RAMSAY, Henrik 

(1886–1951) 

Minister, skeppsredare, kemist 

Henrik Ramsay utsågs 1920 till verkställande direktör för landets ledande rederi, Finska Ångfartygs aktiebolaget. Ramsay var folkförsörjningsminister 1941–1943 och utrikesminster 1943–1944. Han dömdes 1946 till fängelse i krigsansvarighetsprocessen. Han var många år medlem av Svenska folkpartiets centralstyrelse. 

Henrik Ramsay hör till den kategori samhälleliga påverkare som förmått kombinera en framskjuten position inom näringslivet med tidvis nog så vägande rikspolitiska uppdrag. Efter en rad vetenskapliga och administrativa befattningar inom sockerindustrin utsågs den 36-årige Ramsay 1920 till verkställande direktör för landets ledande rederi, Finska Ångfartygs aktiebolaget (FÅA). Bolaget hade en betydande aktieportfölj i Helsingfors aktiebank (HAB) och Ramsay blev därför 1937 invald i bankens förvaltningsråd och fungerade 1939–1946 som dess ordförande. När planerna på en fusion av HAB och Nordiska föreningsbanken aktualiserades åren 1947–1948 understödde Ramsay tanken. Försöket misslyckades och i likhet med flera andra medlemmar avgick han från förvaltningsrådet. 

Ramsay var många år medlem av Svenska folkpartiets centralstyrelse och blev som representant för näringslivet folkförsörjningsminister i J. W. Rangells ministär 1941–1943 samt utrikesminister i Edwin Linkomies regering 1943–1944. I likhet med sju andra krigstida ministrar blev Ramsay i krigsansvarighetsprocessen 1946 dömd till fängelse. Straffet inskränktes i praktiken till knappt två år. 

Den från Skottland härstammande adliga ätten, eller rättare sagt klanen Ramsay, introducerades 1634 på Sveriges riddarhus och immatrikulerades 1818 på Finlands riddarhus. Ur släktens led steg ett betydande antal dugliga militärer och mot slutet av 1800-talet även vetenskapsmän. Henrik Ramsays far, verklige statsrådet och senatorn August Ramsay, var bland annat företagsledare och politiker, vilket innebar att sonen tidigt fick en insyn i hur sammanvävda ekonomi och politik kunde vara. Nämnas kan att August Ramsay 1913–1919 var direktör vid Föreningsbanken och 1923–1924 tillfälligt chefdirektör för Finlands Bank. 

Sonen Henrik skrev 1903 studenten vid Nya svenska samskolan i Helsingfors, studerade kemi vid universiteten i Helsingfors och Berlin samt disputerade 1909 i Helsingfors för filosofie doktorsgraden på avhandlingen Zur Kenntnis der Guanidosäuren. Efter kortvariga kemistbefattningar inom sockerindustrin i det tyska Posen och ryska Sumy avancerade Ramsay 1911 till direktörsadjoint vid Tölö Sockerbruk och då han 1919 utsågs till biträdande direktör i Finska Ångfartygs aktiebolaget (FÅA) hade han redan innehaft ytterligare två ledarposter inom näringslivet. Ett år senare (1920) utsågs Ramsay till verkställande direktör för FÅA och på denna post kvarstod han fram till 1946. Våren 1936 blev han invald i bolagets förvaltningsråd och följande år utsågs han till dess ordförande. Med undantag av fängelseåren fortsatte han att leda förvaltningrådet fram till sommaren 1951, då han ”drabbad av hjärtslag” avled i Visby. 

Ramsays era i FÅA präglades av en markant tillväxt och enligt tillgängliga källor var han en uppskattad och tolerant företagsledare, också om hans många förtroendeposter uppges ha splittrat hans tid. Ett av hans mest betydande externa uppdrag var posten som ordförande för Helsingfors aktiebanks förvaltningsråd, i huvudsak under kriget, d.v.s. 1939–1946. Ramsay hade invalts i förvaltningsrådet tre år tidigare (1936) och fortsatte frånsett fängelseåren att handha uppdraget fram till det mycket omdiskuterade försöket att fusionera HAB med Föreningsbanken, som misslyckades vårvintern 1948. Ramsays kortvarige efterträdare som förvaltningsrådets ordförande, Wärtsilä-koncernens chef Wilhelm Wahlforss, hade under Ramsays fängelseår med kraft drivit på fusionen, eftersom den förväntades förbättra Föreningsbankens positioner i konkurrensen med Kansallis-Osakepankki. När Ramsay i januari 1948 återinträdde i förvaltningsrådet höll fusionsförsöket redan på att haverera p.g.a. internt motstånd, vilket gjorde att hans vädjan (31.1.1948) att sammanslagningen ”kunde försvaras med tungt vägande sakliga skäl och att den var logisk och rationell” ljöd för döva öron. När majoriteten hade röstat mot fusionen drog Ramsay och sex andra medlemmar av förvaltningsrådet konsekvenserna och avgick. 

Som rederichef med goda kontakter med sjöfartsnationen Storbritannien tillhörde Ramsay en fraktion av Svenska folkpartiets högerflygel, som var utpräglat anglofil. Ramsay hade under det första självständighetsåret 1918 tillfälligtvis uppehållit befattningen som chef för utrikesministeriets handelspolitiska avdelning och kom senare i egenskap av befullmäktigat ombud för Finland två gånger (1923, 1933) att lotsa i hamn handelsavtal med Storbritannien. 

