Professorn i praktisk teologi Lauri Ingman var den politiska högerns verkligt starke man i början av 1900-talet. Han var statsminister två gånger, undervisningsminister fyra gånger, riksdagsman i två decennier och slutligen ärkebiskop. Sina främsta insatser gjorde han som politiker, lagstiftare och administratör. Övertygad om betydelsen av lagliga former och om förhandlingar som politikens grund stod han främmande för den icke-parlamentariska högerradikalism som växte sig stark i början av 1930-talet.
Lauri Ingman var det elfte barnet till kyrkoherden Wilhelm Ingman i Östermark, född i faderns andra äktenskap. Fadern dog då Lauri var sju år gammal. Efter att ha gått ut Vasa svenska lyceum läste Lauri liksom bröderna till präst. Eftersom han var intresserad av pedagogik, arbetade Ingman som religionslärare i flera år. De fortsatta studierna och vikariat som assistent vid universitetet ledde dock till en akademisk karriär och slutligen till en professur i praktisk teologi. Ingman publicerade rätt få teologiska arbeten.
Redan innan sitt genombrott inom politiken hade Ingman skapat sig en kyrklig-teologisk inriktning. Under studietiden var han en praktisk-reformistisk revisionist i förhållande till gammallutheranska uppfattningar, och han var med om att grunda Teologiska lördagssällskapet. Hans ungdomsår på 1880- och 1890-talen inföll vid en tid när världsbilden befann sig i en brytningspunkt. Ingman ville utvidga den kyrkliga rösträtten och ansåg att kyrkan skulle återgå till rötterna som en vän och hjälpare av fattiga och betryckta. I frågor om civiläktenskap, pacifism och avskaffandet av nattvardstvånget var Ingman klart reformvänlig, men inte nödvändigtvis frisinnad. Sin partikarriär inledde Ingman som reformvänlig expert på kyrkliga frågor. Politikern fick dock rätt snabbt övertaget över kyrkomannen.
Lauri Ingman var konservativ, och han skapade sig en karriär som högerpolitiker, först som gammalfinne, sedan som samlingspartist. Jämfört med andra högerpolitiker hade han en högst ovanlig bakgrund. Ingman kom från ett svenskspråkigt hem, hade reformistiska ungdomserfarenheter och en böjelse för konstitutionalism under den s.k. förryskningspolitik som präglade åren efter februarimanifestet 1899. Han hade hört till Finska partiet och tog steget in i politiken i efterdyningarna av storstrejken 1905, vid samma brytningstid som J. K. Paasikivi, Ernst Nevanlinna och K. N. Rantakari.
Ingman bidrog till att lotsa bort partiet från undfallenhetslinjen. Före storstrejken och även efteråt hade han stött en moderat eftergiftslinje i förhållande till de ryska kraven, men undfallenhet var för honom och hans generation bara ett medel, inte en ideologi. Sommaren 1908 hade det bildats en borgerlig koalitionsregering av gammalfinnar och konstitutionella, som de senare dock lämnade sommaren 1909. Finska partiet ställdes inför problemet att ensamt bära regeringsansvaret, såsom under den första förryskningsperioden, eller att gå över till passivt motstånd. Ingman valde passivt motstånd mot Ryssland och borgerligt samarbete mot vänstern. Partiets valförluster visade att ”folket inte kan räddas mot sin vilja”.
Inom några år hade undfallenhetsflygeln rensats ut ur partiet, och senast 1913 blev Ingman den finska högerns starke man för de följande 15 åren. Han blev vald till vice talman i riksdagen. Högre upp på statsmannens karriärstege kunde en finsk politiker egentligen inte nå under det ryska väldets sista år. Till Ingmans avancemang bidrog inte bara hans personliga egenskaper eller en lång karriär, utan också hans kontakter med likasinnade samarbetsparter bland ungfinnarna och svenskarna, K. J. Ståhlberg respektive R. A. Wrede.
Genom att förmå gammalfinnarna till passivt motstånd lyckades Ingman göra sin grupp politiskt trovärdig i situationen efter självständigheten 1917, samtidigt som han bevarade kontakten mellan den finska konservatismens starkaste gren och det moderna samhället och politiska systemet. Till skillnad från många andra länder i Europa fanns i Finland mellan världskrigen en sansad, demokratisk och konservativ höger. Detta dämpade vänsterradikalismen och blockerade högerradikalismen från centralt politiskt inflytande.
