Väinö Hakkila gjorde under tiden mellan världskrigen en lång och betydelsefull karriär som socialdemokratisk riksdagsledamot, riksdagens talman och minister. Han representerade partiets högerflygel och var en orubblig försvarare av demokratin, och han kritiserades turvis av ytterhögern och yttervänstern. Under andra världskriget betraktades han som en anhängare av krigspolitiken och hamnade efter kriget på sidospår inom politiken.
Väinö Hakkila kom från en bondgård i Lembois (Lempäälä) och representerade en gammalfinsk bondesläkt. Han kom med i arbetarrörelsens verksamhet efter storstrejken 1905. Strejkerna och vräkningarna på Laukko gård i Vesilax 1906–1907 påverkade hans politiska tänkande. Hakkila deltog i verksamheten inom Laurila Oy, som grundats av unga socialister i Tottijärvi för att ge vräkta personer bosättnings- och utkomstmöjligheter. I detta sammanhang blev Hakkila bekant med andra unga socialdemokrater, såsom Sulo och Wäinö Wuolijoki och Väinö Tanner.
Under den s.k. gamla arbetarrörelsens tid hörde Hakkila inte till de ledande namnen inom Finlands socialdemokratiska parti (SDP). Han deltog emellertid i partiets verksamhet och i det arbete som utfördes av socialdemokraternas ungdomsförbund. År 1906 bodde V. I. Lenin, på sin flykt undan ryska myndigheter, hos Hakkila i Helsingfors. Följande år var Hakkila med om att arrangera den allryska revolutionära kongressen i Helsingfors, som Lenin och många andra ledande revolutionärer deltog i.
Hakkila gick i skola i Tavastehus och studerade sedan vid universitetet i Helsingfors och avlade juris kandidatexamen 1914. Därefter verkade han som advokat i Helsingfors på Arbetarnas advokatbyrå, som han själv ägde. Efter marsrevolutionen i Ryssland 1917 utsågs han till överdirektör för Fångvårdsstyrelsen, men tvingades lämna sin tjänst till följd av inbördeskriget 1918.
Hakkila, som motsatt sig en väpnad revolution, hörde till dem som den 10 april 1918 undertecknade en vädjan, publicerad i dagstidningen Työmies, om ett fredligt slut på inbördeskriget; sedan kriget slutat med nederlag för de röda inledde undertecknarna partiets verksamhet på nytt. Hakkila verkade som försvarsadvokat för de röda inför krigsrätten och lyckades i många fall få till stånd mildare domar.
En viktig förändring i Hakkilas karriär inträffade 1920, då han utsågs till politieborgmästare i Tammerfors. Han var den siste genom val tillsatta borgmästaren i staden. Hakkila var den förste socialdemokratiska borgmästaren i Finland, och han innehade posten fram till sin pensionering 1952. Tack vare sitt kommunala uppdrag gav Hakkila det rådande systemet sitt stöd tidigare än medlemmarna av SDP i allmänhet, som på grund av inbördeskriget lämnats utanför.
Väinö Hakkila, som var en av det fåtal personer inom SDP som hade akademisk utbildning, invaldes som suppleant i partidelegationen vid partikongresserna 1919 och 1922; år 1924 avsade han sig detta uppdrag. Som reformist hörde han till partiets högerfalang i början av 1920-talet. I riksdagen invaldes Hakkila första gången 1919 från Nylands valkrets, sedermera från Tavastlands läns norra valkrets. I riksdagen blev han känd för sina frekventa kommentarer till de övriga ledamöternas anföranden.
Som justitieminister i Väinö Tanners socialdemokratiska minoritetsregering 1926–1927 fortsatte Hakkila att bistå de röda. En av regeringens första åtgärder var en lag om benådning av en del personer som deltagit i upproret 1918. Enligt lagen skulle villkorligt frigivna befrias från ytterligare påföljd och de som avtjänat sitt straff skulle återfå sitt medborgerliga förtroende. Benådningen omfattade 1 175 personer.