Som belöning för dessa insatser blev han 1934 som förste finländare dekorerad med kommendörstecknet av British Empire-orden, en sällan utdelad hedersbetygelse som medför brittisk personlig adel och därmed även sir-värdighet. Efter vinterkriget engagerades Ramsay i regleringen av den ytterst ansträngda statliga ekonomin och när K.-A. Fagerholm hösten 1941 avgick från regeringen blev Ramsay hans ersättare som folkförsörjningsminister. Drygt ett år senare, närmare bestämt i mars 1943, nådde Ramsay höjden av sin politiska bana då han axlade det tunga uppdraget som utrikesminister. Slagen vid El Alamein och Stalingrad hade strax därförinnan avgjort världskrigets utgång, och Ramsays främsta uppgift blev därför att bana väg för en separatfred med Sovjetunionen. 

När Förenta staternas regering våren 1943 signalerade att Finland hade möjligheter att etablera diplomatiska kontakter med Sovjetunionen försökte Ramsay med flankstöd av Mannerheim övertyga de övriga regeringsmedlemmarna om behovet av att informera Tyskland om denna vändning. Strategin visade sig vara misslyckad. Upplysningen väckte Tysklands misstro och skärpte ländernas relationer. Följden blev att Ramsay därefter avancerade mycket försiktigt i fredssonderingarna. Mest kritiskt blev läget kring midsommaren 1944 då Finland ställdes inför två ytterst motbjudande alternativ. Den sovjetiska storoffensiven på Karelska näset pågick i full skala och risken för en invasion av hela landet var reell. Moskva krävde ingenting mindre än att Finland skulle kapitulera, och då detta var otänkbart valde president Risto Ryti i samråd med Ramsay och de övriga regeringsmedlemmarna det andra alternativet, nämligen att underteckna ett politiskt avtal med Tyskland. Enligt avtalet skulle ingen av Ryti utsedd ministär sluta separatfred med Sovjetunionen. Kryphålet i detta s.k. Ribbentrop-avtal var att det inte var bindande för någon annan än Ryti och när Mannerheim en dryg månad senare hade valts till president öppnades vägen till ett finsk-sovjetiskt stilleståndsavtal. Ramsay hade därmed gjort sin plikt, och när regeringen i samband med presidentskiftet ombildades övertog Carl Enckell utrikesministerposten. 

Ramsay hann återvända till sin vd-post på FÅA innan krigsansvarighetsfrågan aktualiserades på allvar. Vintern 1945–1946 ledde den politiska hetsjakten till en rättegång mot honom och sju andra krigstida regeringsmedlemmar, som utmynnade i att alla dömdes till frihetsstraff. Motiveringen till Ramsays dom (2 1/2 års fängelse) var att han i egenskap av utrikesminister hade avvisat Förenta Staternas fredssonderingar våren 1943, att han likaledes hade avvisat de sovjetiska fredsvillkoren våren 1944 och att han bidragit till Ribbentrop-avtalets uppkomst sommaren 1944. Domen trädde genast i kraft och när drygt hälften av straffet hade avtjänats blev Ramsay strax före jul 1947 villkorligt frigiven. Enligt västerländsk rättstradition hade processen varit totalt regelvidrig, eftersom den baserade sig på en retroaktiv lag, men då det av utrikespolitiska skäl var nödvändigt att offentligt ta avstånd från det finsk-tyska vapenbrödraskapet bar de flesta dömda sitt straff med stoiskt lugn. Ramsay hörde till denna kategori och skrev under sin fångenskap två böcker om sjöliv och sjöfart, Sommar och segel (1946) och I kamp med Östersjöns isar (1947), vilka båda lovordades speciellt för sina litterära kvaliteter. 

Det råder ingen tvekan om att segling var Ramsays stora passion. Han erövrade över 1 000 pris i kappsegling, var ordförande i Finska Seglarförbundet åren 1918–1945 och fungerade som kommodor för den anrika Nyländska Jaktklubben åren 1929–1945. Inte för intet var han även hedersledamot i Kungliga Svenska Seglarsällskapet. 

Henrik Meinander 

Carl Henrik Wolter Ramsay, född 31.3.1886 i Helsingfors, död 25.7.1951 i Visby. Föräldrar verklige statsrådet August Ramsay och Julia (Jully) Maria Ekström. Gift 1909 med Karin Maria Nybergh. 

PRODUKTION. Zur Kenntniss der Guanidosäuren (1909); Huvudlinjerna i den finska industrins utveckling (1917); Justus Liebig (1917); Sommar och segel (1946; faksimil 1995, 2. uppl. 2005); Namn från svunna tider (1947); I kamp med Östersjöns isar. En bok om Finlands vintersjöfart (1947); Nordenskiöld. Sjöfararen (1950). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Ginström, Helsingfors Aktiebank under ett halvsekel (1962); Henrik Ramsay. Minnesskrift. Red. H. Andersson, R. Numelin, K. Ramsay (1958); S. Jägerskiöld, Marskalken av Finland. Gustaf Mannerheim 1941−1944 (1979); E. Maasalo, Sir Henrik saa tehtävän (2004); T. Smedslund, NJK 1861−1961 (1961); T. Polvinen, J. K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö 3, 1939−1944 (1995); B. Suviranta, Finska Ångfartygs aktiebolaget 1883−1958 (1958); M. Waller, En fusion som inte blev av. Förhandlingarna mellan Helsingfors Aktiebank och Nordiska Föreningsbanken 1947−1948. Historiska och litteraturhistoriska studier 75 (2000). 

BILDKÄLLA. Ramsay, Henrik. Foto: Ateljé Helios. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4229-1416928956835

Upp