Den ansvarsfulla positionen och den radikala vänsterns frammarsch fick snart Ingmans reformism att blekna. Han kunde knappast föreställa sig en situation där Ryssland hade försvagats till den grad att dess krafter inte skulle räcka till för att behålla Finland under sin överhöghet. Både säkerhetsperspektivet och rädslan för klasspartiernas samhällssplittrande politik hindrade honom från att omfatta befrielseoptimismen efter marsrevolutionen i Ryssland 1917. Dessutom hotade de nya krafternas anstormning den Ingmanska generationens laglighetslinje och hans och hans gelikars sociala ställning. Ingman hade dock få alternativ när Ryssland tvärtemot hans förväntningar kollapsade och i hans ögon blev ett hot mot det finska samhället.
I juni 1917 konstaterade Ingman i en promemoria att den ryska anarkin tvingade finländarna att ta sitt öde i egna händer. Det säkerhetspolitiska tänkandet höll honom dock i ett sådant grepp att han och de andra ”gamla herrarna” bromsade självständighetsförklaringen in i det sista. Även för en försiktig pessimist som Ingman kom inbördeskriget som en överraskning, trots att han insett faran. Då de ledande borgerliga politikerna i januari 1918 tog beslutet att förklara skyddskårerna för regeringsstyrkor, varnade Ingman för detta och åberopade faran för en revolution: åtgärden skulle förena de röda gardena och Finlands socialdemokratiska parti (SDP) med varandra och driva dem in på revolutionens väg. I själva verket förstod han och hans generation först flera dagar efter krigsutbrottet att ett uppror och fullskaligt krig var ett faktum.
Även efter den vita sidans seger 1918 ställde Ingman som mål att de förändringar högern kunde tänkas genomföra i undantagsförhållanden skulle vara sådana som även kunde försvaras i normala förhållanden. I motsats till den extrema högern trodde han inte att den socialistiska ryggraden var knäckt, utan han var övertygad om att socialdemokraterna skulle göra ett starkt återinträde i det politiska livet.
Ingman följde P. E. Svinhufvuds allmänna linje, såsom han hade gjort sedan oktober 1917. Han blandade sig sällan i senatens politik, utan hade på sitt ansvar att säkra riksdagens stöd för Svinhufvuds och sedan Paasikivis senat – särskilt i frågan om monarki och republik. Ingmans värderingar och rationella tänkande gjorde honom till monarkist. Han började öppet driva monarkin först då den inrikespolitiska medvinden och den utrikespolitiska tvångssituationen – säkrandet av Tysklandsorienteringen – föreföll kräva det. Ingman var mer moderat och pragmatisk än finlandssvenskarna, den ungfinska högern, aktivisterna och en stor del av gammalfinnarna. För Ingman var monarkin en fråga om ändamålsenlighet, såsom undfallenhetslinjen och det passiva motståndet tidigare varit det. ”Bättre en bra republik än dålig monarki”, försäkrade han, till skillnad från till exempel Paasikivi, som ännu 1931 andligen bekände sig till monarkin.
Paradoxalt nog kom Ingman ändå att bli en symbol för monarkin. Han var riksdagens mest ansedde monarkist, förste vice talman, och därför står hans namn först på propositionen om kungaval. Det var Ingman som skickades till Tyskland för att informera prins Friedrich Karl av Hessen om valet till Finlands kung. I offentligheten förblev det okänt att Ingman i kabinettsförhandlingarna som den siste monarkisten stött en uppskjutning av ärendet och bromsat propositionen om kungaval.
Lauri Ingman visade prov på sin politiska skicklighet genom att hålla sig flytande, trots att Tysklands kollaps omöjliggjorde monarkin. Å andra sidan hade republikanerna en alltför svag ställning i den stympade riksdagen för att helt åsidosätta monarkisterna. Sålunda blev Ingman i slutet av november 1918 statsminister i en koalitionsregering av republikaner och monarkister, som Agrarförbundet valde att stå utanför. Ingman lyckades också skapa goda relationer till Mannerheim, som hade motsatt sig Tysklandsorienteringen, och Mannerheim försvarade Ingman mot de krav på hans avgång som framfördes av världskrigets segrarmakter vårvintern 1919.
