Väinö Linna fick till stånd en intensiv debatt med sina romaner, såväl med Okänd soldat som med Här under Polstjärnan-trilogin. Beskrivningarna av den vanliga soldatens inställning till kriget och av motsättningarna mellan de båda sidorna före, under och efter inbördeskriget 1918 avvek från det gängse synsättet under 1950- och 1960-talen. Linna, som inte var någon modernist, tillämpade i sin produktion teman, typer och en struktur som förekommit i den finska nationallitteraturen. De reservationer som inledningsvis hördes tystnade snart, och under 1970-talet var Linna en av landets viktigaste opinionsbildare.
Väinö Linna erövrade en position i den finska litteraturen med två samhällsbeskrivande verk, romanen Okänd soldat och romantrilogin Här under Polstjärnan. Romanerna kan ses som kritiska kommentarer till landets litterära tradition och är möjligen de sista verk som har hemhörighet i denna s.k. nationallitteratur. Böckernas inflytande sträckte sig till alla samhällsområden i det efterkrigstida Finland och gav underlag för en nytolkning av närhistorien i dess helhet. Den frodiga humorn i romanerna och det folkliga språket inverkade förnyande på det finska litteraturspråket; många av kvickheterna och ordstäven i romanerna återfinns numera i samlingar med bevingade ord.
Väinö Linna föddes i Urjala. Han var det sjunde av Maija och Vihtori Linnas tio barn. Vihtori Linna brukade ett av Honkola herrgårds torp, som hans släkt bebott i flera generationer, och verkade samtidigt som ortens slaktare. Ekonomiskt klarade sig familjen tämligen väl tills fadern insjuknade. År 1927 dog han, skuldsatt, och försörjningen av familjen föll på modern. Även barnen fick tidigt ta ansvar för försörjningen.
Väinö Linna var inte särdeles flitig i skolan, även om han klarade sig hyggligt. Redan tidigt var han en passionerad läsare, men skrivintresset framträdde först under krigsåren. Efter sex år i folkskola längtade den unge Linna ut i arbetslivet. Efter några försök att frigöra sig från hemmet flyttade han 1938 till Tammerfors och fick med släktingars hjälp en plats på Finlaysons spinneri, dit han efter krigsåren även återvände.
När vinterkriget tog slut var det Linnas årsklass som stod i tur att inleda sin militärtjänst. Vid fortsättningskrigets utbrott tjänstgjorde Linna som chef för en kulsprutegrupp och deltog i det offensiva skedets strider och i ställningskriget vid Svir. Våren 1943 förflyttades han till Miehikkälä, där han verkade som utbildare och varifrån han sedan hemförlovades. I Miehikkälä träffade han i kantinen lottan Kerttu Seuri, och de gifte sig 1945, kort efter krigsslutet.
Efter krigsslutet tillfredsställde det sporadiska läsandet inte längre Linna, och han började målmedvetet ägna sig åt självständiga studier. Studierna inkluderade såväl skönlitteratur som filosofi och psykologi. Vid sidan om läsandet ägnade han sig åt skrivövningar; målet var att skriva en roman.
Linnas debutbok Päämäärä (Målet) låg färdig redan 1946, men han skrev en ny version innan han 1947 skickade manuskriptet till förläggaren. Berättelsen är uppbyggd som en utvecklingsroman och handlar om den ambitiöse Valte Mäkinen, som kommer från fattiga förhållanden. Den grundar sig i stor utsträckning på självbiografiskt stoff och utgår från arbetarmiljöerna i Tammerfors.
Romanen fick tämligen välvillig kritik: debutantens prestation ansågs löftesrik. Boken blev ingen försäljningsframgång, men att bli publicerad betydde för Linna även annat än honorar och tillfällig uppmärksamhet på litteratursidorna. I och med publiceringen kom han i kontakt med unga litteraturintresserade i Tammerfors. Chefen för Tammerfors stadsbibliotek, Mikko Mäkelä, hade genast efter kriget dragit i gång en litteraturcirkel öppen för alla intresserade, senare kallad Mäkeläs krets. När man i litteraturcirkeln noterade att Linnas debutverk utkommit hämtades den blyge debutanten bokstavligen från sitt hem. Under dessa samkväm var Linna till en början skygg, men blev sedan allt modigare och till slut en skicklig debattör.
Cirkeln lockade litteraturintresserade främst från arbetarmiljöerna i Tammerfors. Speciellt kärntruppen som samlades för fortsatta diskussioner hemma hos Mäkelä kom för Linna att utgöra en viktig litterär vänkrets och en stödgrupp som han delgav sina texter i vardande. Redan tidigare hade Lauri Viita anslutit sig till kretsen, och han blev inom kort dess mest synliga gestalt. Sällskapet av spirande förmågor kompletterades av den betydligt äldre översättaren och kritikern Alex Matson, vars omfattande essä Romaanitaide (Romankonsten) utkom 1947. Arbetet var på sin tid den enda tillgängliga bredare romanteoretiska helhetspresentationen på finska och kom på ett betydande sätt att inverka på Linnas konstnärliga syn och litterära smak.
