I likhet med många andra kommunister som efter andra världskriget uppnådde ledande positioner hade Yrjö Leino såväl en underjordisk som en offentlig karriär. Den offentliga delen omfattade under senare hälften av 1940-talet uppdrag som riksdagsledamot och minister men slutade med ett förödmjukande avsked från posten som inrikesminister. Eftermälet från ministertiden präglas av ryktet om ett planerat kommunistiskt maktövertagande 1948 och spekulationerna om Leinos andel i planerna.
Yrjö Leino växte upp i Helsingfors som barn till garvaren Karl Oskar Leino och fabriksarbeterskan Amanda (Mandi) Enfors. Modern, som var engagerad i arbetarrörelsen och kvinnoemancipationen, tryggade familjens utkomst genom sitt arbete då fadern var alkoholiserad. Hon såg också till att den enda sonen kunde fullfölja mellanskolan i Finska normallyceet i Helsingfors. Föräldrarna skildes då pojken var 15 år gammal.
På grund av det svåra sysselsättningsläget under första världskriget fick Leino efter skoltiden under ett par år nöja sig med ett arbete vid de ryska befästningsarbetena i Helsingfors och sedan ytterligare några år med lantbruksarbete i Karttula socken i norra Savolax. Efter avslutade studier vid ett lantbruksinstitut i Kurkijoki erhöll Leino 1921 titeln agrolog och blev kompetent för en lärartjänst i lantbruk. Studierna fick honom att på allvar reflektera över den obesuttna landsbygdsbefolkningens problem. Sedan han blivit lärare vid Siikajoki lantmannaskola i Libelits stärktes han ytterligare i sina vänstersympatier. I Kurkijoki mötte Leino också prästdottern Alli Simola, som blev hans första hustru. Det unga paret gifte sig 1924 och inledde med romantiska förväntningar sitt liv som självständiga jordbrukare i Kyrkslätt, där de förvärvade Lövkulla gård med ca 25 hektar odlingsmark.
Verkligheten på Lövkulla motsvarade inte förväntningarna. Motsättningarna mellan det unga paret som kämpade med skulder och växlar, och det gamla välmående, omgivande landsbygdssamhället, stärkte Leinos vänstersinnade åsikter. Han började medarbeta i den kommunistiska tidskriften Työväenjärjestöjen Tiedonantaja och tog under pseudonym ställning i lantbruksfrågor. På kontoret för Finlands kommunistiska parti (FKP) i Helsingfors lade man genast märke till skribenten, som föreföll särdeles lämpad att sprida de kommunistiska idéerna bland lantbrukarbefolkningen. Åren 1926–1927 utkom sålunda tidskriften Talonpojan Sanomat som redigerades av Leino. Han blev därmed föremål för Detektiva centralpolisens övervakning. I en rättegång som följde därpå förklarade han att hans verksamhet baserat sig på humanism.
I november 1934 arresterades Yrjö Leino tillsammans med rödgardistofficeren Toivo Antikainen, som han härbärgerade på Lövkulla. Åbo hovrätt dömde Leino till tre och ett halvt års tukthus för förberedelse till högförräderi och sände honom till fängelset i Ekenäs. Hans äktenskap hade upplösts mot slutet av 1920-talet. Leinos andra hustru, folkskollärarinnan Ulla Helenius, som blivit mor till sonen Olle, försökte ensam sköta gården. Men då detta visade sig omöjligt lät hon sälja den och redde ut de trassliga penningaffärerna. I fängelset började Leino se spioner bland sina närmaste och hans bacillskräck antog sjukliga former. Officiellt arbetade han som snickare, men i själva verket studerade han kommunistisk teori och strategi efter en kurs som uppenbarligen var anpassad till ett fängelseår.
Leino frigavs från fängelset i början av 1938 men hölls fortfarande under bevakning. Hos sin mors väninna Saima Kuusinen träffade han Hertta Kuusinen, som också nyligen frigivits ur fängelset. Mötet innebar slutet på hans andra äktenskap och upptakten till ett förhållande som i sinom tid skulle bli hans tredje äktenskap. I oktober 1939 anställdes Leino som inspektor på Hella Wuolijokis lantegendom Marlebäck i Itis, men efter vinterkrigets utbrott utgick han från att han inte kunde vara säker ens på landsorten. Tillsammans med Hertta Kuusinen gick Leino därför under jorden och uppehöll sig främst i hennes barndomstrakter i Luhango.
Yrjö Leino återvände till sin inspektorstjänst på Marlebäck under en kortare tid efter freden 1940. Vid samma tid uppehöll sig Wuolijokis författarkollega Bertolt Brecht med familj där som politiska flyktingar. Leino fick låna sina drag till rollgestalten Juhani i Wuolijokis pjäs Hur skall det gå med Niskavuori?
