Ahti Karjalainen hörde till Urho Kekkonens närmaste medhjälpare och var två gånger statsminister, i tre repriser långvarig utrikesminister och innehade flera andra ministerposter. Han blev dock inte Kekkonens efterträdare som republikens president, såsom det allmänt förväntades. Karjalainen verkade också som chefdirektör för Finlands Bank.
Ahti Karjalainen föddes 1923 under anspråkslösa förhållanden i Kuitula by i Hirvensalmi kommun. Familjen var småbrukare, och föräldrarna försökte dryga ut sina inkomster genom att bl.a. sköta postkontoret och en liten butik. Dock kunde de låta sina barn gå i skolan; längst av de fyra barnen nådde Ahti, som blev en av de bästa eleverna i lyceet i S:t Michel. Han deltog frivilligt i vinterkriget som radiospanare och inledde kort efter fredsslutet sina studier vid Helsingfors universitet. Han var en av de första utexaminerade politices kandidaterna från den 1945 grundade statsvetenskapliga fakulteten.
Kort härefter inledde Karjalainen sin yrkeskarriär vid Sanomakeskus, en nyhetsbyrå som betjänade landsbygdstidningarna. Han övergick sedan som informationssekreterare till Agrarförbundet. Från denna post valde Urho Kekkonen honom till sin sekreterare 1950 när han för första gången bildade regering. På detta baserade sig Ahti Karjalainens politiska karriär; i omgivningens ögon förblev han Kekkonens man.
I Kekkonens närhet lärde Karjalainen sig den politiska betydelsen av relationerna till Sovjet, som hade fått nya dimensioner i Finland efter kriget. Han byggde redan i början av 1950-talet upp ett kontaktnät i synnerhet med de Sovjetdiplomater som representerade underrättelseorganisationen KGB. En synnerligen betydelsefull kontakt var Viktor Vladimirov, som kom till Finland 1955. Vladimirov specialiserade sig på spelet kring presidentvalen i Finland. Skuggan av Vladimirov, som i flera repriser tjänstgjorde i landet, följde Karjalainen ända till slutet av hans karriär i början av 1980-talet.
Valet av Kekkonen till republikens president 1956 innebar samtidigt ett lyft för Karjalainens karriär; han blev snart en permanent regeringsmedlem och var en tid Finlands längst verkande minister. Karjalainen blev första gången minister i V. J. Sukselainens regering den 2 juli 1957. Då verkade han som andre finansminister och fungerade också som nordisk samarbetsminister. Han avgick redan den 2 september 1957, då den parlamentariska basen för Sukselainens regering breddades till att också omfatta den socialdemokratiska oppositionen, som fick ministerportföljer. I detta sammanhang splittrades också den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Sukselainens regering var kortlivad och föll samma höst. I stället kom en tjänstemannaregering ledd av Finlands Banks chefdirektör Rainer von Fieandt och med Ahti Karjalainen som medlem. Han fick samma portfölj som föregående gång. Han avgick dock från von Fieandts regering den 31 mars 1958, i god tid innan stormen bröt ut, sedan han lagt märke till att Sovjetunionen bestämt sig för att motsätta sig de finländska planerna på medlemskap i Organisationen för ekonomiskt samarbete i Europa, OEEC. Karjalainen fick redan då sin bakgrundsinformation genom sina välutvecklade KGB-kontakter.
Den s.k. nattfrostskrisen, som bröt ut hösten 1958, stärkte Karjalainens roll i Finland. Under denna tid fungerade hans egna östrelationer, trots att i praktiken alla officiella kontakter var lagda på is. Detta väckte uppmärksamhet, också utomlands. Många besked från Kreml till Kekkonen förmedlades via Karjalainen och Vladimirov. När krisen väl var över var Karjalainens ställning i Finlands regeringar tryggad för lång tid framåt.
