidaten i presidentvalet, justitiekansler Olavi Honka. Sovjetunionen sände dessutom i slutet av oktober en not där de åberopade artikel 2 om krigshot i VSB-pakten 1948. Historieforskningen har inte heller i den s.k. notkrisen kunnat enas om bakgrundsfaktorerna. Allmänt uppfattas Sovjetunionens motiv som en vilja att säkra återval av Kekkonen. Sedan Honka dragit sig tillbaka blev Kekkonen återvald till landets president.
Som en följd av notkrisen försvann den egentliga oppositionen och Kekkonen fick en synnerligen stark, senare rentav enväldig position som Finlands politiska ledare.
I det finska systemet kan presidenten inte i längden utöva makt utan stöd från partimajoriteterna. För att försäkra sig om det använde Kekkonen sig av begreppet utrikespolitisk ”pålitlighet”, vilket betydde att villkoret för regeringsansvar var stöd för Kekkonen och hans utrikespolitiska linje. Samlingspartiet kunde gå med i Johannes Virolainens regering efter notkrisen, sedan det gett Kekkonen sitt stöd.
Ett annat maktinstrument var Kekkonens exceptionellt breda personliga nätverk: han höll nära kontakt med studiekamrater och jakt-, fiske-, och skidkamrater, han höll på Ekudden s.k. barnkalas för den unga intelligentian, han tillsatte sina förtroendemän på alla nivåer av statsförvaltningen, inom affärslivet och i alla partier av betydelse. Han kunde obehindrat umgås med de mest olika människor och samhällskretsar.
I tillägg till Agrarförbundet lyckades Kekkonen få öppet stöd från vänsterpartierna i den folkfrontsregering som bildades 1966: Socialdemokratiska partiet (SDP), DFFF och Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (ASSF). Då folkfrontsregeringen, ledd av SDP:s ordförande Rafael Paasio, inte lyckades få tillräcklig majoritet för sitt förslag till undantagslag för omval av Kekkonen ställde partierna upp Kekkonen som sin kandidat. År 1968 blev han sedan omvald i valets första omgång.
I utrikespolitiken kunde presidenten däremot agera ensam och gjorde det också, assisterad av handplockade medarbetare som oftast kom från utrikesministeriet. På 1960-talet tog Kekkonen en rad utrikespolitiska initiativ: Norden som en kärnvapenfri zon och en europeisk säkerhets- och samarbetskonferens (1969). Målet med initiativen var att undvika en tillämpning av de militära artiklarna i VSB-pakten, d.v.s. militärt samarbete mellan Finland och Sovjetunionen, och att stärka Finlands strävan att utöva neutralitetspolitik. Finland strävade efter att få sin neutralitet erkänd i väst och Kekkonen gjorde statsbesök i England, Förenta staterna och Frankrike. Sverige utgjorde för Kekkonen en balanserande faktor i den öst-västliga politiken. Efter ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 ökade kravet på neutralitet. Kekkonen lät 1970 meddela ryssarna att han inte skulle fortsätta som president och att VSB-pakten inte skulle förlängas, om inte Sovjetunionen erkände Finlands neutralitet.
Riksdagsvalet 1970 splittrade folkfrontssamarbetet. Kekkonen själv aktiverade sig inom inrikespolitiken och började alltmer agera statsminister de facto genom att bland annat ta del i tillkomsten av de inkomstpolitiska helhetsuppgörelserna (UKK-avtalet). Då Kekkonen inte var villig att släppa in valsegrarna Samlingspartiet och Finlands landsbygdsparti i regeringen, uppkom efter två tjänstemannaregeringar under Teuvo Aura den s.k. borgerliga folkfronten. I den ingick samma partier som före 1970, men Centerpartiets ställning stärktes, och regeringen hade en intern icke-socialistisk majoritet.
Kekkonens presidentperiod förlängdes med fyra år genom en undantagslag som stiftades i januari 1973. I historieforskningen råder inte enighet om bakgrunden till undantagslagen. Kekkonen utnämnde sedan i februari Rafael Paasio till statsminister i en socialdemokratisk minoritetsregering och krävde i april en undantagslag – allt detta för att förhindra de största partierna Socialdemokraterna och Centerpartiet från att ställa upp egna presidentkandidater vid sommarens partistämmor. På detta sätt satte Kekkonen käppar i hjulet för dem som allmänt uppfattades som tänkbara efterträdare: socialdemokraternas Mauno Koivisto, som hade en klar ledning i opinionsundersökningarna, arvprinsen Ahti Karjalainen, som var långvarig utrikes- och statsminister för Centern, och Johannes Virolainen, som var ordförande för Centerpartiet. Den världspolitiska situationen efter ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 och Sovjetunionens hårdnande Finlandspolitik oroade Kekkonen, som såg sig själv som den enda som kunde avvärja det ökande trycket mot Finland.