Som statsminister drev Ingman en utrikespolitik som anpassade sig till de allierade staternas maktställning. Detta underlättades av att hans tidigare tyska orientering hade realpolitiska, inte känslomässiga skäl. Under studierna i Tyskland på 1890-talet hade Ingman uppfattat tyskarna som arroganta, militaristiska och fanatiskt nationalistiska, fjärmade från den kristna nationalismen. Finland var nu tvunget att anpassa sig till väststaternas krav, eftersom Storbritannien och Förenta staterna inte hade erkänt Finlands självständighet, samtidigt som just dessa länder förmådde leverera spannmål till landet, som hotades av svält.
Inom Samlingspartiet var det aktivister och gamla ungfinnar som Svinhufvud och E. N. Setälä som ansvarade för den högerinriktade utrikes- och inrikespolitiken. I riksdagens stora tvistefrågor som t.ex. regeringsformen 1919 och freden i Dorpat 1920, kom de oppositionella rösterna i partiet från dessa kretsar. Samma kretsar klandrade den östpolitik som Ingmans regering drev. Liksom Mannerheim trodde Ingman att bolsjevikerna skulle falla och tillät därför de vita ryssarnas aktiviteter i Finland.
Samma splittring förekom i frändefolkspolitiken. Ingman och gammalfinnarna ansåg att Finland inte kunde tillägna sig Östkarelen på annat vis än som en del av en omfattande internationell uppgörelse, som skulle inbegripa stormaktsgarantier och en erövring av S:t Petersburg. Styrkor sammansatta av frivilliga i Östkarelen skulle bara vara till skada. Sommaren 1919, då i opposition, torpederade Ingman aktivisternas planer på att anfalla S:t Petersburg. Ingman ansåg att företaget var utsiktslöst, då även de flesta borgerliga motsatte sig det och det inte fanns några garantier om stormaktsstöd.
I Rafael Erichs borgerliga koalitionsregering 1920–1921 blev Ingman den främste pådrivaren av freden i Dorpat, medan Paasikivi var ordförande för fredsförhandlingsdelegationen. Svårigheten i Paasikivis uppdrag och högerradikalernas reaktion mot denne på grund av ”skamfreden” har framhävts, men i praktiken låg ansvaret för den slutgiltiga uppgörelsen till stor del hos Ingman. Han drev ärendet med kraft och blev en tid framöver föremål för spott och spe i den radikala högerns propaganda.
Freden i Dorpat och den svala inställningen till folkresningen i Östkarelen väckte så starka känslor inom högern att Ingman våren 1922 fick bära konsekvenserna. Samlingspartiet tog ett klart steg högerut inom både den ekonomiska politiken och frändefolksfrågan. Det antog allt tydligare en europeisk konservativ partilinje där det representerade den ärvda makten och näringslivet.
Efter K. J. Ståhlbergs seger över Mannerheim i presidentvalet 1919 etablerade Lauri Ingman snabbt förbindelser till det nya statsöverhuvudet, fastän han hade motsatt sig valet av Ståhlberg. Striden om statsformen innebar ändå det enda verkliga avbrottet i samarbetet mellan dem. Båda var till naturen odramatiska ”kommittémänniskor”, snarare vardagliga arbetsmyror och förhandlare än karismatiska ledare. Ingman var minister redan våren 1920, och som statsminister 1924–1925 var han antagligen Ståhlbergs närmaste och mest betrodde minister. Ingman försökte också, men förgäves, få Samlingspartiet att stödja en andra period för Ståhlberg.
Som möjliga samarbetsparter nämnde Ingman på 1920-talet Sverige och Storbritannien, men aldrig Tyskland. Med undantag för våren 1922 trodde han inte på säkerheten i en randstatsallians: de svaga baltiska länderna och det oberäkneliga Polen skulle föra med sig mer risker än säkerhet. Eftersom han visste att Sverige och Storbritannien var ovilliga att ingå en försvarspakt med Finland, återstod bland de internationella krafterna endast det svaga Nationernas förbund. Bästa sättet att trygga självständigheten var en egen armé, som enligt honom måste stärkas. Först då Finland hade egen kraft skulle hjälp från andra vara en möjlighet. Pacifisten från 1890-talet hade övergett sina forna uppfattningar till förmån för realpolitiken.
Presidentskiftet 1925 minskade Ingmans inflytande. Agrarförbundets Lauri Kristian Relander var som personlighet olik Ståhlberg, och Ingman satte inget större värde på hans politiska förmåga. Ingmans regering föll kort efter presidentskiftet. Hans inflytande minskade även i övrigt mot slutet av årtiondet, då politiken dominerades av vänsterinriktning, de borgerligas inbördes stridigheter och klassmotsättningar. SDP bildade regering en gång, likaså Agrarförbundet, som nu sökte stöd mer på vänsterkanten än på högerhåll. Ingman tappade sin tro särskilt på Agrarförbundet och betonade samarbete med de gamla ”intelligenspartierna”, Framstegspartiet och Svenska folkpartiet. Annars skulle Agrarförbundet konkurrera ut Samlingspartiet, spådde han.