I januari 1959 blev Karjalainen handels- och industriminister i Sukselainens andra regering. Han hade redan i flera års tid bekantat sig med den finländska integrationspolitiken, i synnerhet inom det ekonomiska rådet, som i praktiken planerade de ekonomisk-politiska åtgärder som en anslutning till integrationsutvecklingen i Västeuropa förutsatte av Finland. Hans viktigaste uppgift som handels- och industriminister blev också att skydda de finländska intressena i Västeuropa.
Dessa blev ännu en gång hotade. Storbritannien och sex andra västeuropeiska länder, som ställt sig utanför Europeiska ekonomiska gemenskapen, började planera ett eget europeiskt frihandelsområde, som döptes till European Free Trade Area eller Efta. Detta intresserade de andra nordiska länderna mera än en nordisk tullunion. Det nordiska alternativet stupade. Finland beslöt att på något sätt försöka delta i Eftas institutioner, trots att Sovjetunionens negativa inställning var bekant. Förhandlingarna var mycket besvärliga och komplicerade. Den praktiska ledningen av förhandlingarna föll på handels- och industriminister Ahti Karjalainens lott. Tidvis visste ingen annan i regeringen vad som pågick. Frågan var i händerna på två män, Kekkonen och Karjalainen.
Till slut gick Chrusjtjov på Kekkonens 60-årsdag i september 1960 med på att Finland gick med i Efta som medlem. Två villkor skulle dock uppfyllas. För det första skulle Finland bevilja Sovjetunionen mest gynnad nations ställning, d.v.s. med alla de fördelar Finland fått som Efta-medlem, och för det andra skulle Kekkonen fortsätta som president. Kekkonen hade själv framlagt sin plan i ärendet för ryssarna som en lösning på Efta-frågan i slutet av augusti 1960. Karjalainen undertecknade i november 1960 ett hemligt brev, vari Finland förband sig till att Sovjetunionen skulle få alla Efta-fördelar. Kekkonen och Karjalainen stod alltså som garanter för Sovjetunionens fördelar i Finland. För den skull upplevde Sovjetunionen det som synnerligen viktigt att de också stannade kvar vid makten i Finland.
Men Kekkonens ställning var vid denna tid inte oomtvistad, och han kunde inte vara säker på att bli omvald 1962. Den s.k. notkrisen, som utlöstes av Sovjetunionen hösten 1961, blev en vattendelare. Krisen löstes bland annat på grundval av tips som Karjalainen fått genom sina KGB-kontakter. Kekkonen återvaldes, och Karjalainens avancemang till statsminister 1963 efter presidentvalet var en logisk konsekvens av det inträffade. Samtidigt stärktes uppfattningen om honom som Kekkonens tronföljare. Under Karjalainens officiella besök våren 1963 i Moskva påminde självaste regeringschefen Chrusjtjov honom om denna möjlighet. Ahti Karjalainen hade blivit garanten för Finlands östpolitik, vars ställning inte ens Kekkonen själv helt och hållet kunde kontrollera. Karjalainen satt oavbrutet som utrikesminister ända till början av 1970-talet, då Kekkonen lyfte upp den tidigare som ”oansvarig” betecknade SDP-politikern Väinö Leskinen till posten. Detta var ett tecken på ett redan tämligen långt gånget brott i relationerna mellan Kekkonen och Karjalainen. Karjalainen tycktes visserligen ha svårt att själv inse detta.
Ahti Karjalainen planerade att inleda sin egen presidentkampanj efter presidentvalet 1968, eftersom Kekkonen redan innan valet hade meddelat att han inte avsåg att ställa upp ytterligare en gång. Karjalainen startade också sin kampanj mot slutet av 1969 och valde att fortsätta på Paasikivi-Kekkonen-linjen. Karjalainens slagord i valet skulle vara den fredsbevarande ”Kekkonen-Karjalainen-linjen”. Kekkonen uppfattade dock att Karjalainen gått för långt och förbigick honom vid utnämningen av utrikesminister efter riksdagsvalet 1970.
