Erik Ahlman inledde sin akademiska bana som forskare i klassiska språk och övergick därefter till filosofi. Hans reflektioner över värden och etik präglas av skarpsinne, och i Finland hör han till föregångarna både inom kulturfilosofin och inom det filosofiska studiet av människan.
Erik Ahlman föddes i Åbo som första barn till rektor Johan Markus Ahlman och Maria Lovisa Holstius. Vid universitetet studerade han klassisk filologi, som biämnen läste han teoretisk filosofi och finska. Ahlman blev filosofie doktor 1919. Åren 1918–1922 var han tf. äldre lektor i latin och grekiska vid Åbo finska klassiska lyceum, varpå han de följande sex åren innehade motsvarande tjänst i Viborg. År 1926 utnämndes Ahlman till docent i klassisk filologi; tre år senare blev han tf. adjunkt i klassisk filologi, en tjänst han därefter innehade som ordinarie 1931–1935. Ahlman blev professor i filosofi och teoretisk pedagogik vid Pedagogiska högskolan i Jyväskylä 1935 och återvände till Helsingfors 1948 som professor i praktisk filosofi.
År 1926 publicerade Ahlman sitt viktigaste filologiska arbete Das normative Moment in Bedeutungsbegriff (Betydelsebegreppets normativa moment), där han försvarar språkets normativa natur som enligt honom inte kan reduceras till kausal-psykologiska faktorer. Ahlman publicerade filologiska artiklar även senare, men han kom redan under 1920-talet att i huvudsak ägna sig åt filosofi.
Erik Ahlman kan karakteriseras som en autodidakt på filosofins område; liksom Friedrich Nietzsche drevs han från filologin till filosofin. Ahlmans behov av att reflektera över sin världsåskådning fick näring även av händelser som låg nära i tiden, till exempel första världskriget, Finlands självständighet och inbördeskriget. Frukten av hans tänkande, boken Arvojen ja välineitten maailma (Den etiska och den instrumentella världen), utkom 1920. Den är framför allt inspirerad av Schopenhauers viljemetafysik, Henri Bergsons vitalism och Nietzsches etiska individualism. Grundsynen att viljan är en bärare av etiska värden kvarstår i Ahlmans senare tänkande, som i hög grad tagit intryck av Immanuel Kant och Max Scheler.
Ahlmans filosofi är intuitionistisk och fenomenologisk. De metafysiska spekulationerna i förstlingsverket följdes av fördjupat intresse för filosofin och småningom i en kritisk analys av hans egen intuitiva förståelse. Den kritiska hållningen förstärktes av att han under 1920-talet kom i kontakt med fenomenologin. Men Ahlman var inte intresserad av fenomenologin i dess egenskap av en ny epistemologisk metod i grundläggaren Edmund Husserls anda. Ahlman står närmare Max Schelers ståndpunkt; fenomenologins främsta uppgift var att vidareutveckla influenserna från Nietzsche, Bergson och Wilhelm Dilthey i riktning mot en holistisk världsåskådning.
Ahlmans metafysik har starka beröringspunkter med Schopenhauers voluntarism och Bergsons vitalism. Den verkliga världen består av fenomenen och varat-i-sig, vilket hos Ahlman, liksom hos Schopenhauer, antas vara viljan. Den transcendenta viljan har två motiv: den strävar dels till självbevarelse och dels till att uttrycka sig själv. Ahlman antar att hela den transcendenta viljan i latent form innesluts i varje enskild vilja. Å andra sidan kan varje enskild vilja realisera endast en begränsad mängd viljetendenser eller bevekelsegrunder, nämligen sådana som står mest i samklang med den enskilda viljans natur och vilkas förverkligande gynnas av förutsättningar i omgivningen. Utgångspunkten för Ahlmans etik är att immanenta värden skall kunnas förverkligas.
Ahlmans etik innehåller en fenomenologisk analys som gör åtskillnad mellan den egna moraliska förståelsen och de distinktioner innefattas av en utvecklad moralförståelse. Han delar de logiska empiristernas uppfattning att man rent logiskt måste skilja mellan satser som påstår något om verkligheten och värdeomdömen. Endast påståendesatser kan vara sanna eller falska. Däremot kan värdeomdömen nog vara riktiga eller giltiga.
