Oiva Ketonen tog under flera årtionden aktiv del i den kulturella debatten i Finland med populärvetenskapliga arbeten och inlägg i frågor av nationellt intresse. Han var professor i teoretisk filosofi i mer än ett kvarts sekel och hann skola upp två generationer finländska filosofer.
Oiva Ketonen studerade filosofi vid Helsingfors universitet för Eino Kaila, som under 1930- och 1940-talet var allmänt känd som en lysande föreläsare och en stor kulturpersonlighet. I de fullsatta föreläsningssalarna bänkade sig utöver Oiva Ketonen och G. H. von Wright bl.a. de blivande professorerna Erik Stenius, Erik Allardt, K. V. Laurikainen och Kullervo Rainio. Ketonen hann bli filosofie kandidat 1938 och företa en studieresa till Tyskland före krigsutbrottet. Efter sin magisterexamen var han assistent vid Helsingfors universitet och disputerade 1944, mitt under kriget. Innan han blev professor vistades han i Förenta staterna och i England och kom på så vis i kontakt med den angloamerikanska analytiska filosofin. Efter kriget hade tyngdpunkten för filosofin som vetenskaplig disciplin förskjutits från Tyskland och Centraleuropa till den anglosaxiska delen av världen.
Konkurrensen var hård då Ketonen utsågs till professor i teoretisk filosofi. Efter att Eino Kaila 1948 hade utnämnts till ledamot av Finlands Akademi, delades hans lärostol upp i filosofi och psykologi. Professuren i filosofi söktes, förutom av Ketonen, av logikern Uuno Saarnio, som emellertid drog tillbaka sin ansökan, och av Sven Krohn, som ställde sig mycket kritisk till den logiska empirism som Kaila företrädde. Krohn blev sedermera professor i filosofi vid Åbo universitet. Sakkunniga i urvalsskedet var J. E. Salomaa, som varit Krohns lärare, och G. H. von Wright. Föga överraskande ansåg den förre Krohn, den senare Ketonen mer kompetent. Efter omröstning placerades Ketonen i första förslagsrummet och utnämndes till professor i mars 1951.
Kort därefter skulle professuren i praktisk filosofi tillsättas, efter Erik Ahlmans frånfälle 1952. Nu fick Ketonen själv pröva på att vara sakkunnig i en utnämningsprocess som också den föranledde lärostrider. I ansökningsskedet 1954 ansåg de sakkunniga, Kaila och Ketonen, ingen av de sökande kompetent för uppgiften. Tjänsten utlystes på nytt, och processen drog ut på tiden. År 1958 befann sig Jaakko Hintikka, som hade hunnit doktorera, bland de sökande. Såväl Kaila som von Wright och Ketonen förordade Hintikka, och Sven Krohn förlorade än en gång. Ketonen kom härigenom att medverka till att förstärka den analytiska riktningens dominans inom finländsk filosofi. Den kulminerade under 1970-talet, då Hintikkas elever innehade så gott som samtliga finländska professurer i filosofi.
Under sina sista år visade sig Ketonen sparsamt i offentligheten och deltog sällan i filosofiska möten. Men han deltog ibland under 1980-talet i de forskarkollokvier Filosofiska föreningen ordnade, t.ex. Rakkaus (Kärlek, 1983) och Olio (Entitet, 1984), samt i ett symposium till minnet av Eino Kaila (1990).
Under Ketonens tid som professor i teoretisk filosofi under 1950- och 60-talet var hans forskning sparsam. Däremot engagerade han sig i högskolepolitiken. Han var medlem av Högskolekommittén (1952–1956), och under senare hälften av 1960-talet deltog han i en arbetsgrupp för högskolefrågor som president Urho Kekkonen hade tillsatt samt var en kort tid chef för avdelningen för högskolor och vetenskap vid undervisningsministeriet. I samklang med den rådande tidsandan ville Ketonen bygga upp en effektiv högskoleinstitution efter anglosaxiskt mönster i Finland.
Ketonens tidigaste arbeten behandlar modern formell logik, som Kaila introducerat i början av 1930-talet. Ketonen hörde till de första moderna logikerna i Finland. Kort efter det han blivit filosofie kandidat presenterade han en logisk bevisteori i Filosofiska föreningens årsbok, och 1944 publicerade han sin doktorsavhandling om predikatlogik, Untersuchungen zum Prädikatenkalkül.
Ketonen fortsatte emellertid inte sin bana som logiker utan gick vidare till mer allmänna frågor. I Suuri maailmanjärjestys (Den stora världsordningen), som utkom 1948, behandlas astronomins historia. Boken präglas av den intellektuella ödmjukhet som är utmärkande för Ketonens produktion i dess helhet, en förundran och ödmjukhet inför uppgiften att utforska världsalltet: ”Vi måste medge, att hur klar och ovedersäglig vår egen uppfattning [om världen] än vore, så kommer den i framtiden säkerligen inte att te sig bättre än tidigare försök. Varför skulle det vara just oss förunnat att till skillnad från samtliga föregångare lyckas uppnå ’den rätta och slutgiltiga’ sanningen!”
