Kristian Gullichsen hör till Finlands viktigaste arkitekter under senare delen av 1900-talet. Hans arbeten har genom årtiondena starkt präglats av hans fortsatta uttolkning av den modernistiska arkitekturens kulturarv. Arvet är enligt honom själv en guldgruva för arkitektoniska begrepp som det hade varit ett rent oförstånd att inte utnyttja.
Kristian Gullichsen har tillsammans med sina bolagskompanjoner stått i fokus i många internationella artiklar om arkitektur, där den finländska arkitekturen framställs som ett slags banerförare för den rena modernismen, ett område där modernismen har slagit rot och blivit en naturlig del av arkitekturtraditionen. Gullichsen har lyfts fram särskilt då man velat framföra kritik av den postmoderna arkitekturen och visa på hur opåverkad av trender den finländska arkitekturen varit.
Kristian Gullichsens yrkesval influerades av hans föräldrar Maire och Harry Gullichsen och av deras arkitekt- och konstnärsvänner, i synnerhet Aino Marsio-Aalto och Alvar Aalto. Enligt Gullichsens egen utsago influerades han av deras starka tro på en funktionalistisk utopi, där samhällets missförhållanden kunde utrotas med arkitekturens hjälp. Viktiga bakgrundsfaktorer var också Gullichsens hem Villa Mairea, som planerats av paret Aalto och som stod färdigt när Kristian var sju år gammal.
Gullichsen blev student 1951 och avlade arkitektexamen vid Tekniska högskolan 1960. Under sin studietid arbetade han vid Alvar Aaltos, Toivo Korhonens och Kaija och Heikki Siréns arkitektbyråer. Han grundade sin egen byrå 1961.
På 1960-talet ritade Gullichsen huvudsakligen bostäder. Hans tidiga arbeten hör till den finländska konstruktivismen på 1960-talet. Men i offentligheten uppträdde Gullichsen inte som en lika sträng konstruktivist och Bauhausivrare som många andra företrädare för samma arkitektgeneration.
Av Gullichsens 1960-talsprojekt har byggnadskonceptet med trämoduler fått mest uppmärksamhet. Han utarbetade det för industriellt tillverkade fritidsbostäder tillsammans med Juhani Pallasmaa 1968. Den strukturella grunden bestod av en kub med sidor på 225 centimeter som utgjordes av pelar- och balkelement. Förarbetet hade utförts så långt som möjligt i fabriken; på byggnadsplatsen återstod bara att foga samman de installationsklara delarna. Eftersom marknaden var begränsad uppfördes bara ca 60 hus 1969–1971, varefter projektet avslutades.
År 1973 grundade Gullichsen tillsammans med Erkki Kairamo och Timo Vormala ett arkitektkontor, där varje kompanjon ansvarade för sitt eget område. Gullichsen svarade i första hand för de offentliga byggnaderna, såsom kultur- och församlingscentra, medan Kairamo svarade för industri- och kontorsbyggnader och Vormala för bostäder. Men indelningen angav bara riktningen; var och en av de tre arkitekterna hade flera olika uppdrag. Arkitektbyråns viktigaste uppdrag utfördes inför tävlingar och rönte stora framgångar genom många decennier. Sedan 1973 har byrån vunnit totalt 21 tävlingar.
Grankulla kyrka är i många avseenden ett representativt prov på Gullichsens produktion. Arkitekttävlingen ägde rum 1979 och centret stod färdigt 1983. Byggnaden är uppenbart modernistisk och till sitt uttryck och sin formskala mångsidig. Den har tydliga referenser till modernismens klassiker (bl.a. Le Corbusier, Aalto och Sigurd Lewerentz). Dess utformning har också drag av den äldre arkitekturen, byggnadstraditionen från länderna kring Medelhavet och katakomberna, som utgjort tillflyktsorter för de kristna under antiken. Referenserna till modernismens klassiker har diskret sammanförts till en helhet. De är aldrig lösryckta ur sitt sammanhang, utan bruket av dem har begrundats omsorgsfullt. Man kan med andra ord säga att Gullichsen med sin användning av modernismens medel och hans känsliga vidareutveckling av dem har uppnått ett slutresultat som vittnar om det livskraftiga i hans planeringsmetoder.