Enligt Ahlman är värdeomdömen i grunden subjektiva. Han accepterar Edvard Westermarcks uppfattning att värden är egenskaper som projiceras på ting och individer. Å andra sidan leder Ahlmans syn på immanenta värden som subjektivt betingade till en absolut subjektivism. Hur ”det verkliga jaget” som bärare av immanenta värden kan befrias från illusioner som är en följd av introspektion undersöker han i Todellisuuden probleemi (1929, Verklighetens problem), där han har tagit intryck av psykoanalysen. Det problem som studeras är om värden kan påvisas genom emotionell, introspektiv evidens. Ahlman invänder att en sådan evidens kan präglas av självbedrägeri eller av den känslomässiga färgning ett begrepp har antagit, att föremålet för introspektionen växlar beroende på individens medvetandenivå och att en självkritisk hållning omintetgör all bevisning. Eftersom intuition är en otillräcklig grund för vilka värden en individ omfattar, måste valet av värden sist och slutligen vara existentiellt betingat.
Värdeomdömen som gäller rättvisa skiljer sig enligt Ahlman från moraliska omdömen genom att de kan motiveras objektivt. De förra grundar sig på en intuitiv rättskänsla som han kallar värdeförståelsens andra allmänna huvudkategori till skillnad från moralförståelsen.
Ahlman har en idealistisk kultursyn. Det är individen som upprätthåller sitt eget värdesystem, men i varje kultur ingår trots allt en allmänt accepterad uppfattning om rangordningen mellan värden som omfattas. Denna värdehierarki, som Ahlman kallar kulturellt etos, utgör kulturens ”inre väsen”. Det finner uttryck på olika kulturella områden: inom konsten, vetenskapen, tekniken, fritiden, inom samhällslivet och politiken. Teorin om kulturens värdegrund kompletteras med läran om de medel med vars hjälp kulturella värden realiseras. Ahlman ger en allmänt hållen definition av vad som är goda medel och gör en uppdelning i tekniska medel, kommunikativa medel och tankemedel. Hans teori innehåller också en intressant hänvisning till sådana instrumentella egenskaper hos människan som främjas av moderna marknadsekonomiska och statliga intressen.
Den västerländska kulturen befinner sig, enligt Ahlmans bedömning, i ett tillstånd av splittring och ovisshet. Genom att den kristna tron har förlorat sin auktoritet i naturvetenskapliga frågor har den etiska aspekten samtidigt förlorat sin betydelse, utan att någon alternativ världsåskådning har intagit dess plats. Även om vetenskapen har konstaterat att de etiska värdena växlar, kan man inte dra slutsatsen att allt är lika värdefullt eller att allt är tillåtet. Denna feltolkning beror enligt Ahlman på ett utbrett ointresse för etiska spörsmål. Där det tidigare fanns allmänt omfattade etiska värden gapar nu ett tomrum i den västerländska kulturen. Det kaos och den villrådighet som detta har gett upphov till utgör en språngbräda för vulgär egoism, självupptagen hedonism och irrationell värdefanatism. Ahlman presenterar en lösning där en etisk metafysik lyfts fram som självständig kulturyttring vid vetenskapens sida.
På pedagogikens område gör Ahlman en indelning i förutsättningar, metoder och målsättningar. De pedagogiska förutsättningarna består av elevernas psykiska och fysiska egenskaper och av sociala och kulturella faktorer i deras omgivning. Metodiken är det mest enhetliga området inom pedagogiken, trots att den är beroende av de socialt och individuellt betingade målsättningarna. Pedagogikens främsta målsättning är individualistisk: att besanna det verkliga jagets inneboende värden.
Från och med andra världskrigets slut fördjupade sig Ahlman i ett filosofiskt studium av människan. Ihmisen probleemi utkom postumt 1953, slutförd av Eino och Sven Krohn. Schelers inflytande är tydligt, men endast riktgivande: Ahlmans syn grundar sig på hans tidiga uppfattning att människan har en andlig nivå som är avskiljd från hennes biologiska struktur. Människans andliga verksamhet uttrycks i form av självmedvetandet, skamkänslan och andra högre känslor; i medvetandet om ett kall, i sinnet för humor, i inre motsättningar och en biologiskt betingad bristfällig rationalitet samt i det överindividuella draget i hennes värdeomdömen. Spekulationerna kring ett liv efter döden och kring återfödelse fyller behovet av en värdemetafysik som kan träda i religionens ställe.