Från mitten av årtiondet började Ingmans auktoritet vackla även inom det egna partiet, särskilt på grund av språkfrågan. Ingman var moderat också i denna fråga – han hade till exempel inte förfinskat sitt namn – och med utgångspunkt i borgerliga samarbetssträvanden och sin egen kultursyn dämpade han en radikal förfinskning. Även utrikespolitiskt uppfattade han äktfinskheten som betänklig. Den allmänna synen var dock en annan, och Akademiska Karelen-Sällskapets inflytande kändes av även inom Samlingspartiet – trots att partiledningen såg äktfinskheten närmast som ett utslag av naivitet. Äktfinnarna avskydde i sin tur ”ingmanskheten”, och Ingman blev rentav mordhotad av en äktfinsk student 1926.
Relationerna till partiet blev inflammerade, och i slutet av 1928 gick Ingman trots partiets förbud med i framstegspartisten Oskari Manteres minoritetsregering och lämnade sin riksdagsgrupp. Skälen till utträdet var förutom trots mot förbudet också meningsskiljaktigheter med partiets majoritet angående äktfinskheten. Konflikten gick dock djupare: politikern från storstrejkens tid förstod inte och accepterade inte hätskheten i den nya klass- och nationalitetspolitiken.
Ingman eftersträvade fortsättningsvis borgerlig enighet, men hans uppfattning om faran med den Tannerska socialdemokratin mildrades, kommunismen föreföll ju ännu farligare. Väinö Tanners regering 1926–1927 hade också närmast gett intryck av en borgerlig expeditionsministär, som man hade skäl att kritisera och opponera sig mot men som inte var farlig för samhället.
Lauri Ingman som led av en svår hjärt- och blodtryckssjukdom drog sig tillbaka från politiken 1929, efter att långvariga vistelser på kurorter inte längre gav någon lindring. Lapporörelsen drog dock in honom i politiken än en gång. Liksom högern i övrigt reagerade Ingman positivt på rörelsen: den var allmänborgerlig, sträckte sig till liberaler och vänsteragrarer och hade efter ett handgemäng i Lappo på hösten 1929, då festande kommunistiska ungdomar fått sina röda skjortor sönderrivna, ännu inte gjort sig skyldig till nya olagligheter.
När man inför bondetåget förhandlade om en ny regering, sågs Ingman som en av statsministerkandidaterna. Han gick dock inte med på att bli vare sig minister eller riksdagsman men skrev som bakgrundsfigur i Svinhufvuds regering tal åt statsministern och artiklar om Lapporörelsen för utlandet. Den mest kända av dessa artiklar var ”Talonpoikaisliike Suomessa” (Bonderörelsen i Finland), som beskrev rörelsens karaktär och tolkade dess verksamhet till det bästa. Den fick ett gott mottagande i Frankrike. Man frågade fortfarande Ingman till råds och hans politiska skicklighet kom till användning, men hans inflytande gällde bara ett begränsat antal frågor.
Radikaliseringen av Lapporörelsen och dess våldsamhet ingav Ingman betänkligheter redan försommaren 1930. I juni–augusti 1930 skrev han till K. R. Kares, en av prästerna i ledningen för rörelsen, ett brev där han klagade över att det till rörelsen hade anslutit sig män som ville driva en aggressiv östpolitik. Rörelsen skulle inte få ha några utrikespolitiska mål, i annat fall skulle förhållandet till Sovjetunionen vara hotat.
Mitt i stormen blev Ingman 1930 utnämnd till ärkebiskop och råkade på nytt i konflikt med högerradikalismen. Han utfärdade en proklamation mot Mäntsäläupproret, som rönte nästan lika stor uppmärksamhet som Svinhufvuds berömda radiotal. År 1932 hamnade han så i politisk polemik med Samlingspartiets nya ledare, som höll med Fosterländska folkrörelsen (IKL). Före sin död kritiserade ärkebiskop Ingman även den tyska nationalsocialismen, i vilken han såg drag av nyhedendom och som hade underställt den tyska kyrkan sin politik. Han önskade att Gud skulle bevara Finland från en motsvarande ”nationell reformation”.
