Den i förtid avlidne Henry Ericsson ansågs i början av 1930-talet vara en av de mest lovande unga konstnärerna i Finland. Han var mångsidigt begåvad och främst verksam inom konstindustri och dekorativ konst. I mitten av 1920-talet och 1931–1933 producerade han också mycket grafik.
Under 1920-talet gjorde Henry Ericsson långa studieresor till Spanien, Italien och Frankrike, särskilt till Paris. Under dessa resor studerade han den äldre europeiska konsten men tillgodogjorde sig samtidigt de klassicistiska ideal som då var förhärskande i det kontinentala Europa. I början av 1920-talet gick Ericsson med i Industrikonstförbundet Ornamo. Han gjorde omslagsbilder och formgav förbundets publikationer, bland annat tidningen Domus.
Efter 1920 samarbetade Ericsson en tid med Alvar Aalto i firman Konstindustriell Ritbyrå, men ännu mer med konstnärerna i konstindustriförbundet Ornamo, däribland Arttu Brummer, Eva Anttila, Hannes Autere och med konstsmidesverkstaden Taito, som leddes av Paavo Tynell. Gruppen inredde bland annat ett privatbibliotek 1923. Ericssons bidrag var en väggtapet kallad ”Soria Moria slott” som Eva Anttila vävde 1924. Samma år gjorde gruppen också inredningen till Teknologföreningens sällskapsrum. Ericsson utförde en kalkmålning i taket som föreställde de fyra elementen.
Till Ericssons vänkrets hörde arkitekten Gustaf Strengell, som utsåg honom till att planera och montera Finlands avdelning på världsutställningen för konstindustri i Paris 1925. Ericssons särskilda uppgift var att planera och genomföra arkitekturen och den konstnärliga helheten i Salle de Finlande. Utställningen blev en framgång för Ornamo som därmed grundlade ett gott internationellt rykte, och franska staten tilldelade Ericsson hederstiteln Officier de l’Instruction Publique.
Ericssons mest betydande dekorations- och inredningsuppdrag var inrednings- och dekorationsmålningarna i två restauranger i Helsingfors: restaurang Fregatten, som låg i källaren i Sederholms hus (1926–1927) och restaurang Fennia vid Järnvägstorget (1929). Motivet i målningarna i indiska salen i Fennia var hämtat ur Tusen och en natt. Lite senare, vid decennieskiftet, utförde Ericsson kormålningarna i Tölö kyrka.
Ericsson placerade sig bra i offentliga tävlingar i monumentalmålning, även om hans förslag aldrig förverkligades. I tävlingen 1930 om väggmålningen i stora utskottets plenisal i riksdagen fick han det tredje extra priset, och i tävlingen om takmålningen i Nationalteatern 1932 kom hans förslag på andra plats. I tävlingen för glasmåleri till Åbo domkyrka 1923 fick Ericsson två pris, en delad första plats och det tredje priset - något andra pris utdelades inte. Planerna att dekorera kyrkan med glasmålningar gick emellertid om intet och därmed utfördes aldrig de verk som vunnit tävlingen. Senare fick Ericsson utföra två mindre glasmålningsprojekt 1930, det ena till minnessalen i Österbottens museum i Vasa, det andra till kapellet i Helsingfors stads tuberkulossjukhus.
Inom konstindustrin uppnådde Ericsson sina mest betydande resultat på glaskonstens område. Hans mest kända glaskärl är graverade prydnadsglas: pokalen ”Barcelona”, skålen ”Teatern” och ytterligare en skål, ”Regnskur på havet”, vilka samtliga utfördes till världsutställningen i Barcelona 1929 i samarbete med Riihimäki glasbruk. Ericsson formgav också silverkärl, bland annat kyrksilver och den så kallade ”Kungens skål”, som skänktes av Finlands president till Spaniens kung i samband med utställningen i Barcelona. Till sin stil representerar Ericssons glas- och silverarbeten 1920-talets klassicism.
Henry Ericsson var mycket mångsidig. Han designade också affischer, möbler och en egen ateljévilla med en terrasserad trädgård på Brändö. Han gjorde sceninredningar och klädskisser för Finlands Nationalteater och Svenska teatern. Han beslöt ändå i början av 1930-talet att åtminstone tillfälligt överge sin bana som dekoratör och konstindustriell formgivare och ägna sig åt de fria konsterna. Till en början, från 1931, studerade han olika tekniker inom metallgrafiken.
