Torger Enckell var redan från 1920-talet en framstående representant för de modernistiska trenderna i den finländska bildkonsten. Han hörde också till konstnärsgruppen Prisma, som grundades 1956. Prismagruppen sökte alternativ till den av expressionismen influerade konstriktning som uppfattades som nationell och som var förhärskande i Finland efter andra världskriget. Alternativet utgick närmast från den franska modernismen. Enckell var lärare i måleri i Fria konstskolan 1958–1963 och var även rektor för skolan under ett par år.
Torger Enckell var den näst yngste av de fyra sönerna till Karl Enckell och Vesta Charlotta Edgren. Diplomingenjör Jarl Enckell (1898–1984) var den äldste i brödraskaran, den näst äldste var författaren och professorn Olof Enckell och den yngste Rabbe Enckell, som var känd som författare och bildkonstnär. Tillsammans med honom hade Torger sin första utställning 1923 i Bäcksbackas konstsalong. Där ställde de främst ut porträtt, figurstudier och stilleben, d.v.s. samma motivkretsar som sysselsatte Torger Enckell också senare.
Till en början var Torger Enckell i stor utsträckning självlärd som målare. Han hade egentligen inte gått i någon konstskola, med undantag för en tid i teckningsklassen vid Finska konstföreningens ritskola. Därtill hade han fått privatundervisning av Marcus Collin och skulptören Gunnar Finne. I början av 1920-talet var han framför allt intresserad av den expressionism som Tyko Sallinen och den s.k. Novembergruppen företrädde, vilket man kan skönja i hans tidiga arbeten.
Enckell fick emellertid impulser även från den tyska expressionismen på en studieresa till Berlin, Dresden och München 1921–1922. Han blev bekant med Herwarth Walden, då han i Berlin ofta besökte Waldens Galeri Der Sturm. Han blev också intresserad av bl.a. Wassily Kandinskys, Paul Klees, August Mackes och Franz Marcs konst. Dessa hade hört till konstnärsgruppen Der Blaue Reiter. På sin resa skaffade han också en del litteratur i anslutning till dem.
Enckell gjorde en annan studieresa 1926, denna gång till Paris, där han studerade vid Académie Colarossi i ungefär ett år. Bland Enckells konstnärsvänner hörde Yngve Bäck och Hjalmar Hagelstam till dem som vistades i Paris vid samma tid. Denna resa var viktig för Enckell. Han intresserade sig för återgivningen av ljuset och för den s.k. Parisskolan. Han var speciellt intresserad av André Derains konst; det var från Derains och Pablo Picassos avantgardism som han tog till sig idén om den s.k. stora formen, d.v.s. en strävan till fast, plastisk återgivning av former på bekostnad av detaljerna.
Efter återkomsten till Finland deltog Enckell 1927 i en gemensam utställning som de unga konstnärerna organiserat. Den hölls i en tillfällig utställningslokal vid Alexandersgatan i Helsingfors. Denna tilldragelse väckte positiv uppmärksamhet, och enligt Enckell kan den ha bidragit till beslutet att bygga ordentliga utställningsutrymmen i staden för konstnärerna, d.v.s. Helsingfors konsthall.
Ända sedan skoltiden hade många blivande finlandssvenska författare, såsom Gunnar Björling, Elmer Diktonius, Tito Colliander och givetvis brodern Rabbe hört till Enckells vänkrets. Dessa bildade en slags kärntrupp bland utgivarna av tidskriften Quosego 1928–1929. Tidskriften utkom bara fyra gånger, men den hade en banbrytande betydelse för den finlandssvenska modernismen. Enckell deltog i gruppens verksamhet genom att illustrera omslaget till alla nummer av tidskriften. Dessutom publicerades några av hans teckningar och grafikblad där.
På femtiotalet var han med om att bilda en annan grupp. Enligt Yngve Bäck uppstod idén om att grunda konstnärsgruppen Prisma 1953 vid diskussioner mellan honom och Enckell. De övriga konstnärer som ingick i gruppen var Gösta Diehl, Ragnar Ekelund, Unto Pusa, Sigrid Schauman och Sam Vanni. Enckell deltog i Prismas samtliga utställningar i Finland och utomlands 1956–1970. Under denna tid fungerade han även som lärare i måleri vid Fria konstskolan 1958–1963 och som skolans rektor under ett par år.