Sovjetunionen strävade vid samma tid efter att få bättre kontroll över Finland än tidigare. Denna operation påbörjades redan 1969. I detta ingick samtidigt också ett utnyttjande i Finland av landets då växande stalinistiska rörelse och en utmaning av den borgerliga ordningen. Medlen var de gamla bekanta; i spetsen skulle det finnas en känd borgerlig politiker, denna gång Ahti Karjalainen. Styrka hämtade man från VSB-fördraget, vars förnyande Sovjetunionen föreslagit i början av 1970, fem år innan dess giltighetstid löpte ut. Risken var att fördraget skulle bli mera ofördelaktigt för Finland; Kekkonens absolut viktigaste mål blev att förlänga VSB-fördraget i oförändrat skick. Detta lyckades, men han tvingades att mot sin vilja den 14 juli 1970 utnämna Ahti Karjalainen till statsminister. Sovjetunionen krävde nämligen en majoritetsregering i Finland innan VSB-fördraget förlängdes.
Karjalainens andra regering hade en tung vandring. Statsministern hade framför allt svårigheter att hantera arbetsmarknaden. President Kekkonen såg det som sin uppgift att blanda sig i hotet om en generalstrejk genom sitt kända medlingsförslag som döptes till UKK-avtalet. Det godkändes i riksdagen med stöd av Samlingspartiet från oppositionen, trots att regeringspartiet Folkdemokraterna tilläts rösta emot det. Kommunisterna lämnade regeringen i mars 1971, men Karjalainen hade då fått emot sig Kekkonen själv, som sedan VSB-fördraget förlängts med 20 år inte längre behövde oroa sig för den saken.
Kekkonen stjälpte Karjalainens andra regering hösten 1971 och utlyste samtidigt nyval till riksdagen. Kekkonen hade också beslutat sig för att hindra Karjalainen på hans väg till presidentposten. Han trodde inte att Karjalainen som president skulle klara av detsamma som Paasikivi och han själv, d.v.s. att avvärja Sovjetunionens och kommunisternas frammarsch i Finland.
Ahti Karjalainen blev dock ännu en gång utrikesminister; hans värsta konkurrent Väinö Leskinens oväntade bortgång vårvintern 1972 tycktes förbättra Karjalainens ställning. I detta läge drog Kekkonen den slutsatsen att han var tvungen att fortsätta som president. Förslaget om förlängd tid genom en undantagslag gjordes av Karjalainen i januari 1972. Han föreslog dock bara fyra år, vilket han själv ansåg vara ett budskap åt Kekkonen att det redan vore dags för denne att träda tillbaka.
Karjalainens personliga liv hade redan fått sig en hård törn sedan han uppfattat att Kekkonen vänt sig emot honom. Hans alkoholbruk tilltog i hög grad just i början av 1970-talet. Hans redan tidigare tämligen rikliga konsumtion började märka honom alltmer, trots att man i tidens anda inte lätt fördömde det rikliga offentliga drickande som florerade i allmänhet eller i skötseln av Sovjetrelationerna i synnerhet. Karjalainens nedgång hade börjat.
Karjalainens fortsatte i sina politiska strävanden, men Kekkonens motstånd började bli honom övermäktigt, trots att Karjalainen gjorde sitt yttersta för att förbättra relationerna. Kekkonens 1969 framställda förslag om säkerhet och samarbete i Europa hade efter vissa initialsvårigheter fått luft under vingarna till den grad att man planerade att sommaren 1975 sammankalla en toppkonferens för regeringarna i alla europeiska länder, frånsett Albanien, samt Förenta staterna och Kanada för att underteckna ett slutdokument. Karjalainens stödgrupp hade planerat att med hjälp av ESK-processen jämna Karjalainens väg mot presidentposten och förstärka hans statsmannaprofil.
Det gick dock annorlunda. Kekkonen hade motvilligt behållit Karjalainen som utrikesminister sedan början av 1972, men ESK blev för mycket. Han avskedade Sorsas andra regering försommaren 1975, utlyste nyval och utsåg en tjänstemannaregering med Olavi J. Mattila som utrikesminister för att sköta toppmötet.