Ericsson hade bekantat sig med högtrycksgrafiken redan 1924, då han gjorde en serie träsnitt med sabinska motiv från skisser som han hade gjort i Anticoli Corrado i italienska Lazio. De utgörs till största delen av enkla och stiliserade porträtt eller personskisser av traktens invånare. Till sin karaktär ligger de nära 1920-talets franska klassicism. Den största delen av Ericssons metallgrafik är gjord i akvatint, som i detaljerna har kompletterats med linjeetsning. År 1933 övergick han till att använda nästan enbart torrnålsteknik. I sina djuptrycksarbeten strävade han också efter att skapa olika slags seriella helheter kring ett tema.
Ericssons mest kända grafiska verk är hans blad från 1931–1932 med motiv från inbördeskriget 1918, ett ovanligt ämne i den finländska konsten. Ericsson gjorde sammanlagt sju blad i serien, som nästan alla avbildade rödgardister. Han hade under slutet av kriget blivit skickad till fånglägret i Hennala i Lahtis för att vakta rödgardister och hade följt krigsfångarnas liv på nära håll. Han gav uttryck åt de gripande upplevelserna i sin grafik, och fogade till serien också andra arbeten med anknytning till kriget. Ericsson medkänsla gällde inte nödvändigtvis de rödas sak utan på ett allmänt plan de av kriget drabbade människorna. En viktig inspirationskälla för hans serie om inbördeskriget utgjorde hans vän Jarl Hemmers roman En man och hans samvete från 1931, som behandlar samma motiv. Intressant är att serien skapades under lapporörelsens och högerradikalismens mest intensiva år.
Stilen i inbördeskrigsbilderna ligger ganska nära Goyas grafiska produktion, framförallt dennes ”Los desastres de la guerra” och ”Los caprichos”, vilka Ericsson kände väl. Ur Goyas produktion fick han förutom de stilistiska dragen också rent tekniska impulser. Stämningen i Ericssons arbeten är ångestfylld, ofta dystert hotfull och grundtonen är mörk. Belysningen är i allmänhet klar och bjärt, som i ”Röd patrull” och ”Röd agitator”. Förutom från Goya fick Ericsson också impulser från Edvard Munchs konst.
År 1933 gjorde Ericsson fyra torrnålsarbeten med motiv från folksagor. Tekniken i dem är uttrycksfull och linjerna, som har tecknats snabbt, ger verken en viss livfullhet, lite på samma sätt som i Anders Zorns linjeetsningar. Ericsson avsåg att fortsätta med både inbördeskrigs- och folksagoserierna, eftersom det finns åtskilliga skisser med båda dessa teman, men de slutfördes aldrig. Henry Ericsson omkom 1933 i en bilolycka tillsammans med sin hustru och två vänner.
Ericsson gjorde också oljemålningar, som till exempel ”La Marina Grande à Sorrento” (1922) och ”Anticolinsk svinaherde” (1920-talet), men som målare hann han inte uppnå lika imponerande resultat som dem han nått som grafiker.
Erkki Anttonen
Carl August Henry Ericsson, född 6.2.1898 i S:t Michel, död 16.10.1933 i Borgå. Föräldrar löjtnanten Alexander Ericsson och Carolina Albertina Valeriana Aspling. Gift 1919 med Maria Luisa Dolores (Quita) Björnberg.
VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; S:t Michels konstmuseum; Åbo konstmuseum; Nationalmuseum, Stockholm; Nasjonalgalleriet, Oslo; Pusjkinmuseet, Moskva. Takmålningar: Finlands avdelning på konstindustriutställningen i Paris 1925; Nationalteaterns foajé, Helsingfors. Väggmålningar: Restaurang Fregatten, Sederholmska huset, Helsingfors (1927); Restaurang Fennias interiör, Helsingfors (1929); Glasmålningen i inbördeskrigets minneshall i Österbottens museum, Vasa (1930); Målningar i Tölö kyrkas kor, Helsingfors (1930); Glasmålningarna i Kimito och Muurla kyrkor. Glas- och silverföremål samt möbler för världsutställningen i Barcelona 1929, bl.a. Barcelona-pokalen av glas.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Anttonen, Taidegrafiikka 1895–1950. Ars. Suomen taide 5/1990; C.H. Ericsson, Henry Ericsson min far. En konstnärsbiografi (2002); Henry Ericsson 1898–1933. S:t Michels konstmuseum 3.12.83–15.1.84 (1983).
BILDKÄLLA. Ericsson, Henry. Uusi Suomis bildarkiv.