I december 1940 anhölls Leino av Statspolisen (Valpo) och sändes till länsfängelset i Vasa. Hösten 1941 sändes han till Riihimäki för militärutbildning; fronttjänst i kriget skulle utgöra hans fortsatta bestraffning. Leino lyckades emellertid undkomma på järnvägsstationen i Riihimäki. Han tog sig till Helsingfors, där han gömde sig under fortsättningskriget. Kvinnan som gömde honom blev hans nya kärlek, och själv blev han den underjordiska rörelsens ledande gestalt i huvudstaden. Leinos första fängelsetid, hans lyckade flykt från fångvagnen och hans verksamhet under fortsättningskriget har gett upphov till rykten om att han hade kontakter till Statspolisen. Många fler än hans första hustru antog bestämt att han var ”spion från början till slut”.
Efter vapenstilleståndet 1944 upphörde Leinos underjordiska tillvaro. Yrjö Leino och Hertta Kuusinen, som just frigetts efter en treårig fängelsevistelse, besökte inrikesminister Kaarlo Hillilä för att påminna denne om artikel 20 i vapenstilleståndsavtalet och om det kommunistiska partiets rätt att återuppta sin verksamhet. Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) grundades mot slutet av oktober. Idén härstammade i huvudsak från Leino och var ett skickligt drag av FKP med avsikt att besegra det socialdemokratiska partiet och överta dess missnöjda medlemmar. Dagstidningen Vapaa Sana började igen utkomma.
Leino blev aldrig helt accepterad i FKP:s inre krets. Detta sårade honom och väckte hans misstänksamhet trots att han blev utnämnd till andre socialminister i J. K. Paasikivis regering den 17 november 1944 – det hade då gått jämnt ett årtionde sedan polisen arresterat honom i Kyrkslätt. Vad som legat honom i fatet inom FKP blev hans styrka inom regeringen: ryssarna accepterade honom eftersom Hertta och Otto Wille Kuusinen garanterade hans ”rödhet”, medan Paasikivi uppskattade att han var en ”civiliserad person” som inte genomgått kommunisternas sedvanliga hårda utbildning i Moskva. Paasikivi höll fast vid sin bedömning ända tills Leino tre och ett halvt år senare tvingades avgå.
Bland de borgerliga förhöll man sig misstrogen till Leino. Paasikivi gav inrikesminister Hillilä och justitieminister Urho Kekkonen i uppdrag att ta hand om nykomlingen och skapa förtroliga relationer till honom. Leino och Kekkonen blev vänner, och duon kompletterades av Hertta Kuusinen. Stiftandet av jordanskaffningslagen blev Leinos elddop, men han övertygade genom sin sakkännedom och talarkonst.
Den politiska situationen i Finland före riksdagsvalet i mars 1945 var spänd. DFFF och Agrarförbundet fick bägge 49 ledamöter i valet, medan socialdemokraterna, som avböjt ett av DFFF föreslaget valförbund, tappade mandat från 85 till 50. Leino valdes till riksdagsledamot och blev regeringsförhandlare för DFFF. Han uppmanades att försöka få inrikesministerns inflytelserika portfölj och erhöll den både i Paasikivis regering i april 1945 och i den regering som Mauno Pekkala bildade i mars följande år.
Enligt Leino var det ingen lätt uppgift att verka som kommunistisk inrikesminister, i synnerhet som kontrollkommissionens chef generalöverste Andrej Zjdanov, tredje man i hierarkin i Kreml, vistades i Helsingfors som representant för segrarmakten i det nyss avslutade kriget. Samtidigt ökade också de inhemska kommunisternas krav. I första hand krävde de en erövring av Statspolisen.
Den s.k. vapensmusselaffärens betydelse har ofta överdrivits på vänsterhåll och förringats på högerhåll, men den blev onekligen Statspolisens största uppgift. Leino avslöjade affären i ett tal i juli 1945 när han stod på höjden av sin makt. De anhållna betecknades av kommunisterna som upprorsmakare och fick enligt inrikesministern inte dömas av sina gelikar i en vanlig domstol. I början av 1947 stiftades därför en speciallag, enligt vilken krigsrätten skulle döma i ärendet; rättegången drog ut i ett drygt år. Det är svårt att avgöra huruvida Statspolisen, vilket ofta har antagits, agerade efter Leinos godtycke och om denne i sin tur styrdes av kontrollkommissionen. Leino råkade emellertid ut för skarp kritik då han ersatte avskedade poliser med politiskt lämpliga men inkompetenta tjänsteinnehavare.
