Tyko Sallinen var en av 1900-talets mest betydande finska konstnärer. Han sågs som ett konstnärsgeni, som utpräglat nationell och uttolkare av den finska folksjälen. Sallinens betydelse ökade under självständighetstidens första årtionden. Hans konst och person var omstridda, och hans starkt expressiva målningar väckte förvåning. Få finländska konstnärer har fått ta emot så negativ kritik, och å andra sidan sådan beundran på gränsen till direkt dyrkan. Sallinens färgstarka liv har gett upphov till en mängd historier.
Tyko Sallinen föddes i Nurmes, som äldsta son till skräddaren Antti Sallinen och dennes hustru Johanna. Familjen flyttade snart till Haparanda i Sverige, där Tyko Sallinen tillbringade sin barndom, gick fyra år i läroverket och lärde sig skräddaryrket under faderns ledning. Hemmet var strikt laestadianskt, och Sallinen beskrev senare särskilt sin far som sträng. Tyko rymde hemifrån redan som 14-åring och försörjde sig som kringresande skräddargesäll. På sina resor kom han ända till Stockholm. Efter fyra år återvände han till sin familj men flyttade några år senare till Helsingfors. År 1902 inledde han studierna vid Finska konstföreningens ritskola, och ett år senare också vid Centralskolan för konstflit. Under studietiden försörjde sig Sallinen som skräddare. Ett stipendium tillät honom att tillsammans med några studiekamrater resa till Danmark. Där bodde och arbetade han i åtta månader hos skräddarmästare Niels-Peder Rydeng. Rydeng blev senare berömd konstsamlare och stod modell för många målningar.
Sallinen deltog från 1906 i olika utställningar tillsammans med andra konstnärer. Också det resestipendium han fick 1908 kan tolkas som ett tidigt erkännande. Sallinen var redan i början av sin bana uppseendeväckande skicklig. Tyvärr förstördes den största delen av hans tidiga produktion vid en vindsbrand på Petersgatan i Helsingfors 1910. Sallinen gifte sig 1909 med Helmi Lydia Vartiainen; hon var konststuderande och kom ursprungligen från Sordavala i Karelen. Det nygifta paret reste via Köpenhamn till Paris, där de bodde i nio månader. Sallinen studerade vid Académie Vitty och blev intresserad av fauvisterna, särskilt Kees van Dongen. Intrycken från Paris kan tydligt spåras i Sallinens verk både som stilistiska influenser och, framför allt, som en mäktig inspirationskälla under de följande åren. Efter återkomsten till Finland arbetade Sallinen först i Helsingfors, och under slutet av året 1909 hos svärföräldrarna i Pausuvuori nära Sordavala.
Paret Sallinens äktenskap var stormigt, ett familjedrama och en kärlekshistoria som aldrig har upphört att inspirera olika skribenter. Familjen fick två döttrar: Eva Miriam född 1910, som Sallinen, utan att ha diskuterat saken med sin hustru, skickade till Danmark för att uppfostras i hans systers familj, och Taju Birgitta Tiara född 1912. Taju Sallinen blev författare, som under det antagna namnet Irja Salla skrev mycket om sina föräldrar, bl.a. boken Isä ja minä, muistelma Tyko Sallisesta (1957, Far och jag, ett minne av Tyko Sallinen). Det Sallinenska äktenskapet slutade i skilsmässa 1916, och dottern Taju flyttade året därpå till fadern. Helmi Vartiainen dog 1920.
Även om Sallinens och Helmi Vartiainens äktenskap varade bara några år, var det av stor betydelse för Sallinens konst. Helmi satt modell för många av hans målningar från denna tid. Dessa verk går numera allmänt under namnet ”Mirrimålningarna”, efter Sallinens smeknamn på hustrun. På sin tid var målningarna mycket omstridda: deras djärvhet och sexuella laddning ansågs anstötlig. Fortfarande väcker det frågan huruvida Sallinen framställer sin hustru som vacker eller inte, om det handlar om kärlek eller hat, åtrå eller äckel. Numera anses ”Mirrimålningarna” ändå vara de mest intressanta och kanske bästa i Sallinens produktion.