Motivkretsen för Enckells målningar förblev i stort sett densamma även under efterkrigsåren. Enckell intresserade sig mest för motiv med människogestalter. Det var ofta fråga om porträtt i halvfigur framifrån. Därtill målade han stilleben och landskap både i Finland och på sina utrikesresor. I sina figurstudier lade Enckell enligt sina egna ord an på att leta efter ”människan bakom porträttet, efter hennes själ eller ande”.
Kompositionen i Enckells arbeten är ofta mycket enkel och avskalad. I sin efterkrigstida produktion koncentrerade han sig framför allt på att återge ljuset och färgerna. Hans användning av färg är besläktad med impressionisternas. Målningarna från denna period kännetecknas av ljusare och renare färgtoner än tidigare. De har applicerats på duken med en lätt och snabb beröring av penseln eller ibland med hjälp av palettkniven. De rena färgerna innebar ”livsglädje” för Enckell, och han strävade efter att ge uttryck åt denna fysiska, optimistiska glädje som han fann i målandet med hjälp av en omedelbar och spontan penselrytm och ljusa färger.
Enckell eftersträvade ett intryck av luftighet och ville återge luften som omgav figurerna och föremålen. Hela målningen skulle vara som vore den en ljuskälla, den skulle stråla av sitt eget ljus. Därför använde Enckell inte konturer, utan målade allt samtidigt för att uppnå en förnimmelse av luftighet. Det var av samma skäl som han föredrog valörer som låg nära varandra. Detta skapar ett lite disigt intryck i målningarna. Enckell strävade efter att gestalta formen genom minimala förskjutningar i nyanserna och inte genom färgskillnader. I dessa arbeten återgav Enckell alltså inte alls några skuggor, utan endast dagrar. Men framför allt på 1960-talet gjorde han även målningar i vilka han använde sig av starka och klara komplementfärger i stället för spröda och subtila övergångar mellan färgtoner.
Torger Enckell var också verksam som grafiker i början av sin karriär. Åren 1927–1936 gjorde han omkring hundra linjeetsningar och torrnålsgravyrer. Han studerade egentligen aldrig grafik, utan började pröva sig fram med olika egna försök.
Största delen av Enckells grafik består i likhet med målningarna av porträtt och motiv med människor. Stilmässigt kan man indela hans grafik i två grupper. Dels utförde han ett stort antal arbeten som är expressionistiska till sin karaktär. De utmärks av ett sätt att teckna som förefaller aggressivt och hetsigt, och har i likhet med hans grafik överlag utförts direkt på kopparplåt utan förarbeten. Den friska omedelbarheten och otvungenheten i dessa arbeten kommer sig delvis av detta. Här kan man bli varse impulser från den tyska expressionismen och tidens moderna franska konst.
En mindre del av Enckells grafik omfattar linjeetsningar, såsom ”Violinisten” (1930) och ”Ryttarinnor” (1930). Till sin karaktär står de nära den moderna avantgardistiska klassicismen och i synnerhet Picassos, Matisses och Klees motsvarande linjeetsningar. Torger Enckell kan betraktas som en av de mest särpräglade och moderna djuptrycksgrafiker som verkat i Helsingfors på 1930-talet.
Erkki Anttonen
Torger Carolus Enckell, född 22.4.1901 i Kurkijoki, död 1.5.1991 i Helsingfors. Föräldrar professorn i lantbruksekonomi Karl Enckell och gymnastiklärarinnan Vesta Charlotta Edgren. Gift med (1) Märtha Granqvist 1930, (2) språkgranskaren, diktaren Liv Tegengren 1946.
VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Helsingfors stads konstmuseum; Tammerfors konstmuseum; S:t Michels konstmuseum; Björneborgs konstmuseum; Österbottens museum, Vasa; Varkaus museum; Malmö museum; Pusjkinmuseet, Moskva.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Anttonen, Kansallista vai modernia. Taidegrafiikka osana 1930-luvun taidejärjestelmää (2006); E. Kruskopf, Prisma 1956−1961 (1986).
BILDKÄLLA. Enckell, Torger. Foto: Uuskuva. Uusi Suomis bildarkiv.