Under sin långa tid som riksdagsledamot (1919–1945, 1948–1958) verkade Hakkila bl.a. som ordförande i lag- och ekonomiutskottet, utrikesutskottet och stora utskottet. Han valdes till vice talman 1929, tillhörde riksdagens presidium ända till 1945 och var en inflytelserik person inom SDP, även om han inte tillhörde partiledningen.
Trots att Hakkila på 1920-talet motsatte sig kommunisternas verksamhet, råkade han ut för Lapporörelsens s.k. skjutsningar. Han hade tidigare offentligt kritiserat skjutsningarna, som främst drabbade kommunister. Några tammerforsare kidnappade Hakkila den 18 juli 1930, då han var på väg till sin sommarvilla i Teisko. Han fördes via Virdois till Lappo, där kidnapparna avlöstes av nya kidnappare på Vihtori Kosolas gård. På återvägen till Kuortane avkunnade de delvis berusade männen en dödsdom över Hakkila. Han avkrävdes ett löfte att dra sig tillbaka från politiken och tvingades gå ed på att han understödde Lapporörelsens målsättning. Följande dag befriades han i Kuortane kyrkby.
Skjutsningen av riksdagens vice talman väckte stor uppmärksamhet och allmän förbittring. Hakkila själv var mycket ilsken och förgrymmad. Händelsen väckte även internationell uppmärksamhet, och 61 socialistiska parlamentariker i 16 länder riktade sig till Finlands statsminister med skarp kritik. Bara en del av de medskyldiga ställdes inför rätta, och jägarkaptenen Arvi Kalsta, som lett operationen, var den enda som dömdes till ovillkorligt fängelsestraff.
Som talman strävade Hakkila efter att betona riksdagens ställning och parlamentarismen och underströk att riksdagens talman är den andre i rang i landet. Han övervakade att yttrandena i riksdagen var sakliga och godtog inga kommentarer från salen, trots att han själv tidigare ägnat sig åt sådana.
Under vinter- och fortsättningskriget var talmannens uppgift krävande och ansvarsfull. Efter vinterkrigets utbrott stödde Hakkila en flyttning av riksdagen till Kauhajoki, trots att riksdagen på så sätt skulle hamna vid sidan av det egentliga beslutsfattandet. I början av kriget tillhörde han den delegation som socialdemokraterna sände till Sverige, och när Finland under mellankrigsperioden planerade ett försvarssamarbete med Sverige besökte han landet i september 1940 tillsammans med Henrik Ramsay för att sondera och förhandla med de ledande socialdemokraterna. Under mellanfredsperioden fördömde Hakkila verksamheten inom Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen.
Under fortsättningskriget hörde Hakkila till den lilla grupp som informerades om utvecklingen av det utrikespolitiska och militära läget. Han fick information om överbefälhavaren Mannerheims dagorder som siktade till en erövring av Karelen innan den offentliggjordes; för socialdemokraterna i allmänhet kom dagordern som en överraskning. I likhet med majoriteten inom partiets riksdagsgrupp stödde Hakkila godkännandet av antikominternfördraget i november 1941.
I förhållande till de andra ledande socialdemokraterna förhöll Hakkila sig något avvikande till målsättningen för fortsättningskriget. Han stödde klart de finländska krigsansträngningarna. Enligt hans uppfattning hade Finland rätt att erövra områden i Östkarelen, medan de andra socialdemokraterna och särskilt Väinö Tanner betonade betydelsen av den gamla gränsen. Utifrån sina folkrättsliga överväganden ansåg Hakkila emellertid att Finland var berättigat att erhålla ersättning för sina lidanden under vinterkriget, då landet utan orsak blivit föremål för ett anfall. Hakkilas tal uppmärksammades stort under kriget, och han betraktades som en anhängare av kriget, i synnerhet till följd av ett tal som han höll sommaren 1941.
Vid presidentvalet 1943 röstade Hakkila för omval av Risto Ryti. Inom SDP fanns det många av Ståhlbergs anhängare som hade varit färdiga att i den slutliga omröstningen rösta för Mannerheim. Hakkila och Tanner lyckades dock förhindra sådana planer, de ville inte ”byta häst mitt under loppet”. Hakkila var också, efter Tanner, den mest betydande socialdemokratiska ledaren under krigstiden.