En annan tolkning gör gällande att det var Kekkonens rädsla för att den medgörlige Ahti Karjalainen skulle efterträda honom med stöd från Sovjetunionen som låg bakom undantagslagen. Det har också förekommit en livlig diskussion om hur allvarliga ”farans år” man levde i under början av 1970-talet, det vill säga om Sovjetunionen med utnämningen av Aleksej Beljakov till ambassadör försökte ändra samhällsordningen i Finland. En tredje tolkning är att undantagslagen motiverades av frihandelsavtalet med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC), som både Sovjetunionen och den växande radikalvänstern i Finland motsatte sig. Det står klart att Kekkonen inte ville bedriva en valkampanj mot populisten Veikko Vennamo, som nyligen vunnit en stor valseger.
Att få undantagslagen antagen var ett problem i sig, för den krävde 5/6 majoritet i riksdagen. För att bygga upp en majoritet skapades ett politiskt paket. I detta paket ingick förutom undantagslagen det frihandelsavtal med EEC som Finland förhandlat fram i juli 1972 men som inte undertecknats av Kekkonen och de s.k. skyddslagarna om en ökad statlig reglering av ekonomin, vilket var ett önskemål från vänstern. Då Kalevi Sorsas regering inte lyckades få ihop den nödvändiga majoriteten för paketet, hotade Kekkonen i december 1972 med att inte ställa sig till förfogande som president. I sina officiella motiveringar hänvisade han till den så kallade Zavidovo-promemorian som innehöll samtal mellan honom och sovjetledningen i augusti och som i oktober hade läckt ut i offentligheten. I förvirringen som följde kunde den nödvändiga majoriteten fås ihop, och undantagslagen antogs av riksdagen i januari 1973. Kekkonens mandatperiod förlängdes med fyra år.
När seriösa motståndare och rivaler inte längre fanns blev Kekkonen i praktiken politiskt enväldig. Han skrev 1970 till sin förtrogna Anita Hallama: ”I utrikespolitiska avgöranden är jag totalt ensam, jag kan inte diskutera hela det politiska fältet med någon.” Enligt Kekkonens dagböcker diskuterade han inte de viktigaste besluten med någon finländare. Å andra sidan förhandlade han förvånansvärt ofta och intimt med den så kallade KGB-linjens företrädare Michail Kotov, Viktor Vladimirov och ambassadör Vladimir Stepanov.
År 1975 var Kekkonens maktposition starkare än någonsin. Han hade då upplöst riksdagen och stod värd för Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (ESK) i Helsingfors, assisterad av en tjänstemannaregering. Redan i det skedet lät han utropa sig till socialdemokraternas och Centerpartiets kandidat i presidentvalet 1978. I en direktsändning i tv från presidentens slott samma höst utövade han hårda påtryckningar på de närvarande ledarna för folkfrontspartierna för att få dem att gå med i en nödlägesregering ledd av Martti Miettunen. Bakom kulisserna förde han en dragkamp om kommunisternas medverkan i regeringen, även i riktning Moskva. Som påtryckningsmedel använde han hot om avgång, vilket framgår av hans dagböcker.
Värdskapet för ESK i Helsingfors 1975 stärkte Finlands neutrala ställning. Enligt Juhani Suomi ”kan man utan överdrift säga, att värdskapet för ESK:s tredje fas och de därpå följande veckorna var en kulmen på Kekkonens långa karriär”. Men efter konferensen fick Finland och Kekkonen erfara att Sovjetunionen inte på riktigt erkänt Finlands neutralitet; genom att åberopa VSB-pakten försökte Sovjet på nytt starkare knyta Finland till sin intressesfär. Kekkonen kunde än en gång med hot om avgång avvärja offensiven under sitt statsbesök i Moskva 1977. Följande år avböjde han också försvarsminister Dmitrij Ustinovs förslag om gemensamma finska och sovjetiska militärövningar. Särskilt under 1970-talet satte Kekkonen sin auktoritet på spel för att främja Finlands östhandel och finska byggprojekt.