I sitt mest betydande vetenskapsfilosofiska verk Se pyörii sittenkin (1976, Och likväl rör hon sig) behandlar Ketonen också frågor kring vetenskaplig metodik. Till skillnad från de flesta andra finländska filosofer tog han redan under 1950-talet, då den analytiska filosofin stod på sin höjdpunkt, intryck av den pragmatiska och naturalistiska traditionen inom amerikansk filosofi – bl.a. av John Dewey, över vilken han skrev en minnesruna i Ajatus 1954. Man kan alltså inte betrakta Ketonen som en renlärig analytisk filosof, och än mindre som logisk empirist.
Även Eurooppalaisen ihmisen maailmankatsomus (1961, Den europeiska människans världsåskådning), en populariserad framställning av filosofins historia, avslutas med ett kapitel vars budskap påminner om Deweys filosofi. Där betonas den naturalism som präglar det vetenskapliga tänkandet men som inte nödvändigtvis behöver förbindas med en trångsynt materialism. En naturalist med en vetenskaplig världsåskådning kan mycket väl erkänna att även om allt som är, är naturligt, så har denna ”natur” både materiella och andliga aspekter.
Den naturalism och humanism som förenas i Ketonens människosyn är uttryck för en originell filosofisk antropologi, som kan anses utgöra själva kärnan i hans tänkande. I Rajalla (1980, På gränsen) påpekar han, att man i varje studium av människans ”väsen” måste utgå från det biologiska faktum att hon är ett naturligt resultat av evolutionen. Det betyder ändå inte att människan reduceras till enbart en biologisk organism: ”Själen och kroppen är […] en enda helhet, inte skilda väsen. De andliga egenskaperna hos henne är lika verkliga och lika biologiskt betingade som hennes övriga egenskaper.” En konsekvens av Ketonens naturalism är att det inte är möjligt att dra någon skarp gräns mellan naturvetenskaplig och humanistisk forskning. Det finns inget glapp mellan dem, inte något ”språng” mellan den materiella och den andliga världen, mellan människa och djur.
Förutom åt naturvetenskapernas historia och filosofi samt människans existentiella problem ägnade sig Ketonen från och med 1960-talet åt frågor av ”nationell” betydelse inom kultur och samhällsliv. Han skrev mycket om bl.a. universitetspolitik, vetenskaplig etik, medicinsk och psykoterapeutisk filosofi och om historiskt ömtåliga frågor, t.ex. inbördeskriget 1918.
Även Ketonens inlägg i samhällsdebatten ger prov såväl på hans antireduktionistiska – naturalistisk-humanistiska – vetenskapssyn som på hans krav att varje mänsklig handling underställs ett moraliskt ansvar.
I fråga om universitetets roll och uppgift betonade Ketonen både det samhälleliga ansvar som vetenskaplig forskning och undervisning medför, och vikten av en rent akademisk strävan efter sanning. I sin bok Juhlien jälkeen (1991, Efter festen) som inspirerats av Helsingfors universitets 350-årsjubileum, slår Ketonen fast att universitetet har förlorat sin prestige, vilket får honom att oroa sig för framtiden: ”Näringslivet anser att den inställning som universitetet fostrar ungdomen till, om det alls fostrar den till något, är irrelevant och världsfrånvänd. Förutom i festtal har universitetet inte längre den prestige det fortfarande åtnjöt på 1930-talet. […] Något i den akademiska världen, om dock inte precis allt, är stadigt på väg mot det sämre.”
Sami Pihlström
Oiva Toivo Ketonen, född 21.1.1913 i Östermark, död 3.9.2000 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Juho Vihtori Ketonen och Esteri Kytölä. Gift 1944 med filosofie magister Sirkka Elina Munter.
PRODUKTION. Todistusteorian periaatteet (1938); Untersuchungen zum Prädikatenkalkül (1944); Suuri maailmanjärjestys (1948); Suomalainen tiedeakatemia 1908–1958 (1959); Eurooppalaisen ihmisen maailmankatsomus (1961); Valkolakista väitöskirjaan. Korkeakoulupolitiikan näköaloja (1964); Yliopistopolitiikkaa tutkimassa (1967); Yliopiston tie (1971); Se pyörii sittenkin. Tieteenfilosofian peruskysymyksiä (1976); Rajalla. Ihmisen kohtalon pohdintaa (1980); Ihmisenä olemisesta (1981); Kansakunta murroksessa (1983); Arvovallan politiikkaa (1986); Kansallinen julkisivu keskustelun kohteena (1987); Kohtalon vaihtoehdot. Aleksis Kivi, August Ahlqvist ja sivistyneistön vähäinen kansalaisrohkeus (1989); Juhlien jälkeen (1991).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ihmiskäsitysten filosofia. Ajatus n:o 41 (1984); M. Klinge et al., Helsingfors Universitet 1640–1990 III. Helsingfors Universitet 1917–1990 (1991); M. Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata (1998); Studia Excellentia. Essays in Honour of Oiva Ketonen (1977).
BILDKÄLLA. Ketonen, Oiva. Foto: Peter Jansson, 1989. Uusi Suomis bildarkiv.