Professor Jalmari Jaakkola författade strax efter självständigheten den nya finländska nationens historia, med utgångspunkt i forntiden. Han använde sig förutom av historiska källor också av ortnamn, fornfynd och episk folkdiktning samt även i viss utsträckning fantasi då han framställde ett äldre Finland som en egen enhet med egna gränser och utrikespolitiska mål.
Jalmari Jaakkola föddes på en bondgård i södra Satakunda 1885. Redan innan den nationella väckelsen grep omkring sig vid mitten av seklet hade det varit vanligare i denna region än annorstädes, att allmogesöner slog in på studiernas väg. Vid Helsingfors universitet läste Jaakkola historia och finska som huvudämnen, och efter att ha avlagt magistergraden fick han befattningar som lärare och sedermera också som lyceirektor. Han disputerade för doktorsgraden 1921 och utnämndes till docent i nordisk historia vid Helsingfors universitet två år senare. År 1932 blev Jaakkola den förste innehavaren av den nyinrättade professuren i Finlands historia. Han utförde ett sällsynt helgjutet livsverk som lärare och forskare.
Jaakkola var i sin forskning målmedvetet inriktad på Finlands och Sveriges medeltid. Hans intresse torde ha väckts redan i ungdomen, genom kontakten till hemkommunen Eura med dess rikliga fornfynd och genom skolgången i Raumo med stadens minnen från medeltiden. I bakgrunden låg främst en ambition att ge den unga republiken Finland och dess nation en historia som sträckte sig ända till forntiden. Jaakkola var väl insatt i Europas medeltidshistoria och relaterade i högre grad än tidigare forskare Finlands historiska skeden till den europeiska historien.
Jaakkola kände sin tids nyaste arkeologiska rön, enligt vilka finnarnas förfäder inte hade invandrat österifrån som organiserade stammar till Finland. I stället framhöll han att Finlands folk var resultatet av en gradvis inflyttning, som hade inletts efter vår tideräknings början. Som västfinne hade han lätt för att hålla med de arkeologiska forskningsresultat som gav vid handen att Karelens vikingatida bosättning åtminstone delvis var av västfinskt ursprung. Enligt Jaakkola, som hade vuxit upp vid Bottniska vikens kust, hade havet haft en stor betydelse som förmedlare av nybyggare och kultur. Han påminde kontinuerligt i sin forskning om Satakundas betydelse i en medveten polemik mot en ”Åbocentrerad” historiesyn. Han hävdade att det var från Satakunda som birkarlarna kom ”med vars svärd och styrka Finland en gång hade sträckt sina två långa nordliga armar ännu längre än i dag, ända till Norra ishavet.”
I sin argumentering använde Jaakkola förutom historiska källor även ortnamn, fornfynd och sådan episk diktning som folkloristen Kaarle Krohn bedömt som historisk. Ortnamnen tycktes bekräfta den Krohnska uppfattningen om de episka dikternas västfinska ursprung. Dessa kunde sedan sättas i samband med birkarlarnas expeditioner då man skisserade upp bilden av ett Fornfinland. Jaakkola sökte den finska kulturens och det finska samhällets rötter i den västliga germanska kultursfären och inte i den östliga finsk-ugriska, och lade på detta sätt grunden för de uppfattningar som blivit rådande.
Jaakkolas doktorsavhandling berörde inte explicit det finska folkets ursprung, utan den legendariske svenske kungen Erik den helige, vars gärningar den mest kritiska forskningen i Sverige hade utpekats som närmast mytiska. När Jaakkola preciserade bilden av det första korstågets ledare urskiljde han bland källorna sådana som kunde anses vara legender från andra som han ansåg hade verklighetsanknytning. I sitt följande arbete behandlade Jaakkola birkarlarna som centrala för Finlands fornhistoria, då de tycktes vittna om en kontakt mellan Birkaland och ett handelskompani i Nordbotten (södra Lappland). Senare forskning har dock visat att denna historieskrivning vilade på felaktiga premisser.
Undersökningen Suomen muinaiset valtarajat vuoteen 1323 (Finlands forna riksgränser fram till 1323) var ett led i att förklara det finska folkets ursprung och framför allt den för Jaakkola viktiga kampen om Finland mellan öst och väst. Den västligaste gränsen som skiljde ”Finland” från Tavastland var enligt honom en konstruktion. Gränsen som drogs vid freden i Nöteborg är fortfarande omdebatterad bland forskarna. Jaakkola framförde en originell men välgrundad tolkning av gränsens sträckning.
Jaakkola framskrider konsekvent från Nöteborgsfreden till Magnus Erikssons tid. Hans syn på denne kung är förhållandevis positiv, delvis för att Magnus Eriksson skulle ha betraktat Finland som en egen enhet. Jaakkola krävde att medeltidsforskarna skulle vara förtrogna med tidens viktigaste källor, kopieböckerna, och hur de kommit till. I enlighet med sina egna ideal publicerade han en källkritisk utgåva av dessa: Vanhimmat historialliset kopiokirjamme (Våra äldsta historiska kopieböcker). Enligt Jaakkola hade kopieböckerna skapats för att tjäna historieskrivningen – han undervärderade således kyrkoadministrationens behov.