Maktpolitiskt sett var 1978 års presidentval ett skådespel. Även Samlingspartiet nominerade Kekkonen till sin presidentkandidat. Kekkonen fick 82 procent av rösterna.
Slutet för Kekkonens enväldiga maktutövning kom egentligen i april 1981, då statsminister Mauno Koivisto vägrade avgå, trots uppmaningar i den riktningen från Ekudden. Mauno Koivisto hade på förhand säkrat en intern majoritet inom sin regering, då han bröt mönstret från Kekkonentiden genom att offentligt hänvisa till att regeringen i Finland i första hand skall ha riksdagens förtroende, inte presidentens.
Kekkonens hälsa svek honom för första gången uppenbart under en fisketur till Island i augusti 1981. I september blev han sjukskriven och i oktober begärde han avsked. Efter det visade han sig inte mera offentligt. Professor Erkki Kivalos utlåtande om Kekkonens sjukdom är publicerad i slutet av Juhani Suomis biografiska serie. Av detta och av presidentens dagböcker framgår att Kekkonen led av minnesstörningar åtminstone sedan 1973. Uppenbarligen var det fråga om försvagad hjärnfunktion. Det har dock inte kunnat påvisas att sjukdomen skulle ha inverkat på hans tjänsteutövning.
Kekkonen tillbringade sina sista år på Ekudden ända till sin död 1986. Han fick statsbegravning, jordfästes av ärkebiskopen i Helsingfors domkyrka och begravdes på Sandudd. Tjänstebostaden Ekudden blev sedermera ett museum över Urho Kekkonen.
Urho Kekkonen har fått ett dubbelt eftermäle. Å ena sidan har man erkänt hans realpolitiska insatser inom handels- och utrikespolitiken och hans taktiska skicklighet. Under hans period lyckades Finland hålla sig kvar i de västeuropeiska integrationssträvandena och som granne till Sovjetunionen behålla sitt marknadsekonomiska system. Finlands internationella ställning förstärktes kontinuerligt. Kekkonen ses som en slug försvarare av Finlands intressen och som en brobyggare mellan öst och väst. Han var ryssarnas vän men kunde också hantera dem skickligt.
Kekkonens hårdhänta metoder, hans breda maktsfär och längden på hans presidentperiod och inte minst hans söndra-och-härska-teknik inom inrikespolitiken har samtidigt kastat en lång skugga över den finska parlamentarismen. Först under hans efterträdare Mauno Koivisto blev det ett slut på kopplingen mellan handels-, utrikes-, och inrikespolitik vid regeringsbildningar och den atmosfär av självcensur som från början av 1970-talet drabbade framför allt den statliga Rundradion. I kritikernas ögon var Kekkonen en maktlysten opportunist och en streber utan moral.
Omdömet om Kekkoneneran påverkas mest av de ändrade storpolitiska konstellationerna efter hans död. Då Sovjetunionen och Warszawapakten på 1990-talet upplöstes och kommunismen försvann från Europa, kom Kekkonens linje – Finlands nationella självständighet och stärkta neutralitet inom ramarna för det Sovjetdominerade Europa – att framstå som alltför undfallen. Samtidigt blev Finland under Kekkonens maktperiod kvar i gruppen västeuropeiska länder, och landet hade inga svårigheter med att bli medlem av Europeiska unionen. Personkulten under Kekkonens långa tid vid makten samt frånvaron av äkta kritik och opposition försvagade avsevärt den finska demokratin, men bröt den inte i något väsentligt avseende.
Martti Häikiö
Urho Kaleva Kekkonen, född 3.9.1900 i Pielavesi, död 31.8.1986 i Helsingfors. Föräldrar skogsarbetsledaren Juho Kekkonen och Emilia Pylvänäinen. Gift 1926 med Sylvi Salome Uino.