Sallinen avbildade ofta sin hustru i halvfigur. De kändaste målningarna av den typen är ”Dukatflickan” (1914), ”Mirri i svart” (1911) och målningarna med titeln ”Mirri” från 1909 och 1910. Sallinen avbildade också Mirri i ett antal verk med mor-och-barnmotiv, av vilka den i konventionell mening vackraste är ”Mor och barn” (1910). Målningen följer på ett känsligt sätt form och innehåll i traditionella framställningar av madonnan med barnet: Mirri ammar sin förstfödda dotter, och lutar sig ömt och tankfullt över barnet i sin famn. Harmonin mellan de två är en sinnebild för moderskärleken. I ”Dibarnet” från året därpå är motivet och också de avbildade personerna i och för sig de samma, men de två målningarna är ändå mycket olika. I ”Dibarnet” avbildas Mirri naken i halvfigur, ammande barnet hon håller i famnen. Barnet är avbildat på ett hörn av duken, liksom undanträngt, och uppmärksamheten fokuseras på de blågrönt ådriga kvinnobrösten och kvinnans ansikte, som vänds mot betraktaren med ett förvirrat och hjälplöst uttryck. Budskapet är nu ett annat: detta är inte längre madonnan med barnet, utan en sexuell kvinna som ammar i all sin nakenhet, mer hondjur än madonna, mer jordisk än andlig. Många av nakenbilderna av Mirri varierar dessa teman, vilket fick samtiden att förfasa sig över bildernas erotiska köttslighet. Sallinen avbildade oftast Mirris ansikte nästan schablonmässigt: läpparna mjukt rundade och accentuerade liksom näsborrarna i uppnäsan – det senare till den grad att Mirris näsa enligt somliga påminner om ett gristryne.
Sallinen målade finska landskap, vilkas rena och intensiva färgprakt är unik i finsk konst. Ett gott exempel är ”Alar om våren” (1911). Sallinen målade också allmogekvinnor; till de vackraste människoskildringarna i denna kategori hör bilderna av unga karelska flickor från Riekkala, bl.a. ”Pekkas Hilma” och ”Saaris Anni” (1914). Samma frodighet och livsglädje som i bilderna av Mirri återfinns i en av Sallinens målningar i stort format, ”Tvätterskor” (1911), och man har förmodat att Mirri stod modell för den ena tvätterskan. Sallinen målade under hela sitt liv också självporträtt, och i dem kan man följa både hans yttre och hans konstnärliga förändring. Över porträtten av Sallinens mor vilar en strängt rättrådig laestadiansk stämning.
På Finska konstföreningens vårutställning 1912 visades 16 av Sallinens fauvistiska arbeten, bl.a. målningar av Mirri och ”Tvätterskor”. Målningarna fick ett mycket blandat mottagande, och gav anledning till den ”första striden om Sallinen”. Vid samma tid råkade Sallinen i gräl vid Konstnärsgillets möte och skällde bland annat ut mötets ordförande, Akseli Gallen-Kallela, som han kallade för ”skitbyxa”. Grälet föranleddes av meningsskiljaktigheter rörande betalning av medlemsavgifter och medlemskap i gillet. Sallinen reste kort därefter till Förenta staterna, till Hancock i Michigan, där han verkade som tecknare i de finskamerikanska tidningarna Lapatossu och Työmies. När Sallinen i slutet av följande år återvände till Finland, slöt han ett samarbetsavtal med konsthandlaren Gösta Stenman, enligt vilket denne månatligen skulle betala konstnären en summa som räckte för uppehälle och materialkostnader, mot att konstnären för sin del till Stenman överlämnade allt han målade under denna tid.
Sallinen fick andra pris i Konstföreningens dukattävling med ”Dukatflickan”, och senaten beviljade honom statens resestipendium, med vilket han bekostade en resa via Malmö och Köpenhamn till Paris. I Frankrike målade Sallinen också i Bretagne, bl.a. vyer från S:t Malo. Första världskrigets utbrott tvingade Sallinen att återvända hem. Den ”andra striden om Sallinen” föranleddes 1915 av målningen ”Krymplingen” (1914/1915), som visades på Konstföreningens vårutställning. ”Krymplingen” föreställer en för tidens Helsingforsare välkänd cigarettförsäljare, en gammal puckelryggig man som sitter på en röd sammetsstol iförd en utsliten överrock. Även om krymplingen som motiv var bekant från konsthistorien, uppfattades Sallinens version som alltför svår: han visade fram den urbana fattigdomen utan minsta glorifiering, och på ett sätt som varken väckte medlidande eller lockade till skratt. Inte ens Sallinens vackrare motiv verkade vid det här laget falla publiken i smaken: Stenman donerade ”Saaris Anni” till konstmuseet Ateneum, men efter en provhängning returnerades tavlan eftersom den ansågs olämplig. Den omstridde konstnären hade inte ännu blivit officiellt accepterad.