På våren hade socialdemokraterna dessutom bett Kekkonen ställa upp som deras kandidat i valet 1978 och Kekkonen hade accepterat. Karjalainen hörde om detta under ett officiellt besök i Ungern. De viktigaste partierna ställde sig bakom Kekkonen och han blev omvald med lätthet. Spelet föreföll avgjort fram till 1984 och Karjalainens allmänkondition försvagades kontinuerligt.
Oberoende av Karjalainens uppenbart allt sämre hälsa – eller på grund av den – stödde Sovjetunionen Karjalainen ända till slutet. Centerpartiets s.k. K-linje gjorde likadant, trots att Karjalainens kondition väckte farhågor. I bakgrunden försökte K-linjen under ledning av Paavo Väyrynen fälla Koivistos regering för att ersätta den med en regering under ledning av Karjalainen. Kekkonen, vars hälsa försvagats under flera år, blev till slut, hösten 1981, tvungen att avgå sedan han insjuknat så allvarligt att det inte förelåg några som helst möjligheter för honom att fortsätta sin tjänsteutövning.
Partierna förde en hård kamp om vem som skulle gå till val som statsminister. Den sittande statsministern Mauno Koivisto drog det längsta strået och fick gå till valet som tf. president. Tf. statsminister blev Karjalainens pålitlige anhängare Eino Uusitalo, vilket dock inte hade någon inverkan på valet. Karjalainen förlorade kampen om att bli presidentkandidat för sitt parti till Johannes Virolainen, men figurerade som en dark horse ända till slutet.
Karjalainen inledde sin tjänstgöring vid Finlands Bank redan i början av 1950-talet och arbetade också på sin doktorsavhandling vid bankens ekonomiska forskningscentral. I maj 1959 blev han politices doktor. Hans avhandling behandlade relationerna mellan Finlands Banks penningpolitik och den statliga ekonomin 1811–1953.
Finlands Bank erbjöd en lämplig fristad under Karjalainens karriär. Alltid när marken sviktade på annat håll tog Finlands Bank emot honom. I kampen om chefdirektörsposten mot slutet av 1960-talet förlorade Karjalainen mot Mauno Koivisto, men nådde slutligen sitt mål sedan Koivisto valts till president 1982. Hans chefsperiod blev dock kort, ty Karjalainen var då redan så starkt alkoholiserad att hans arbetsförmåga och trovärdighet gått förlorad.
Karjalainens roll som ekonomisk expert sammanföll i mycket med hans intresse för att stärka regionalpolitiken i Finland. Under hans andra regering 1970–1971 stiftades också fonden för utvecklingsområden (Kehitysaluerahasto Oy), som haft en viktig roll i att stödja de underutvecklade områdena i Finland. På goda grunder kan man betrakta Karjalainen som upphovsmannen till detta projekt. Trots sina brister var Ahti Karjalainen en av de främsta politikerna i det efterkrigstida Finland.
Jukka Seppinen
Ahti Kalle Samuli Karjalainen, född 10.2.1923 i Hirvensalmi, död 7.9.1990 i Helsingfors. Föräldrar småbrukaren Anshelm Karjalainen och Lyydia Grönlund. Gift 1947 med filosofie kandidat Päivi Helinä Koskinen.
PRODUKTION. Suomen Pankin rahapolitiikan ja valtiontalouden väliset suhteet 1811−1953 lähinnä likviditeettianalyysin valossa (1959); Minun näkökulmastani. Vuosikymmen ulko-, kauppa- ja talouspolitiikkaa (1970); Mukana Suomessa (1976); Kotimaani ompi Suomi. Mietteitä ja muistelmia (1981); Presidentin ministeri. Ahti Karjalaisen ura Urho Kekkosen Suomessa (tills. med J. Tarkka, 1989).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ahti Karjalainens arkiv 1949−1984, Riksarkivet. Aikoja ja tapauksia Ahti Karjalaisen elämästä (1997); K.-M. Karjalainen, Isä (1998); J. Seppinen, Ahti Karjalainen. Poliittinen elämäkerta (1997).
BILDKÄLLA. Karjalainen, Ahti. Foto: Uuskuva, 1970. Uusi Suomis bildarkiv.