PRODUKTION. Kunnallisvaalilainsäädäntö selitettynä (1933, 1964); Demokratian itsepuolustus (1934); Kunnallinen vaalioikeus Suomen lain mukaan (1936); Siirtoväki ja sen huolto I–II (1940–1941); Onko maallamme malttia vaurastua? (1952); Puheita ja kirjoituksia I–II (1967), III (1969), IV (1972); Brobygge. Tal 1943–1968 (1969); Muutoksen vuosikymmenet. Suomalaista sisäpolitiikkaa ja idänsuhteita tasavallan presidentin silmin (1975); Matkakuvia Kainuusta ja Lapista (1977); Nimellä ja nimimerkillä (1977); Suomen turvallisuuspolitiikka (1980); Tamminiemi (1980; Ekudden 1981); Vuosisatani (1981; Mitt århundrade 1982); Rakas Häiskä! Urho ja Sylvi Kekkosen kirjeenvaihtoa vuosilta 1924–1969 (1997); Urho Kekkosen päiväkirjat I–IV (2001–2004). Under pseudonymen Pekka Peitsi: Suomen kansan eheytymisen tie (1942); Kansa taistelee elämästään (1943); Löysin rantein (1944); Tässä sitä ollaan (1944). Artiklar under pseudonymen Liimatainen i bl.a. Suomen Kuvalehti.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Urho Kekkonens arkiv, Orimattila. Urho Kekkosen päiväkirjat I–IV (2001–2004). Biografier: U. Kekkonen, Vuosisatani (1981; förf. av P. Haavikko); J. Suomi, Urho Kekkonen 1936–1944 Myrrysmies; 1944–1950 Vonkamies; 1950–1956 Kuningastie; 1956–1962 Kriisien aika; 1962–1968 Presidentti; 1968–1972 Taistelu puolueettomuudesta; 1972–1976 Liennytyksen akanvirrassa; 1976–1981 Umpeutuva latu (1986–2000); K. Skyttä, Presidentin muotokuva I–IV (1969–1970); A. Uino, Nuori Urho Kekkonen. Poliittisen ja yhteiskunnallisen kasvun vuodet 1900–1936 (1985). Val- och festskrifter: S. Keränen, Moskovan tiellä. Urho Kekkonen ja Neuvostoliitto 1945–1980 (1990); T. V. Mäki & U. Levo, Presidentti eräretkillä (1967); T. V. Mäki, Iloista kyytiä päämiehen mukana kairassa ja tunturissa (1975); E. S. Repo, Urho Kekkonen idässä ja lännessä (1962); P. Sorvali, Niukkasesta Kekkoseen (1975); Urho Kekkonen 3.9.1960 (1960); Urho Kaleva Kekkonen 3.9.1900–1975 (1975); Urho Kekkonen. Rauhanpoliitikko (1990); K. Vilkuna, Urho Kekkonen (1949, 1961); K. Vilkuna, Presidentti Urho Kekkosen kuvaelämäkerta (1968). Studier och hågkomster: A. Blåfield & P. Vuoristo, Kun valta vaihtui. Mitä todella tapahtui (1982); P. Hemánus, Kiistelty Kekkonen (1970); P. Hyvärinen, Suomen mies. Urho Kekkosen elämä (2000); M. Häikiö, Presidentin valinta. Miten valtionpäämiehet Suomessa on valittu, millaisiin poikkeusmenetelmiin on turvauduttu ja miksi presidentin toimikautta jatkettiin kokonaan ilman vaalia vuonna 1973 (1939); K. Kultala, Kohtalona Kekkonen (1980); M. Laukkanen, Kekkospuolueen kujanjuoksu. Sisäkuva vallasta ja väyrysistä (1982); J. Nevakivi, Miten Kekkonen pääsi valtaan ja Suomi suomettui (1996); NKP ja Suomi. Keskuskomitean salaisia dokumentteja 1955–1968 (1992); R.-L. Rantonen, Poliittinen pakinointi Urho Kekkosen vaikutuskanavana ja varaventtiilinä. Presidentti Kekkosen nimimerkkikirjoittelu Liimataisena 1966–1975 (1987); H. Rautkallio, Paasikivi vai Kekkonen. Suomi lännestä nähtynä 1945–1956 (1990); H. Rautkallio, Novosibirskin lavastus. Noottikriisi 1961 (1992); J. Seppinen, Urho Kekkonen. Suomen johtaja (2004); E. Seppänen, Miekkailija vastaan tulivuori. Urho Kekkonen ja Nikita Hruštšev 1955–1964 (2004); S. Sørensen, Kekkonen. En politisk biografi. København (1987); I. Turja, Tarinoita Suuresta Urhosta (1984); K. Wahlbäck, Urho Kekkonen valtiomiehenä. Ruotsalainen näkökulma (1990); J. Virolainen, Yöpakkasista juhannuspommiin (1982).
BILDKÄLLA. Kekkonen, Urho. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.