Ministeruppdraget visade sig vara alltför tungt för Leino. Av högern karakteriserades han som hårdför, medan vänstern ofta ansåg att han som inrikesminister ”vänslades” för mycket med borgerliga politiker. Han fjärmades från sin ungdoms ideal och blev snart en storkonsument av alkohol. Han tålde ingen kritik, misskötte både sig själv och sitt arbete och ville inte ta emot hjälp, inte ens av Hertta Kuusinen. Han njöt uppenbart av sin makt men fruktade samtidigt att bli skuggad och hemligt avlyssnad. Hans bostad på Bergmansgatan bevakades dygnet runt av två poliser, under resor åtföljdes han av ett större polisfölje och i fickan hade han ständigt desinfektionsmedel som han använde efter alla hälsningsceremonier.
Styrkeförhållandena inom det politiska fältet i landet förändrades på ett avgörande sätt 1947. Leden inom Finlands socialdemokratiska parti (SDP) började stärkas och partiet fick majoritet i Finlands fackföreningars centralförbund (FFC). Kontrollkommissionen lämnade landet och kommunisterna förlorade därmed sitt starkaste trumfkort. Dessutom skakades FKP av en intern konflikt. Leinos egen version av historien var att den privatresa som han och Hertta Kuusinen företog till Moskva vid årsskiftet 1947–1948, i den ursprungliga avsikten att undersöka hans hälsotillstånd, ledde till en uppläxning hos Zjdanov, varvid Leino underrättades om att ”Sovjetunionens regering har behandlat ert ärende och beslutat att ni bör avgå från inrikesministerns post”. Genast efter resan klargjorde också FKP för Leino att han fyllt sin uppgift. Partiets fasad utåt förblev oförändrad.
Även det internationella läget var spänt sedan statskuppen i Tjeckoslovakien i februari vänts till en kommunistisk seger. Samtidigt överskuggades inrikespolitiken av fördraget om vänskap, samarbete och bistånd mellan Finland och Sovjetunionen som hade slutits på initiativ av Josef Stalin. Vid samma tid fick Statspolisen och därigenom också inrikesministern tag på ett dokument ”om organisationen av motståndsrörelsen i Finland 1947”, som bl.a. innehöll ett detaljerat förslag till handlingsplan i krigstillstånd samt en lista med namn för en temporär regering. I sina memoarer medgav Leino att han inte hade en aning om huruvida dokumentet baserade sig på verkliga kupplaner bland ytterhögern eller om det var en skicklig kommunistisk förfalskning som avsiktligt sänts till honom.
I början av mars fick Leino veta att han utnämnts till medlem av den delegation som skulle resa till Moskva för att förhandla om det föreslagna vänskapsfördraget. De ramar för förhandlingarna som uppställts av president Paasikivi läckte antingen via honom eller andre utrikesminister Reinhold Svento i förväg ut till ryssarna: förhandlingarna kunde bara gälla ett militärt fördrag, inte ett politiskt. Paasikivi var kanske inte heller medveten om vad man i Moskva ansåg om Leino, när han bad denne använda sitt släktskapsförhållande till Otto Wille Kuusinen till Finlands fördel.
Frågan om inrikesminister Leinos roll i den statskupp som kommunisterna skall ha planerat 1948 har gett upphov till en mängd rykten, men någon definitiv vetskap finns inte. Poliskommendör Erik Gabrielsson genomförde under natten mellan den 26 och 27 april en beredskapsmanöver då bl.a. rörliga polisen fråntogs sina vapen. Denna manöver var känd av landets högsta ledning men kom uppenbarligen som en överraskning för Leino; så långt hade han redan fjärmats från de verkliga händelserna. I maj 1948 tog Leino tillsammans med sina partikamrater, socialminister Matti Janhunen och andre folkförsörjningsminister Yrjö Murto, initiativ till ett förslag att hos Sovjetunionen anhålla om en sänkning av krigsskadeståndet. Upphovsmännen till förslaget, som var avsett att vara DFFF:s trumfkort vid riksdagsvalet i juli samma år, var Zjdanov och FKP:s generalsekreterare Ville Pessi. Sovjetunionen minskade också den resterande skulden med 50 procent och förlängde betalningstiden för ersättningarna.
Sedan man ratificerat fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd (VSB), ordnat relationerna till Sovjetunionen och tryggat grunden för Finlands neutralitetspolitik var det dags att slutgiltigt avlägsna den kommunistiske inrikesministern från hans post. I bakgrunden fanns också Paasikivis fastare grepp om inrikespolitiken och klara stöd till socialdemokraterna, som omedelbart drog nytta av situationen. Riksdagen röstade med siffrorna 81–61 för ett misstroendevotum mot Leino. Beslutets underlag var ett betänkande från grundlagsutskottet, som ansåg att minister Leino hade förfarit lagstridigt då han i april 1945 låtit utlämna tjugo personer till Sovjetunionen. Enligt utskottet hade ministern ”då fattat beslut i ett ärende, som borde ha avgjorts vid statsrådets allmänna sammanträde”.