Mörk kärlek, Linnas andra roman, kom till 1948 med hjälp av ett stipendium. De första litterära smakproven avslöjade vilken inriktning författarens talang hade. Från början visade sig Linna skicklig på dialog och kom sedan att utvecklas till en mästare i levande replikföring; själva berättandet och behärskandet av romanformen mognade långsammare. I de första romanerna kan man också redan se ett av Linnas typiska drag: ett känsligt inregistrerande av sociala relationer och nyanser.
Linna arbetade länge med ett manuskript som behandlade övermänniskotemat och vars arbetsnamn var Messias. Skrivandet ville dock inte riktigt fortskrida, och författaren hamnade 1952 in i en litterär och andlig återvändsgränd. Från sitt fria skriftställarskap vände Linna tillbaka till Finlaysons fabriker, men samtidigt började en länge påtänkt roman om kriget att ta form i författarens medvetande. Under denna kritiska vändpunkt i sitt författarskap övergick Linna från personskildringar till en samhällelig och historisk tematik och en bredare romanform.
Linnas intresse riktades mot betydelsefulla och dramatiska händelser i Finlands historia. Dessa händelser och hela samhällets mångfacetterade förändringar gestaltar Linna i beskrivningar av mindre enheter och sammanhang inom en geografiskt och tidsmässigt begränsad ram. Man kan även säga att författaren återvänt till något han hade en genomgripande kunskap om: de lägre sociala skiktens livsstil och kultur, som i ett Finland som snabbt moderniserades genomgick djupgående förändringar.
Okänd soldat har sedan den utkom varit exceptionellt omtyckt. Orsakerna är flera, och många av dem är icke-litterära. Fortsättningskriget, som romanen handlar om, var i början av 1950-talet politiskt och ideologiskt ömtålig närhistoria, som forskningen då ännu inte ägnat sig åt. Även skuldfrågan var obearbetad och alltför svår och känslig för historieforskningen. Boken utkom till julen 1954, och Toini Havus recension av boken i Helsingin Sanomat utlöste en polemik som handlade om tolkningar av fortsättningskriget och om den finske soldatens identitet. Redan följande år gjordes på basis av boken en film som nådde en bred publik. Filmen, som regisserades av Edvin Laine och som var ett kraftprov inom finsk 50-talsfilm, har visat sig vara en bestående publikfavorit som levt i en lång samexistens med romanen. Filmatiseringen har haft stor betydelse för romanen: personerna förkroppsligades och blev bekanta via skådespelarna som gestaltade dem. Filmen har satt sina spår i boken samtidigt som man också betraktat filmen genom boken.
Stilmässigt står Okänd soldat nära skälm- och äventyrsromanen och berättar om en kulsprutepluton bestående av ynglingar från olika delar av Finland. Boken följer denna grupps öden, från fortsättningskrigets anfalls- och framryckningsskede till vapenstilleståndet. Berättelsen framskrider i ett rytmiskt alternerande mellan stridsscener och beskrivningar av tillvaron i reserven. Stridsscenerna lyfter fram individernas handlingsförmåga i extrema situationer. Vilostunderna å sin sida, med bland annat provianteringsäventyr och kvinnobestyr, domineras av det komiska, och framför allt av det mustiga och välsmorda munlädret, käbblet gruppmedlemmarna emellan och gnabbet med befälet.
Även om romanen saknar huvudperson eller huvudpersoner presenterar den en samling färgstarka personligheter som under årens lopp vuxit till kulturella ikoner: rappkäftade figurer, äkta ledartyper, slug allmoge, men också känslolösa mördare, barnasinnade brushuvuden och motbjudande högre chefer. De tydligaste individerna – Koskela, Hietanen, Lahtinen, Rokka, Honkajoki – är också de litterärt mest mångbottnade. En del känner man igen som nya varianter av representanter för en stamtypologi som finns i J. L. Runebergs Fänrik Ståls sägner och Zacharias Topelius Boken om Vårt land, andra återigen som arketyper eller karaktärer hemmahörande i världslitteraturen.
Framgången med Okänd soldat erbjöd Linna möjlighet att bli fri författare. En länge närd tanke att skriva om barndomens miljö utvidgades till en vilja att söka sig djupare ner i det förflutna, och tanken växte till en mer omfattande plan att skriva ett historiskt epos som skildrar hela det finska samhället. Uppgiften förutsatte en diger bakgrundskartläggning, bl.a. att bekanta sig med skönlitteratur, folkkultur, lokalhistoria och arkivmaterial. Arbetsprocessen var tung och inverkade även menligt på författarens hälsa.