År 1916 lät Sallinen tillsammans med sin vän, konstnären Jalmari Ruokokoski, bygga två legendariska villor i Hyvinge. Ruokokoskis villa bar namnet Humala (Fyllan), och Sallinens hette Krapula (Baksmällan). Året därpå trädde Sallinen fram som förgrundsgestalten i den ryktbara och nationellt mycket betydelsefulla konstnärskretsen Novembergruppen, som ville lyfta fram en identifierbar finsk färgpalett. Sallinen höll fem utställningar 1918–1924. Hans egen palett fick också en tyngre grundton, och den franskinspirerade, klart lysande färgvärlden fick vika för brunt och grått.
Under åren 1918–1919 skapade Sallinen ett antal viktiga verk, ofta stora och med folkliga motiv, bl.a. ”Lördagsdansen i Mutila” (1918) och andra variationer på samma tema, samt ”Djävulsdansen” (1919). En av sina mest betydande tavlor, ”Hihuliter”, målade han 1918. Enligt Tito Colliander fick Sallinen idén till tavlan efter att han i Nagu kyrka sett en grupp människor i dunklet, en präst som sträckte ut händerna och en änglabild i trä. Det finns totalt ett tjugotal versioner av ”Hihuliter”, både målningar och teckningar. Den största och viktigaste av dessa finns i Ateneum. Motivet var alldeles uppenbart mycket viktigt för Sallinen själv, och enligt Collianders tolkning utkämpar han i hihulitserien sin egen personliga befrielsekamp; han försöker lösgöra sig från sin barndom och dess stränga laestadianism. ”Hihuliter” är en gammal benämning på laestadianer, som syftar på den religiösa extas som kännetecknar deras predikomöten och på de rop som deltagarna utstöter.
Som en skildring av finskhet framstår ”Hihuliter” i varje fall som en av de viktigaste 1900-talsmålningarna; nationen tycker sig upptäcka sin egen avbild, eller åtminstone sina rötter, i Sallinens tavla. ”Hihuliter” och andra verk av Sallinen visades 1919 i Danmark på en utställning med finsk konst, där danska staten köpte hans ”Läsförhör” (1919). Sallinen fick stor uppmärksamhet på utställningen, och svenska och danska tidningar tävlade i att prisa honom och särskilt ”Hihuliter” med dess fina folklivsskildring. Man såg inte så mycket skönhet i Sallinens målningar, utan uppfattade dem snarare som genuina skildringar av finsk allmoge. Detta sårade många finska kritiker, och i hemlandet uppstod en hetsig polemik om persongalleriet i ”Hihuliter”. Efter utställningen i Danmark befäste Sallinen ändå sin position i Finland. Hans svåra väg in i den dåvarande finländska konstens etablissemang gick via ”Hihuliter”. Tavlan köptes av Ateneum 1923, men ännu vid denna sena tidpunkt föranledde inköpet en mindre Sallinenstrid.
Sallinen reste 1920 åter till Frankrike, och de sydfranska landskapen som han målade där visades på Stenmans konstsalong 1921. Aaro Hellaakoski skrev den första biografin över Sallinen 1921, och samma år utkom Viljo Kojos roman Suruttomain seurakunta, en skildring av konstnärslivet, där Sallinen stått modell för romanfiguren Sonninen. Stenman ordnade året därpå Sallinens första retrospektiva utställning, som omfattade över hundra verk. Utställningen var en publikframgång, och alla verken såldes. Stenman donerade 1925 Sallinens målning ”Slagsmålet I” (1920) till Hamburgs konsthall. Den hörde till de tavlor som brändes 1930 som ”entartete Kunst”.
Sallinen gifte sig för andra gången 1924, denna gång med Katarina Tschepurnoff, en 19-årig flicka från Hyvinge. Dottern Tirsi Kirsti Kaarina föddes 1928. Sallinen målade under 1920-talet ofta i Valamo kloster, och dessa resor resulterade bland annat i det stora verket ”Klosterbrödernas avsked” (1926). Han målade tavlor med religiösa motiv också under senare decennier: ”Korsfästelsen” (1938) köptes av Ateneum, och Kordelins stiftelse beställde verket ”Herdarnas tillbedjan”, som Sallinen hade slutfört året innan. Dessa senare målningar nådde dock inte upp till den enorma känsloladdning och dynamik som finns i ”Hihuliter”.