I Grankulla kyrka och i Gullichsens andra stora arbete på 1980-talet, kulturcentret Poleeni i Pieksämäki, framgår ett viktigt motiv i hans arkitektur, den murliknande huvudfasaden. De vitrappade fasaderna har fönsteröppningar och fördjupningar av mycket olika storlek och former vilka skapar olika belysningseffekter, såväl på byggnadens fasad som inomhus, och förmedlar en uppfattning om rumskompositionen.
Enligt arkitekten Colin St John Wilson ser man särskilt tydligt den modernistiska traditionen i utvidgningen av Stockmanns varuhus i Helsingfors (tävling 1984, uppförd 1989). Förutom Gullichsen deltog för ovanlighetens skull även Kairamo och Vormala i planeringen. Enligt St John Wilson alluderar den självständiga och unika byggnaden skickligt till många av modernismens klassiker (Aalto, Le Corbusier, Pierre Chareau och Adolf Loos). Dialogen mellan den moderna traditionen och det nya utgör ett representativt exempel på formrikedomen, flexibiliteten tillsammans med det regelmässiga inom modernismens formspråk.
Under den ekonomiska depressionen stannade flera av Gullichsens, Kairamos och Vormalas projekt från 1990-talet på pappret, liksom för de flesta andra arkitektkontor. Av Gullichsens arbeten på 1990-talet skall här nämnas Olympos, en grupp med bostadshus på Kvarnvägen i Brunnsparken i Helsingfors, och huvudbiblioteket vid universitetet i Lleida i Spanien (2001). Båda var vinnande förslag i arkitekttävlingar.
I intervjuer och egna artiklar definierar Gullichsen sig själv som en arkitekt som inte tror på nyheter; de är enligt honom ovanliga inom arkitekturen. Han har förhållit sig skeptisk också till byggnadsteknikens utveckling. Enligt honom är tradition och gedigen yrkeskunskap det viktigaste. För att byggnaderna skall uppfylla tidens krav måste de enligt Gullichsen vara enkla och väl övervägda, både tekniskt och kulturellt. Också ett ekologiskt hållbart bygge förutsätter att man koncentrerar sig på det väsentliga.
Kristian Gullichsen erhöll professors titel 1986. Han var också konstnärsprofessor 1988–1993. Han mottog priset för bästa betongkonstruktion 1990 och 1996. Vid sidan av sin karriär har han verkat inom styrelsen för Finlands arkitekturmuseum och som dess ordförande från 1999.
Antti Tokola
Kristian Valter Alexander Gullichsen, född 29.9.1932 i Helsingfors. Föräldrar bergsrådet Harry Gullichsen och professor Maire Ahlström. Gift med (1) translatorn Anna-Margareta (Peggy) Juslin 1955, (2) arkitekten Kirsi Leiman, (född Parkkinen) 2003.
VERK. Modulära byggsystem (1968–1973); Björneborgs konstmuseum (1976–1980); Malms kyrka, Helsingfors (1977–1981); Grankulla kyrka och församlingscentrum (1979–1983); kulturcentret Poleeni, Pieksämäki (1982–1989); tillbyggnaden av varuhuset Stockmann, Helsingfors (1984–1989); ombyggnaden av tull- och packhuset på Skatudden till hotell Grand Marina, Helsingfors (1992); bostadshusen Olympos, Brunnsparken, Helsingfors (1993–1995); Finlands ambassad i Stockholm (1993–2001); Universitetsbiblioteket, Lleida, Spanien (1996–2001).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Architettura per lo spazio sacro. Bologna (1996); Arkkitehtuurin nykyhetki. 7 näkökulmaa. Utställningskatalog (1990); S. Brandolini, Gullichsen, Kairamo, Vormala. Architecture 1969–2000. Milano (2000); W. J. R. Curtis, Modern Architecture since 1900. London (1996); Finlands arkitekturhistoriska museum. 20 Century Architecture Finland (2000); K. Frampton, Modern Architecture. A Critical History. London (1992); T. Koho, Suomalaisen arkkitehtuurin 60-luku. Konstruktivismi ja järjestelmäajattelu (1994); T. Koho, Alvar Aallon jälkeinen Suomi. Arkkitehtuurin kuva 1976–1987 (1995); C. Norberg-Schultz, Scandinavia. Architettura, gli ultimi ventanni. Milano (1990); S. Poole, The New Finnish Architecture. New York (1992); C. St John Wilson, Gullichsen, Kairamo, Vormala. Barcelona (1990).
BILDKÄLLA. Gullichsen, Kristian. 1982. Hufvudstadsbladets arkiv.