Gunnar Suolahti introducerade den kulturhistoriska historieforskningen i Finland. I sin forskning betonade han de stora historiska dragen och det typiska för en tidsepok snarare än individuella livsöden och enskilda historiska företeelser. I sina främsta studier undersökte han vardagsliv och uppfattningar i 1700-talets Finland.
Gunnar Suolahti (född Palander) föddes i Tavastehus 1876, som son till lektorn Edvard Wilhelm Palander och hans maka Ottilia Aurora Kockström. Under denna tid var Tavastehus normallyceum det viktigaste finska läroverket och Palander som vuxit upp i dess hägn anammade finskan som sitt bildningsspråk jämte en måttfull fennomani som sin ledstjärna. År 1906 ändrade han sitt namn från Palander till Suolahti. Hans historielärare K. O. Lindeqvist hade ett betydande inflytande över hans val av studieinriktning.
Suolahti inledde sina studier 1894, och avlade filosofie kandidatexamen 1898. Suolahtis professor J. R. Danielson-Kalmari sände därpå sin unge forskare till Leipzig för att ta del av den berömde men kontroversielle Karl Lamprechts undervisning. Lamprecht pläderade för att historieforskarna inte skulle ägna sig åt att studera individer och enskilda företeelser utan koncentrera sig på kulturhistoriska och sociala strukturer. Han tänkte sig även att man med hjälp av ”rätt” metod kunde finna historiska lagbundenheter. Danielson-Kalmari företrädde själv den traditionella forskningsinriktningen inom politisk historia, men som ledare för gammalfinnarna önskade han att studier av kollektiva företeelser skulle fästa uppmärksamhet vid den finska allmogens förflutna och bidra till att belysa den finska historien före 1809.
Suolahti studerade således i Leipzig läsåret 1898–1899 där han entusiasmerades av Lamprechts läror. Han övertog dock inte okritiskt dennes idéer utan sållade fram det han tyckte var viktigast. Således bestred han ingalunda vikten av politiska skeenden eller individuella livsöden, även om de förstnämnda inte nämnvärt intresserade honom. Suolahti betonade forskningens tidsbundenhet och subjektivitet och kunde inte godkänna synen att historien präglas av lagbundenhet och mekanisk kausalitet. Det väsentligaste var att Suolahti utvidgade historieforskningens domäner i Finland så att den även omfattade det kollektivt behandlade samhället och vardagslivet samt själslivets historia.
I sina ämnesval var Suolahti speciellt präglad av den danske T. F. Troels-Lund och inom socialpsykologin av Wilhelm Wundt, som han träffat i Leipzig. När han samlade in material för sin avhandling blev han bekant med Sveriges ledande historieforskare Harald Hjärne. Dessa kontakter befäste hans kritiska synpunkter på Lamprechts mer onyanserade idéer och Suolahti skydde inte att även i offentligheten föra fram sin kritik. Han skapade på så sätt en ny forskningsgren som man senare började kalla kulturhistorisk, till skillnad från den civilisationshistoriska grenen, där fokus låg på betydande personer och deras insatser. Något tillspetsat har man även kallat denna kulturhistoriska inriktning en sociologi inriktad på det förgångna.
I sin doktorsavhandling om H. G. Porthan som forskare (1901) företräder Suolahti fortfarande den traditionella lärdomshistorien. Ungefär samtidigt tillkom även en studie över Porthan som lärare samt en kort populär biografi över denne. Men redan då Suolahti skrev dessa arbeten fördes en polemik i de unga historikernas diskussionsforum Historiallinen yhdistys om den nya inriktningen och i tidskriften Historiallinen Aikakauskirja, grundad av Suolahti och hans meningsfränder. Speciellt tidskriftens recensioner kom att bli ett språkrör för dem som förfäktade en kollektivistisk historieuppfattning. Suolahti gav även ut de kortlivade radikala tidskrifterna Raataja (1906) och Aika (1907–1910). Han utnämndes till docent i historia 1902.
Den kulturhistoriska inriktningen gjorde först senare sitt inträde i Suolahtis vetenskapliga produktion, i essäsamlingarna Elämää Suomessa 1700-luvulla (Livet i Finland på 1700-talet) och Vuosisatain takaa (Från flydda sekler) samt i studien Suomen pappilat 1700-luvulla (Finlands prästgårdar på 1700-talet). Några av essäerna behandlar individuella levnadsöden, men individerna kan ses som representanter för typer och som företrädare för en epok. Det mest bestående värdet har de av de kollektivistiska studierna i vilka Suolahti, som den förste, använde sig av ett omfångsrikt bouppteckningsmaterial för att beskriva högreståndshemmen och deras vardag. Eftersom böckerna var ämnade för en bred publik, van vid dramatiska händelseförlopp, började Suolahti målmedvetet förkovra sin stil för att vidmakthålla läsarnas intresse. Arbetet om Finlands prästgårdar har ett mer omfattande innehåll än vad titeln ger vid handen, det beskriver utvecklingen av byggnadssätt på landsorten från medeltiden till 1700-talet. Suolahti fortsatte med att skriva essäer även senare, bl.a. den berömda Suomen sauna (Finlands bastu) utkom 1924, men ämnesvalet kom allt mer att koncentrera sig på finskhetens och nationalkänslans historia.
