Ivar Axelsson var en av de danskättade bröderna Tott (”Axelssönerna”) som i slutet av 1400-talet uppnådde ledande positioner i Finland i sina strävanden att ta ledningen inom den nordiska unionen. Ivar Axelsson gifte sig med kung Karl Knutsson Bondes dotter Magdalena och nådde därigenom en ställning som gjorde det möjligt för honom att aspirera på riksföreståndarskapet i Sverige.
Ivar Axelsson tog över Gotland som släktens pantlän efter att hans bröder Olof (halvbror) och Filip avlidit där 1464. Därigenom uppnådde han en viktig ställning som herre över Gotland. Då han året därpå gifte sig med kung Karl Knutssons dotter Magdalena ökade hans inflytande ytterligare. Man erhöll påvens dispens för detta släktäktenskap, och bröllopet firades i september 1466 på brodern Eriks slott i Nyköping. Fram till dess hade Ivar Axelsson enbart verkat inom det danska riket, men nu gick han med i den svenska maktkampen. Axelssönerna och kung Karls eget parti växte sig allt starkare, och Karl kunde till följd härav bestiga tronen för tredje gången hösten 1467.
I Danmark ledde den nämnda politiska omsvängningen till en brytning mellan Ivar Axelsson och kung Kristian I. Ivar Axelsson förlorade sina förläningar i Danmark och hans egendomar beslagtogs. Han fick emellertid behålla Gotland, och med hjälp av dess resurser och brodern Eriks besittningar i Finland siktade Ivar Axelsson nu på en ledarställning. I slutet av mars 1468 valdes han till kung Karls ställföreträdare vid dennes frånvaro och vid dödsfall till tillfällig huvudman för riket. Eftersom Karl redan var åldrig och uppenbart sjuklig såg det ut som om åtminstone ett riksföreståndarskap, om inte en kunglig ställning i det svenska riket, skulle öppnas för Ivar Axelsson.
Karl avled den 15 maj 1470, men det var inte Ivar Axelsson utan kungens systerson Sten Sture d.ä. som utsågs till riksföreståndare. Sten Sture och hans anhängare utnyttjade skickligt de svenska böndernas misstro mot de danska Axelssönerna och det nederlag som Ivar Axelsson lidit mot kung Kristian i slaget vid Herrljunga den 28 mars 1469. Den politiska vändningen avspeglade sig i Finland, där Erik förlorade Åbo slott och därigenom sitt grepp om västra Finland.
Eftersom en omedelbar försoning med kung Kristian skulle ha inneburit kapitulation, var Axelssönerna tvungna att stödja Sten Sture i början av dennes period som riksföreståndare. Som villkor för unionen krävde Ivar Axelsson och de övriga svenska riksråden i sina förhandlingar med Danmark att Axelssönernas ställning i Danmark skulle återgå till vad den tidigare hade varit. Kristian skulle kanske ha varit redo till detta om Axelssönerna samtidigt skulle ha garanterat honom ett nytt makttillträde i Sverige, men just detta kunde de inte göra. Makten över Gotland, några slott längs den svenska östkusten samt hela östra Finland räckte inte till för att få övertag över Sten Sture, som i sin besittning hade Stockholm, trakten kring Mälaren, norra Sverige och västra Finland samt ett brett understöd bland borgerskapet och bönderna.
Erik Axelsson bestämde på sin dödsbädd i Viborg i mars 1481 att Viborg, Olofsborg och Tavastehus skulle överföras till Ivar Axelsson och en tredje bror, Laurens, tills den svenska kronan hade ersatt kostnaderna för Olofsborg och andra byggnadsarbeten. Vid det riksrådsmöte som hölls i Enköping i april 1481 krävde Sten Sture att få de nämnda slotten av Ivar Axelsson. Någon förlikning kom inte till stånd, utan Ivar reste till Finland för att säkra Axelssönernas ställning. Laurens blev hövitsman i Viborg. Brytningen med herr Sten var samtidigt ett faktum. Laurens dog emellertid redan våren 1483, och därefter var Ivar Axelsson redo att avstå Viborg. Överenskommelsen med Sten Sture blev samtidigt klar och undertecknades på Gotland den 28 juni 1483. Sten Sture fick Viborg, Olofsborg och Tavastehus, Axelssönerna fick Raseborg, och Borgholm på Öland förlänades åt Ivar Axelsson.
Ivar Axelsson Tott hade sålunda förlorat sina främsta påtryckningsmedel i Sverige. Han försökte dock ännu i november 1483 besegra Sten Sture och få sin måg Arvid Trolle som riksföreståndare i hans ställe. Försöket misslyckades dock. Vid unionsmötet i Kalmar 1484 framgick det att han inte heller hade tillräcklig kraft att få tillbaka sina forna områden i Danmark i utbyte mot Gotland. Sten Sture beslöt att helt och hållet förvisa honom från Sverige och inledde 1487 krigshandlingar mot Borgholm och Raseborg, som bägge gick förlorade för Ivar Axelsson. Efter detta var han mogen att överlåta Gotland till kung Hans av Danmark, vilket skedde den 15 juni 1487, och därefter drog han sig tillbaka till sitt slott Lillö i Skåne, där han snart avled.
Seppo Suvanto
Ivar Axelsson Tott, född ca 1420 (nämns första gången 1442), död 1.10.1487 på Lillö i Skåne. Föräldrar danska riksrådet, riddaren Axel Pedersson Tott och Ingeborg Ivarsdotter, dotter till lagmannen i Östergötland Ivar Nilsson. Gift med Margareta Poulsdotter, med Marina Torbernsdotter, 1466 med Magdalena Karlsdotter, dotter till konungen av Sverige Karl Knutsson Bonde.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Christensen, Len og magt i Danmark 1439−82. Aarhus (1983); P. Enemark, Fra Kalmarbrev til Stockholms blodbad. Den nordiska trestatsunions epoke 1397−1521. København (1979); K.-G. Lundholm, Sten Sture den äldre och stormännen. Lund (1956); J.E. Olesen, Unionskrige og Ständersamfund. Bidrag till Nordens historie i Kristian I´s regeringstid 1450−1481. Aarhus (1983); S.U. Palme, Riksföreståndarvalet 1512. Studier i nordisk politik och svensk statsrätt 1470−1523. Uppsala (1949); S.U. Palme, Sten Sture den äldre. Stockholm (1950); S. Suvanto, Suomen poliittinen asema Sten Sture vanhemman valtakautena vuosina 1483−1497 (1952); S. Suvanto, Sten Sture, Ivar Axelsson och unionsfrågan 1471−1484. Scandia (1968); S. Suvanto, Ivar Axelssons fall. Scandia 1970; H. Yrwing, Från riksföreståndarvalet 1470 till slaget på Brunkeberg. Scandia 1966.
BILDKÄLLA. Tott, Ivar Axelsson. J. Jaakkola, Suomen historia VI:2. Suomen myöhäiskeskiaika (1959).