Sallinens sena produktion framstår som slätstruken i jämförelse med hans tidiga arbeten. Den vulkaniska kraft som konsthistorikern Onni Okkonen beundrade tycktes ha slocknat, och kvar fanns bara ett rätt så akademiskt och stelt måleri. Inte desto mindre rönte Sallinen allt större uppskattning som konstnär, även om hans berömmelse vilade på hans tidigaste verk. År 1929, på 50-årsdagen, blev han föremål för stor uppmärksamhet. Efter att Gösta Stenman upphört med sin konsthandel och salong, höll Sallinen från 1927 sina utställningar på Bäcksbackas konstsalong.
Sallinen hedrades på många sätt. Han kallades 1943 till hedersledamot av Konstakademien i Sverige, och 1948 blev han hedersmedlem av Finlands bildkonstorganisationers förbund. Han fick professors titel och Finska kulturfondens hederspris på sin 70-årsdag. Det stora antalet essäer och böcker som skrivits om Sallinen är exceptionellt i ett så litet land som Finland. Många av de främsta författarna skrev om honom, både om hans liv och hans konst. Av böckerna om Sallinen är de mest betydande av Hellaakoski, Colliander, Saarikivi och Bäcksbacka. Sallinens verk förevisades på internationella utställningar med finsk konst, av vilka den viktigaste var biennalen i Venedig 1954, där Sallinen representerade Finland tillsammans med en annan nationalkonstnär, Wäinö Aaltonen.
Redan under Sallinens livstid sammanställdes många retrospektiva utställningar, men den viktigaste var 100-årsutställningen, som ordnades av Finska konstakademin och Finska konstföreningen i Helsingfors konsthall 1979. Helsingfors stads konstmuseum och Tammerfors stads konstmuseum anordnade en stor Sallinenutställning 1999.
Tyko Sallinen har varit en förebild för många konstnärer, och han är urtypen för det finska konstnärssnillet. Inte ens tiden har förmått förta hans tjuskraft. Sallinens färgstarka liv har gett upphov till många historier, något som han själv med stor iver underblåste. Det är svårt att skilja sanning från dikt i överflödet av anekdoter och dramatiska historier. Berättelserna formar sig till en finsk hjältesaga som i sig kanske är viktigare än en enskild, må vara betydande, persons liv.
Tuula Karjalainen
Tyko Konstantin Sallinen, född 14.3.1879 i Nurmes, död 18.9.1955 i Helsingfors. Föräldrar skräddaren Antti Sallinen och Johanna Ylin. Gift med (1) Helmi Lydia Vartiainen 1909, (2) Katarina Tschepurnoff 1924.
VERK. Amos Anderssons konstmuseum, Helsingfors; Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Helsingfors stads konstmuseum; Aines Konstmuseum, Torneå; Gösta Serlachius konstmuseum, Mättä; Österbottens museum, Vasa; Södra Karelens konstmuseum, Villmanstrand; Kuopio konstmuseum; Björneborgs konstmuseum; Museet för nutidskonst, Tammerfors; Tammerfors konstmuseum; Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors; Malmö konstmuseum; Göteborgs konstmuseum; Köpenhamns konstmuseum.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Bäcksbacka, T. K. Sallinen. Hans studieår och koloristiska genombrott 1905−1914 (1960); T. Colliander, Sallinen (1948; 2 uppl. 1952); T. Helenelund, Ur Hedmanska samlingarna. Tyko Sallinen. Hihuliter (1953); A. Hellaakoski, T. K. Sallinen. Tutkielma (1921); M.-L. Linder, Ihmisen kuva Tyko Sallisen muotokuvissa 1905−1919 (2005); S. Saarikivi, Sallinen. Suomen modernin maalaustaiteen tienraivaaja (1960); I. Salla, Isä ja minä, muistelma Tyko Sallisesta (1957); T. Sallinen, Tyko Sallinen. Krapulan maalarin riivaajia ja enkeleitä (2006); Tyko Sallinen 1879−1955. Hundraårsutställning 3.3.–25.3.1979 i Helsingfors konsthall (1979); Tyko Sallinen. Helsingfors stads konstmuseum & Tammerfors konstmuseum (1999).
BILDKÄLLA. Sallinen, Tyko. Uusi Suomis bildarkiv.