Under åren kring andra väldskriget, vilka långt präglades av motsättningar mellan olika filosofiska riktningar, rönte Ahlman stor uppskattning. Förklaringen kan vara att han, som Eino Kaila hävdade, ägde en ”kultiverad personlighet, som var både originell och sann mot sig själv, och att han hade en omutlig karaktär, trofast mot sin egen medfödda livshållning”. Ahlman uppskattades för sin tydliga och noga övervägda framställningkonst och för sin klara stil. Som tänkare besatt han ett stort mått av självkritik och han polemiserade inte mot andra. Han hade både intresse och sinne för det slag av semantisk analys som betonades inom den nya logiska analysen. Enligt filosofen Jaakko Hintikka var Ahlmans särskilda merit den precision med vilken han behandlade frågor i gränslandet mellan praktisk och teoretisk filosofi. Kaila för sin del ansåg att Ahlmans största framgång var hans deontologiska analys av relationen mellan begreppen ”att få” och ”att ha”. Ilkka Niiniluoto har understrukit Ahlmans betydelse som finländsk föregångare inom teknikens filosofi. Även Ahlmans språkvetenskapliga och språkfilosofiska undersökningar har karakteriserats som originella, banbrytande och hållbara. Som finskspråkig filosof slog Ahlman inte igenom internationellt; eventuellt kunde han ha vunnit gehör inom tysk filosofi, som han närmast hade tagit intryck av.
Elever hade Ahlman egentligen inga, även om han handledde Sven Krohns doktorsavhandling om den logiska empirismen. Mest inflytelserik var han som introduktör av fenomenologin och psykoanalysen i vetenskapliga kretsar i Finland. Bortsett från Jalmari Edvard Salomaa var Ahlman den första filosof i Finland som undervisade i fenomenologi på universitetsnivå och som tillämpade den i sitt eget tänkande. Psykoanalysen presenterade Ahlman i positiva tongångar på 1920-talet. Med hans stöd tillkom den första populära framställningen av psykoanalysen på finska: Yrjö Kulovesis Psykoanalyysi (1933). Inom psykologin har Ahlmans dotter, Kirsti Lagerspetz, fortsatt i faderns fotspår. Släktens filosofiska traditioner förs vidare av professorn i praktisk filosofi vid Åbo universitet, Eerik Lagerspetz och av docenten i filosofi vid Åbo Akademi, Olli Lagerspetz.
Mikko Salmela
Erik Gustaf Ahlman, född 8.5.1892 i Åbo, död 27.8.1952 i Helsingfors. Föräldrar lyceirektorn Johan Markus Ahlman och Maria Lovisa Holstius. Gift 1923 med barnträdgårdslärarinnan Else Valborg Friis.
PRODUKTION. Das lateinische Präfix com- in Verbalzusammensetzungen (1916); Arvojen ja välineitten maailma (1920); Teoria ja todellisuus (1925); Das normative Moment in Bedeutungsbegriff (1926); Totuudellisuuden probleemi (1929); Olemassaolon ”järjellisyys” arvometafyysillisenä ongelmana (1938); Kulttuurin perustekijöitä (1939); Oikeudenmukaisuus ja sen suhde moraaliin (1943); Ihmisen probleemi (1953); Teokset I–XI (1992–1993). Se även L. Nukari, Erik Ahlman. Bibliografia (1914–1952) (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Erik Ahlman-symposiumi. 100 vuotta Erik Ahlmanin syntymästä (1993); M. Hautala, Tule siksi mikä olet. Erik Ahlmanin ihmiskäsityksestä kasvatusajatteluun (1994); V. Heinonen, Työmiehestä professoriksi (1989); J. Hintikka, Filosofinen ja mietekirjallisuus. Suomen kirjallisuus VII (1968); E. Itkonen, Erik Ahlman kieliteoreetikkona (1984); E. Kaila, Erik Ahlman. Muistopuhe 9.1.1953. Suomalainen Tiedeakatemia. Esitelmät ja pöytäkirjat 1953; M. Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata (1998).
BILDKÄLLA. Ahlman, Erik. Hufvudstadsbladets arkiv.