Då hans avsked från statsrådet blev klart den 22 maj 1948 inledde kommunistiska anhängare de så kallade Leinostrejkerna i bl.a. hamnarna i Helsingfors, Kotka, Jakobstad och Raumo samt en stor sympatidemonstration på Hagnäs torg i Helsingfors. Strejkerna varade bara några dagar och var inte bara avsedda som sympatiyttringar utan också tänkta att fungera som ett bevis på ”den demokratiska utvecklingen” i landet inför Sovjetunionen och de östeuropeiska länderna. Strejkerna avblåstes inom kort på Sovjetunionens befallning, enligt ett brev från Hertta Kuusinen till hennes far.
Leino drabbades enligt sina egna ord av ett svårt ideologiskt sammanbrott när kommunismen kolliderade med hans egna nationella principer. Hertta Kuusinen, som i början av juni 1948 utsågs till minister utan portfölj, hade redan länge besvärats av motstridiga lojalitetskrav gentemot partiet och sin make. I juli lämnade hon det gemensamma hemmet. Ungefär samtidigt förlorade DFFF elva mandat i riksdagsvalet i juli 1948. Partiet ställde än en gång upp Leino som kandidat, och han invaldes men var demonstrativt passiv under hela mandatperioden och visade närmast bara intresse för frågor som rörde småbrukarna. Det var allmänt känt att han inte längre hade någon ställning inom partiet.
Slutfasen av Yrjö Leinos liv gick åt till bittert grubblande över det förflutna och hans hopplösa försök att ordna sina papper. Bokförlaget Tammi föreslog 1957 att han skulle skriva sina memoarer. Publiceringen av boken skrämde makthavarna, och statsminister K.-A. Fagerholm bad, sedan den sovjetiske ambassadören i Helsingfors vänt sig till honom, förläggaren att tills vidare inte distribuera boken. Boken drogs bort från marknaden, men en andra upplaga utkom 1991.
Efter sina ”hårda år” åldrades Leino snabbt och levde sin sista tid som en bitter man, omhändertagen av sin väninna Rosa Rantanen och hennes mor. Banden bröts till vännerna, partikamraterna och även till de egna barnen.
Venla Sainio
Yrjö Kaarlo Leino, född 28.1.1897 i Helsingfors, död 28.6.1961 i Helsingfors. Föräldrar garvaren Karl Oskar Leino och fabriksarbeterskan Amanda (Mandi) Vilhelmina Enfors. Gift med (1) lärarinnan i huslig ekonomi Alli Lemmitty Simola, sedermera Lovisa Ketola, 1924, (2) folkskollärarinnan Ulla Helena Smedberg (tidigare Helenius) 1931, (3) ministern, riksdagsledamoten Hertta Elina Kuusinen 1945.
PRODUKTION. Kommunisti sisäministerinä (1958, 1 uppl. finns endast på Nationalbiblioteket, 2 uppl. 1991).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Statspolisens arkiv, Riksarkivet; FKP:s, DFFF:s, Samfundets Finland-Sovjetunionens och Hertta Kuusinens samlingar, Folkets arkiv, Helsingfors; Yrjö Leinos personakter, Utrikesministeriets arkiv; Riksdagens protokoll 1945‒1950. I. Hakalehto, Yrjö Leinon salattu kujanjuoksu. Oliko ministeri kaksoisagentti? (2001); M. Kurjensaari, Hertta vain. Hertta Kuusinen. Kansalaiskirja. Muotokuvia muistista (1977); O. Leino, Vem tackar Yrjö Leino? Ett mänskligt och politiskt dokument om Finlands kommunistiske inrikesminister 1945‒48. Stockholm (1973); O. Leino, Ännu ett brev. Hertta Kuusinens dramatiska liv och hennes kärlek till Yrjö Leino (1990); Y. Leino, Kommunisti sisäministerinä (1991); B. Polttila, Hertta Kuusinen. Ihmisen tie (1975); T. Polvinen & H. Heikkilä & H. Immonen, J.K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö IV. 1944‒1948 (1999); H. Rautkallio, Neuvostovallan asialla. NKP:n vaikutus Suomessa 1960-luvulla (1993); K. Rentola, Kenen joukoissa seisot? Suomalainen kommunismi ja sota 1937‒1945 (1994); K. Rentola, Niin kylmää että polttaa. Kommunistit, Kekkonen ja Kreml 1947‒1958 (1997); J. Rislakki, Maan alla. Vakoilua, vastarintaa ja urkintaa Suomessa 1941‒1944 (1985); E. Tuomioja, Ett stänk av rött. Två systrar i revolutionens tjänst. Stockholm (2008).
BILDKÄLLA. Leino, Yrjö. Postkort. Foto: Finlandia-Kuva. Utrikesministeriets arkiv.