Jaakkolas egentliga storverk var hans långa serie om Finlands historia från forntiden till sen medeltid. Serien är på intet sätt en sammanfattning av tidens medeltidshistoriska kunskap utan alltigenom en personlig syntes. I denna formas den finska medeltidens ringa källmaterial till en syntetisk bild som av författaren ses som slutgiltig och endast i behov av kompletteringar med material från grannländerna. Arbetet koncentrerar sig i så hög grad på den politiska historien, att det har sagts att Jaakkola skapade en forntida självständighet för Finland. I behandlingen av tiden före 1300-talet är arbetet spekulativt till den grad att en hypotes tillåts bygga på en annan hypotes. Den första delen om Finlands fornhistoria mötte också skarp kritik bland arkeologer. Det mest bestående rönet i boken är uppfattningen att korstågstiden inte hade varit en rad krigiska erövringståg utan en inkorporationsprocess där det nykristnade Finland långsamt gled in i det svenska riket. Arvi Korhonen hade redan på 1920-talet kommit till liknande slutsatser.
I de delar som behandlar tiden efter korstågen betonar Jaakkola Finlands betydelse för det svenska riket och landets särpräglade utveckling. Enligt honom lydde Finland på Kalmarunionens tid snarare under den danska unionsregenten än under rådet i Stockholm och var således på sätt och vis ett fjärde unionsland. Av detta följde att Jaakkola förhöll sig positiv till unionen och att han inte hade mycket förståelse för de svenska riksföreståndarna.
Ju närmare vår tid Jaakkola kommer, desto rikligare och mera bindande blir det källmaterial han har till sitt förfogande. Han har dock sina förhandsuppfattningar, visserligen grundade på en djup epokkännedom, som fick prägla tolkningen av en del av de källor han använde. På en medalj som slogs till Jaakkolas ära valde han devisen ”Han som såg Finlands fornhistoria”. Kollegerna och senare forskare har ansett Jaakkola just som en ”seende” visionär och givit devisen en något annorlunda betoning. Jaakkola höll egensinnigt fast vid det han hade skrivit, och han ändrade ingenting i nyutgåvorna av sina arbeten om Finlands fornhistoria och tidiga medeltid trots att han på många punkter hade fått välgrundad kritik. Men som det kan sägas om mången historiker med internationell ryktbarhet kan man också om Jalmari Jaakkola säga, att även om hans påståenden skulle förkastas kan hans personlighet inte åsidosättas. Hans betydelse för sin egen tid är obestridlig, även om hans böcker inte var lättlästa och därför aldrig nådde en större allmänhet. I Eila Pennanens roman Ennen sotaa oli nuoruus (Före kriget fanns ungdomen) framträder Jaakkola som den av studentungdomen beundrade profeten, historieprofessor Jussila.
I sin avskedsföreläsning avslöjade Jaakkola att hans dröm hade varit att skriva Finlands historia ”från Väinämöinen till Svinhufvud”, men att han konstaterat att uppgiften var honom övermäktig. Han hann dock planera för en fortsättning som skulle skrivas av hans elever, och fram till 1964 hade de delar som behandlade den svenska tiden utkommit. Arbetet upphörde emellertid i och med hans död. Under andra världskriget såg han som sin fosterländska plikt att belysa Finlands tidigare öden och publicerade den kortfattade boken Finska folkets historia, som översattes till flera språk. Han drogs även med i politiken när president Risto Ryti gav honom i uppdrag att författa en kort pamflett, Finlands östproblem, som också den översattes till ett flertal språk. I pamfletten argumenterar Jaakkola för Finlands möjliga territoriella anspråk i östra Karelen och på Kolahalvön.
Jaakkola var redaktör för Historiallinen Aikakausikirja (Historisk tidskrift) i ett kvarts sekel (1935–1959). Trots att han både i sin undervisning och i Finska folkets historia överdimensionerade medeltiden, var han som tidskriftsredaktör öppen för olika epoker och olika perspektiv.
Jalmari Jaakkola mottog en rad hedersbetygelser. Han var hedersmedlem av Finska historiska samfundet och Finska kyrkohistoriska samfundet, ledamot av två svenska vetenskapliga akademier samt hedersdoktor vid Helsingfors universitets teologiska fakultet och Åbo universitets filosofiska fakultet.
Eino Jutikkala
Kaarle Jalmari Jaakkola, född 1.1.1885 i Euraåminne, död 12.2.1964 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Markus Jaakkola och Johanna Fredrika Nuorante. Gift 1915 med Kati Augusta Ernestine Jansson.
PRODUKTION. Pyhän Eerikin pyhimystraditionin, kultin ja legendan synty (1921); Suomen muinaiset valtarajat vuoteen 1323 (1926); Kuningas Maunu Eerikinpojan unionipolitiikasta ynnä sen aikuisista pohjoismais-saksalais-balttilais-venäläisistä suhteista vuoteen 1348 ja itämaan synnystä (1928); Vanhimmat historialliset kopiokirjamme. Tutkimuksia kirkollisen renessanssimme lähde-, kopiointi- ja kulttuurihistoriassa (1931); Suomen historia II–X (två sista delarna utg. A. J. Alanen, 1935–1964); Suomen historian ääriviivat (1940; 5 uppl. 1952; Finska folkets historia 1941, även på franska 1942, tyska 1942 och ungerska 1943); Suomen idänkysymys (1941; Finlands östproblem 1941, även på tyska 1941, engelska 1942 och franska 1942); Codices medii aevi Finlandiae I. Registrum ecclesiae Aboensis (1952); Codices medii aevi Finlandiae II. Codex Särkilahti (1952); Porin historia I–II (1958).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Luukko, Jalmari Jaakkola. Suomalaisia historiantutkijoita (1965); K. Pirinen, Jalmari Jaakkolan keskiajan kuva tämän hetken näkökulmasta. Historiallinen aikakauskirja 1985; P. Tommila, Suomen historiankirjoitus (1989).
BILDKÄLLA. Jaakkola, Jalmari. Helsingfors universitets museum.