Suolahtis magnum opus anses med fog vara Finlands prästerskap på 1600- och 1700-talen, som gavs ut på finska 1919 och utkom i svensk översättning 1927. Studien utgår i första hand från genealogiska utredningar i referensböcker och från bouppteckningar. Individer och släkter har ingen betydelse i sig, de exemplifierar typer. Statistik använde sig Suolahti inte av, förutom när han behandlade prästernas egendom. Detta kom sig inte av att han förkastade kvantitativa metoder, utan av att det finns för många luckor i materialet. Redan studien Tilastollisia tietoja Turun akatemian oppilaista (1903, Statistiska uppgifter om studenterna vid Åbo akademi), den första i sitt slag, visar att statistiken inte var honom främmande. I sitt arbete om Finlands prästerskap redogör Suolahti för prästsläkternas ursprung och sociala mobilitet, om prästval och om hur tjänster gick i arv, om förhållandet mellan själasörjare och församling. Överlag fick verket ett gynnsamt mottagande, även på svenskspråkigt håll.
Förlikningen över språkgränsen var särskilt viktig. Suolahti hade nämligen två gånger blivit förbisedd vid utdelningen av fleråriga stipendier. Detta berodde dels på språkpolitiken, dels på att man kände sig främmande för den nya forskningsinriktningen, men också på den långa dispyten om vem som skulle handha professuren i Finlands och Skandinaviens historia. Suolahti utnämndes 1918 till extraordinarie professor i nordisk historia, och sin egentliga professur, i Finlands och Skandinaviens historia, erhöll han slutligen 1929. Det snabbt ökade antalet studerande var betungande och inverkade menligt på Suolahtis redan svaga hälsa. Kort innan Suolahti alltför tidigt gick bort, instiftade man på hans initiativ en professur i Finlands historia. Som kurator för Tavastländska studentnationen initierade han en forskning kring den förindustriella allmogen i Finland, en verksamhet som sedan spred sig till andra studentnationer.
Suolahti erbjöds på 1920-talet att skriva en biografi över den fennomanska ledargestalten Yrjö-Koskinen. Att han tog emot uppgiften är återigen ett bevis på att han inte försmådde inflytelserika individer. Att Yrjö-Koskinen ses mot bakgrund av sin miljö förtar inte studiens individcentrerade intresse. Nuori Yrjö-Koskinen (Den unge Yrjö-Koskinen) beskriver hur Yrjö-Koskinen mognade till politiker och hann nätt och jämt ges ut innan Suolahtis hastiga frånfälle 1933.
År 1931 började några av Suolahtis före detta elever redigera en omfattande allmän presentation av Finlands historia, Suomen Kulttuurihistoria, avfattad i kollektivistisk anda. Suolahti deltog i planeringen av studien och åtog sig att bli huvudredaktör, men hann inte medverka i arbetet. I sin senare produktion hade Suolahti närmat sig etnografin, vilket även återspeglas i Suomen Kulttuurihistoria.
Eino Jutikkala
Gunnar Wilhelm Palander, fr.o.m. 1906 Suolahti. Född 16.9.1876 i Tavastehus, död 26.12.1933 i Helsingfors. Föräldrar lektorn Edvard Wilhelm Palander och Ottilia Aurora Kockström. Gift 1912 med Ilta Emilia Bonsdorff.
PRODUKTION. Henrik Gabriel Porthan historiantutkijana I (1901); Henrik Gabriel Porthan yliopiston opettajana (1902); Henrik Gabriel Porthan. Elämäkerran luonnos (1904); Elämää Suomessa 1700-luvulla I−II (1909−1917); Suomen pappilat 1700-luvulla (1912); Vuosisatain takaa (1913); Sprengtportens statskupp och andra essayer (1919); Finlands prästerskap på 1600- och 1700-talen (1927); Nuori Yrjö-Koskinen (1933). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Ahtiainen, Kulttuuri, yhteisö, yksilö. Gunnar Suolahti historiantutkijana (1991); K. Blomstedt, Gunnar Suolahti. Kaikuja Hämeestä X (1938); J. Jaakkola, Gunnar Suolahti. Muistopuhe Societas scientiarum Fennica Esitelmät ja pöytäkirjat 1935; E. Jutikkala, Puhe Gunnar Suolahden muotokuvaa paljastettaessa. Hämeenmaa IV (1934); M. Klinge, Gunnar Suolahti epookkia ja tyyppiä etsimässä. Vuosisatain takaa (1993); E. E. Suolahti, Gunnar Suolahti. Ihminen ja tutkija (1947); P. Tommila, Suomen historiankirjoitus (1989); K. Wirilander, Gunnar Suolahti. Suomalaisia historiantutkijoita (1965).
BILDKÄLLA. Suolahti, Gunnar. Foto: Ateljé Universal. Uusi Suomis bildarkiv.