Den aktiva högerledningen var till att börja med inte beredd att gå lika långt som Ingman i kritik, men han följdes av bland andra Paasikivi, K. N. Rantakari, Ernst Nevanlinna, Alfred Oswald Kairamo, Juhani Arajärvi, Kyösti Haataja och K. A. Paloheimo, tidvis även av Paavo Virkkunen. De radikala tog dock kontrollen över Samlingspartiet mot slutet av 1932, och partiets centralförbund deklarerade att verksamheten mer än tidigare skulle ledas i ”folkrörelsens anda”.
Sviktande hälsa var på 1920-talet en svår prövning för Lauri Ingman, som tvingades lätta på den hårda arbetstakt som blivit hans livsstil. Då Ingman dog 1934 hade vinden redan vänt även inom högern. Paasikivi, som hade gjort en iögonfallande återkomst till dagspolitiken och blivit ordförande för Samlingspartiet, gjorde rent hus med radikalismen inom partiet med den traditionella konservatismens vapen.
Ingman var ett barn av en tid som betonade laglighet och utrikespolitisk försiktighet. En nyckelerfarenhet för Ingmans generation var storstrejken 1905. Han förblev främmande för inbördeskrigsgenerationens radikalism och idealisering av handling, liksom för högerradikalism i allmänhet. Både fascismen och nationalsocialismen representerade vad han kallade ett ”motgiftssystem”: de var nog ett värn mot kommunismen, men hade samtidigt tagit till sig alldeles för mycket av bolsjevistiska metoder och särdrag. Dessa rörelser var inte lika onda som kommunismen, men absolut icke önskvärda jämfört med skandinavisk demokrati eller konservatism i brittisk tappning.
I fråga om kristendom och nationalitet gjorde Ingman inga kompromisser, utan utgick ifrån sina grundläggande värderingar då han stod upp mot intolerans, diktatur och materialism. Ingmans politiska liksom också hans civila gestalt utstrålade lugn och harmoni och var fri från all stor dramatik.
Vesa Vares
Lars (Lauri) Johannes Ingman, född 30.6.1868 i Östermark, död 25.10.1934 i Åbo. Föräldrar kyrkoherden Wilhelm Ingman och Emma Ottilia Schalin. Gift med (1) Anna Elisabeth Rancken 1893, (2) lärarinnan Mathilda Halme 1900.
PRODUKTION. Pääpiirteet Jeesuksen opetuslapsikasvatuksesta (1900); Om predikans psykologiska anläggning (1901); Johanneksen ja Markuksen evankeliumit uusina suomennoksina selityksineen (1902, 1904); Kärsimisen probleema vanhassa testamentissa (1903); Onko kansankirkkomme erotettava valtiosta (1906); Kirkkolainsäädäntö Suomessa jälkeen v. 1870 (1911); Ylennysperusteista pappisviroissa (1915); Uuden katekismuksen valmistelu kirkossamme 1800-luvun alkupuolella. Finska Kyrkohistoriska Samfundets Årsskrift VI (1917); Kieltolain puolesta (1920); Lausuntoja sisäpoliittisista kysymyksistä (1923); Suomen turvallisuus. Lausuntoja sisä- ja ulkopoliittisista kysymyksistä vuosina 1923–1925 (1925); Poliittisia suuntaviivoja (1928); Lapua Anticommunist Movement in Finland (1930; även på ty. och fr.); Isiemme kirkko (1932; 2 rev. uppl. 1938). Talrika skolböcker på finska för undervisningen i religion.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Lauri Ingmans privatarkiv, Riksarkivet. Kaksi piispaa. Lauri Ingman, Jaakko Gummerus (1935); P. Leino-Kaukiainen & A. Uino, Suomalais-kansallinen kokoomus. Suomalaisen Puolueen ja Kansallisen Kokoomuspuolueen historia vuoteen 1929 (1994); V. Vares, Konservatiivi ja murrosvuodet. Lauri Ingman ja hänen poliittinen toimintansa vuoteen 1922 (1993); V. Vares, Vanhasuomalainen Lauri Ingman ja hänen poliittinen toimintansa (1996); H. Välimäki, Lauri Ingman kirkkopoliitikkona (1994); H. Välimäki, Lauri Ingman suomalaisen uskontokasvatuksen ja koulun kehittäjänä (1998).
BILDKÄLLA. Ingman, Lauri. Foto: Ateljé City. Uusi Suomis bildarkiv.