Här under Polstjärnan-trilogin, bestående av Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar! och Söner av ett folk, täcker 70 år av finsk närhistoria och är även en skildring av nationens födelse och utveckling från 1880-talet till åren efter andra världskriget. De samhälleliga skeendena speglas i en liten tavastländsk by, vars vardag, med slitningar familjerna emellan, följs upp under tre generationer. Romanens centrala händelseförlopp kretsar kring släkten Koskela, som ursprungligen var torpare under prästgården på orten.
Romanseriens första del, Högt bland Saarijärvis moar, utkom 1959. Trots att verket var väntat överraskade dess historiska dimension och vinkling. Speciellt andra delen, Upp trälar!, med sina tolkningar av händelserna som ledde till inbördeskriget och av vad som skedde 1918 väckte i Hufvudstadsbladet en diskussion om romanens verklighetsöverensstämmelse och allmängiltighet. Man kan med fog anta att Linna väntat på detta: han svarade på historieforskarnas kritik med att betona att den rådande historieuppfattningen var felaktig. Polemiken visade att det i den lucka som historieforskningen lämnat efter sig fanns en social och samhällspolitisk beställning på romanen. Den lyfte fram i offentligheten livsöden och upplevelser som enbart förvaltats i personliga hågkomster. Ännu kring 1960 var inbördeskriget en levande realitet i människornas minnen, men man hade inte lyckats lyfta upp det till offentlig debatt. Linna svarade på utmaningen med att skapa det fiktiva Pentinkulma, som fick tjäna som en öppning mot ett smärtsamt förgånget.
När oenigheten om historieuppfattningen i trilogin för det mesta koncentrerade sig på tolkningar av historiska fakta förblev romanens metahistoriska dimension, den som gällde historiens karaktär och väsen, obeaktad. Trilogins ”livsåskådning som projicerats på historien”, som Linna själv uttryckte det, är besläktad med Tolstojs historiefilosofi: historiens rörelse består av otaliga detaljer, vars följder och riktning en enskild människa inte kan förutsäga och styra. Denna syn finns som ett tema även i beskrivningarna av olika händelser och i de centrala personernas livsöden.
Trilogin är en historiskt igenkännbar skildring av en stor brytningstid, en berättelse om hur man i Finland via motsättningar och konflikter övergick från ståndssamhället till ett medborgarsamhälle. Men den ställer också det litterära förflutna i en ny dager. Den utkom i ett litterärt brytningsskede: den litterära epok som är känd som nationallitteraturens höll på att ta slut i början av 1960-talet, alla stora nationella teman hade uttömts. I trilogin omvärderas slutgiltigt det nationella landskap som Elias Lönnrot, Runeberg, Topelius och Aleksis Kivi – de första finska mästarna – en gång målat upp.
Här under Polstjärnan överskred litteraturens gränser på många vis. Ur den rådande modernistiska litteraturuppfattningens synvinkel tedde sig den omfångsrika romanen gammaldags; i ett senare perspektiv visade det sig att verket hade förnyat folklivsskildringen och varit riktgivande för 1960- och 1970-talets skildringar av en försvinnande landsbygd. Trots sina tragiska element har verket för den vanliga läsaren fungerat som ett forum för nostalgi och en kontrast till ett allt modernare Finland. Verket skapade, för en läsekrets som fjärmats från ett agrart och förmodernt liv, en bild av en förlorad guldålder, vars hemtrevnad och varma förankring hade bytts ut mot en kall och hård nutid.
Väinö Linna avslutade sin skönlitterära produktion i och med färdigställandet av trilogin. Som fri författare deltog han ändå i den litterära och samhälleliga debatten, höll tal och skrev artiklar och var också med i politiken. Vid sidan om sin skönlitterära produktion, och speciellt efter det att den skönlitterära ådran sinat, skrev Linna essäer. Såväl urvalet Oheisia (1967, Vid sidan om) som den digra essäsamlingen Murroksia (1990, Brytningar) visade omfattningen av författarens olika intressen och deras tematiska enhet. Litteraturen, nationaliteten och samhället utgjorde för Linna en solid motivkrets, han var en förespråkare för ett modernt demokratiskt samhälle men samtidigt dess kritiker, och detta från en alldeles speciell vinkel: i den nationella debatten bidrog han med synvinklar underifrån.