Relationerna mellan president Ryti och Hakkila grundade sig på förtroende. Vid regeringsskiftet 1943 var Hakkila på förslag till statsminister, men han lämnade regeringssonderingarna efter bara ett dygn. Agrarförbundet motsatte sig valet av honom, varför Hakkila fortsatte som talman. Regeringsförhandlingarna stärkte samarbetet mellan Ryti, Tanner och Hakkila, vilket i krigets slutskede bidrog till kritiken mot Hakkila och Tanner från den socialdemokratiska oppositionen och J. W. Keto. Före öppningen av riksdagen 1944 ville den socialdemokratiska oppositionen avlägsna Hakkila från posten som talman, men denne satt kvar på sin post.
Vid SDP:s distriktsmöte våren 1944 förhöll Hakkila sig skeptisk till fredsmöjligheterna. Sommaren 1944 motsatte han sig att SDP skulle lämna regeringen men ville inte heller gå med på den förbindelse som tyskarna krävde. Hakkila var den förste inom SDP som konstaterade att Rytis avtal med Ribbentrop skulle upphöra att gälla när presidenten avgick. Så blev det också i verkligheten.
Mot slutet av kriget sommaren 1944 hörde Hakkila till den delegation som bad Mannerheim bli president. När en ny regering skulle bildas föreslog Mannerheim Hakkila som statsminister, men denne avböjde. Riksdagen antog undantagslagen om valet av Mannerheim inom några dagar. Då Mannerheim emellertid dröjde med att inleda fredsförhandlingar fanns Hakkila bland dem som framförde påtryckningar.
Sedan statsminister J. K. Paasikivi efter fortsättningskriget krävt att riksdagen skulle få nya ansikten ställde inte heller Hakkila upp i riksdagsvalet 1945. Hakkila, som i sina tal och handlingar tämligen klart deltagit i att fastställa krigsmålen, ställdes inte inför krigsansvarighetsdomstolen trots att hans namn ofta nämndes.
Oppositionen inom SDP hade redan hösten 1944 krävt att Tanner, Väinö Salovaara och Hakkila skulle avlägsnas från partiets ledande poster, men majoriteten godtog inte detta. Hakkilas tal sommaren 1941 utnyttjades mot honom efter kriget, då man ville stämpla honom som en anhängare av erövringskriget. Kommunisterna krävde vid ett torgmöte i Tammerfors våren 1946 att Hakkila skulle avgå som politieborgmästare.
Hakkila återvände till riksdagen 1948. Han fick genast en betydelsefull ställning inom SDP:s riksdagsgrupp; han verkade som gruppens ordförande 1948–1951 och hörde till det viktiga utrikesutskottet.
Hakkila bevarade sina anhängares förtroende och vid valet av elektorer till presidentvalet 1950 fick han det största röstetalet bland socialdemokraterna i sin valkrets. Vid regeringsbildningen 1950 förklarade Hakkila SDP:s hållning för Urho Kekkonen och att denne inte kunde accepteras som statsminister; partiet stannade sålunda utanför regeringen. Hakkilas ställning som ordförande för riksdagsgruppen försvårade SDP:s relationer till Kekkonen, och därför började K. A. Fagerholms position inom partiet stärkas. Vid riksdagsvalet 1958 kandiderade Hakkila inte längre. Han avled i juli samma år.
Pekka Kaarninen
Väinö Pietari Hakkila, född 29.6.1882 i Lembois (Lempäälä), död 18.7.1958 i Teisko. Föräldrar jordbrukaren Juha Hakkila och Wilhelmiina Pukkila. Gift 1914 med Hilja Siviä Ahjo.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Siltala, Lapuan liike ja kyyditykset 1930 (1985); S. Sivula, Patriootti Väinö Hakkila. Tiennäyttäjät III. Suomen työväenliikkeen merkkimiehiä Ursinista Tanneriin (1968); E. Jutikkala, Tampereen historia III. Vuodesta 1905 vuoteen 1945 (1979).
BILDKÄLLA. Hakkila, Väinö. Utrikesministeriets arkiv.