Det fanns för Linna en politisk, kulturell och litterär beställning i tiden. De stora romanernas dagsaktuella samhällspolitiska budskap inkluderade en påminnelse om ett ömsesidigt politiskt beroende mellan det nationella projektet och utvecklingen av demokratin. Linnas tolkning av de dramatiska händelserna i landets närhistoria fungerade även impulsingivande i de förändringar som det finländska samhället genomgick vid ingången av 1960-talet. Romanerna presenterade ett nytt slags subjekt, den slagfärdige och kritiske mannen av folket som krävde rätten att få uttala sig och påverka.
Den höglitterära traditionen kompletterade Linna med en hel del ”litteratur” ur de lägre samhällsskikten. Den folkliga mentaliteten är nyckeln till livet i hans romaner. Kärnan i den är ett avståndstagande från allt som kommer ovanifrån och ett motstånd mot högkulturella modeller, och omvänt: den inkluderade även den vanliga människans livsbetingelser och presenterade denna vardag som något värdefullt.
Linnas liv och karriär uppfyllde förvisso kriterierna för en nationalförfattare: han kom från anspråkslösa förhållanden, hade enbart gått i folkskola och en tid arbetat på fabrik, uppnådde sedan framgång som författare och tilldelades hederstiteln akademiker (1980). Samtidigt utvidgade Linna väsentligt gränserna för denna roll: hans inflytande begränsades inte enbart till litteraturen, i sina verk presenterade han en kritisk analys av hela det finländska samhället.
Jyrki Nummi
Väinö Valtteri Linna, född 20.12.1920 i Urjala, död 21.4.1992 i Tammerfors. Föräldrar slaktaren Vihtori Linna och Maria (Maija) Johanna Nyman. Gift 1945 med Kerttu Seuri.
PRODUKTION. Päämäärä (1947); Musta rakkaus (1948; ny utgåva 1957; Mörk kärlek 1956); Tuntematon sotilas (1954; Okänd soldat 1955); Täällä Pohjantähden alla I (1959; Högt bland Saarijärvis moar 1959); Täällä Pohjantähden alla II (1960; Upp trälar 1960); Täällä Pohjantähden alla III (1962; Söner av ett folk 1962); Oheisia. Esseitä ja puheenvuoroja (1967); Murroksia. Esseitä, puheita ja kirjoituksia (1990); Kootut teokset I−VI (2000); Sotaromaani. Tuntemattoman Sotilaan käsikirjoitus (2000; 11. uppl. 2007). Se även Finlands författare 1945−1980 (1985).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Alapuro, De intellektuella, staten och nationen. Finsk tidskrift 72 (1987); P. von Bagh, Tuntematon sotilas. Suomen kansallisfilmografia V (1989); Bilden av ett folk. En festskrift till Väinö Linna. Stockholm (1980); P. Manninen, Kansalliset kriisit historian tutkimuksessa ja kirjallisuudessa sekä tuntematon Väinö Linna. Historia nyt. Näkemyksiä suomalaisesta historiantutkimuksesta (1990); J. Nummi, Jalon kansan parhaat voimat. Kansalliset kuvat ja Väinö Linnan romaanit Tuntematon sotilas ja Täällä Pohjantähden alla (1993); J. Nummi, Myöhästynyt traditionalisti. Väinö Linna ja 50-luvun poetiikka. Parnasso 2/1994; J. Nummi, Kirjailija ja kansalainen. Väinö Linnan julkinen elämä. Väpi. Linnan Väinöstä kerrottua (1995); J. Nummi, Väinö Linnan suuri teema: kansa vai kansakunta? : olkaamme siis suomalaisia. Kalevalaseuran vuosikirja 75−76 (1996); J. Salokannel, Linnasta Saarikoskeen. Suomalaisia kirjailijakuvia (1993); H. Siltala, Kolmen rintaman konfliktit (1997); N.-B. Stormbom, Väinö Linna. Kirjailijan tie (1964; nyutgåva Väinö Linna. Kirjailijan tie ja teokset 1992); N.-B. Stormbom, Väinö Linna (1964); J. Syrjä, Muistissa Väinö Linna (2004); Y. Varpio, Mäkelän piiri. Tutkimus tamperelaisesta kirjailijapiiristä (1946−1954) ja sen tuotannosta (1975); Y. Varpio, Pentinkulma ja maailmalla. Tutkimus Väinö Linnan teosten kääntämisestä, julkaisemisesta ja vastaanotosta ulkomailla (1979); P. Virtaranta, Kynällä kylmällä – kädellä lämpimällä. Muistiinpanoja tapauksista ja tapaamisista (1993); Väinö Linna. Toisen tasavallan kirjailija (1980); L. Vuotila, Kirjailija ja omatunto (1967).
BILDKÄLLA. Linna, Väinö. Foto: Martti Virtanen. Uusi Suomis bildarkiv.